Att ha hund är trevligt på många sätt. Dels för att de är allmänt trevliga och kärleksfulla förstås, men också för att man kommer ut på promenader varje dag. Och hundpromenader innebär inte bara frisk luft och motion utan också dagliga möten med människor.

Här i ”orten” finns alla sorter. Gamla och unga, infödda och utlandsfödda, skötsamma och inte fullt så skötsamma. Vi har också vårt eget original som av barnen brukar kallas ”Jesustanten” eftersom hon i decennier berättat för alla hon möter att hon har sett Jesus. Och en sak har de allra flesta gemensamt. De är politiskt deprimerade. Och inte för att halva Sverige består av ”blåbruna” och ”bruna”, som politikerna så gärna påstår – utan för att politikerna, med just dessa påståenden, uttrycker ett så enormt folkförakt.

De är också deprimerade för att det spridits så många uppenbara lögner de senaste åren. Ta bara den stora flyktingvågen 2015. Den omgavs av lögner och halvsanningar. Det talades om ”kompetensregn över Sverige” och om att flyktinginvandringen skulle rädda pensionerna, och att kommunerna skulle komma att blomstra. Den som dristade sig till att tala om kostnader och resurser brunsmetades omedelbart.

Men det som låter för bra för att vara sant är ofta just för bra för att vara sant och det här förstår ju folk. För den breda allmänheten var det uppenbart redan på ett tidigt stadium att det skulle innebära problem att på kort tid öka landets befolkning med över 100 000 personer på mycket kort tid, särskilt som vi redan då brottades med bostadsbrist.

Ändå valde politikerna att sprida fejk news, eller åtminstone halvsanninar, istället för att vara ärliga. Bara det visar ju hur stort deras förakt för medborgarna faktiskt är. Och idag när vi sitter med facit i hand – med kommuner som går på knäna, utfattiga och hemlösa pensionärer och krav på höjd pensionsålder, en allt större bostadsbrist och ett stort antal invandrade flyktingar som inte kommit ut i jobb och som inte antas göra det inom en överskådlig framtid – blir lögnerna pinsamt uppenbara.

De ansvariga verkar dock vara helt resistenta mot kritiken. De går bara på i ullstrumporna som om ingenting hade hänt. Som Annika Strandhäll, till exempel. Först utgjuter hon sig närmast extatiskt om hur invandringen ska rädda pensionerna och säkra välfärden. Två år senare krisar pensionssystemet och behöver ett tillskott på nästan 20 miljarder kronor per år för att svenskarna alls ska få rimliga pensioner, och pensionsåldern måste höjas väsentligt. Annika Strandhäll igen – som låtsas som ingenting.

Det är en sak att ha fel och att ändra sig. Men är det för mycket begärt att också erkänna att man haft fel? Tydligen. Om man är politiker.

Så går snacket i ”orten”. Besvikelsen är helt enkelt enorm. Vi talar om människor som faktiskt fostrats att lita på politikerna, och dessutom på att den tredje statsmakten granskar dem. Men de senaste åren har det visat sig att de tre statsmakterna samarbetar. Det finns inget annat sätt att tolka det faktum att public service och de stora mediehusen påfallande ofta sprider exakt det budskap som politikerna vill få fram.

Människor upplever också ett förakt i politikernas förhållningssätt till medborgarnas oro över sakernas tillstånd. Oron över de öppna gränserna, till exempel, klassades redan från början som rasism, och människor jag möter känner inte igen sig i den beskrivningen. Hur skulle de kunna göra det? De bor granne med kurder, har iranska kollegor, handlar tobak av syrier och så vidare och är på vänskaplig fot med dem alla. Rasister? Knappast. Och när statsministern i egen hög person går ut och nazistämplar en stor del av befolkningen, för att den känner maktlöshet och hopplöshet och väljer andra partier än just de traditionella vänstersinnade, blir förtroendet inte precis större.

En av de personer jag ofta träffar på mina promenader, och som själv länge var socialdemokrat, är en kvinna på nära 80 år. Hon uttrycker både vrede och rädsla inför Stefan Löfvens retorik.

– När statsministern bär sig åt på ett sådant sätt så ökar han polariseringen i samhället. Dessutom legitimerar han mobbning och i förlängningen till och med våld mot oliktänkande, sa hon senast vi talades vid.

Så säger en kvinna på 80, som röstade på socialdemokraterna i decennier. Det säger mer om socialdemokratin än om de gräsrötter som nu föraktas och bespottas av makten. Om hon har rätt? Det får framtiden utvisa.