Det är lätt att glömma bort att tiderna kan göra helt om marsch. Historien är full av reaktioner på makt och förtryck, på ensidighet och indoktrinering. Man vänder sig bort från det gamla och söker något nytt. I Sverige har vi under 20 år plågats av den progressiva politiska korrekthetens fogdar och lakejer. Kan 2020-talet ge oss något annat?

Misströstar man över samtiden kan man finna hopp i att det oundvikligen kommer nya tider och att dessa ibland bär med sig reaktioner på det som varit. Ett litteraturhistoriskt paradexempel är det svenska 1880-talet då realism och modernism stod högt i kurs, men som oväntat följdes av ett hembygdsromantiskt och antimodernistiskt 1890-tal. Närmare i tiden minns vi hur 1970-talet var antikapitalismens era, men att 80-talet blev ett decennium då alla själva skulle bli kapitalister och äga både aktier och fastigheter.

Så finns det anledning att tro att 2020-talet ska erbjuda något annat än det vi fick oss till livs av 2010-talet? Ja kanske.

Om vi får drömma kan vi föreställa oss ett 2020-tal där människor har fått nog av lögner och slagord och istället kräver sanning och realism. Vi kan föreställa oss ett Sverige där människor har frigjort sig från präktighet och förnumstighet och istället anammar en välbehövlig I don’t give a fuck-attityd. Vi kan också föreställa oss ett Sverige som genomlever en renässans för det svenska, ett Sverige där fler människor upptäcker att vi också har en historia, en identitet och en möjlig självmedvetenhet. Och vi kan föreställa oss ett Sverige där vi hittar tillbaka till en jordnära realism och vänder oss bort från både utopism och undergångshysteri. Manligheten behöver förresten också en revansch. Enkelhet, redlighet och vanligt jävla bondförnuft måste få en helt annan status på bekostnad av ”värdegrunder”, ”engagemang” och gränslösa ambitioner.

Allt skulle naturligtvis inte komma att förändras för det. Motståndsfickor har alltid funnits, inget är entydigt och enkelt. Men någon form av reaktion har vi kanske rätt att hoppas på. Någon form av tvärvändning som förnyar och befriar, som testar det motsatta, som låter en ny generation definiera sig i förhållande till den gamla.

Ja hur är det med våra ungdomar? Ska inte en sund ungdomsgeneration göra uppror mot överdriven disciplinering och indoktrinering? Borde inte 2019 års ungdomar snart ha fått nog av värdegrundsimpregnerade pekpinnar? Och vad tycker egentligen invandrarungdomarna om den svenska medelklassens hypermodernistiska ideal om alltings lika värde? Drömmer de om samma samhällsordning som de snälla tanterna de träffar i skolan och som kanske röstar Miljöpartiet eller Socialdemokraterna?

Ingenting är som sagt självklart här. Det var kanske lättare att göra revolt mot en samhällsordning där makten inte dolde sig bakom antiauktoritära slagord om allas lika värde. Nu handlar det om att göra revolt mot en revolt. En antivänsterrevolt. Ett motstånd mot vad som från början var ett motstånd.

Men det har hänt förr. På 1820- och 1830-talen i Frankrike kom det fram en ny generation författare och konstnärer som var födda under Napoleoneran och som aldrig hade upplevt det förrevolutionära ståndssamhället. Och när de skulle göra uppror mot sitt samhälle, mot sina föräldrar, blev det Upplysningen, förnuftet, rationaliteten och strävan mot det moderna de tog avstånd ifrån. Romantikens författargeneration var barn av det nya seklet och de ville göra detta sekel till något annat det förra. Även om samhällsutvecklingen på många sätt oförtrutet fortsatte framåt hade man mentalt hunnit slå på bromsen och den första revolutionens utopier om en helt ny värld blev aldrig riktigt aktuella igen.

Kanske ser vi en början på något nytt i Sverige i den ungdomliga fräschör som nu omger Kristdemokraterna. Peter Kadhammar skriver i en krönika i Aftonbladet den 15/5 att de unga talangerna överger en vänster som verkar ålderstigen och som mest ägnar sig åt moraliserande förmaningar. ”Vänstern pratrunkar [om principer och teorier], skriver Kadhammar, medan världen går åt helvete. Inte konstigt att unga begåvningar går någon annanstans.”

Kanske blir det alltså en ny generation som får visa vägen. En generation vars enda chans att ta plats i historieböckerna är att göra revolt mot vad som i deras värld är det gamla.

Vi kan alltid hoppas.