Richard Sörman: Har Prussiluskan satt hela Sverige på barnhem?

Richard Sörman

Ibland undrar man om Prussiluskan har satt hela Sverige på barnhem. Överallt på arbetsplatser dyker de upp: välmenande damer som förklarar för de små barnen i personalen hur verksamheten ska förändras för att allt ska bli så fiffigt och perfekt. Men bakom vänligheten kräver de underkastelse. Alla ska göra lika.

Alla som jobbar inom utbildning, vård, omsorg eller service har träffat henne. Hon kanske heter Lena, Britt-Marie eller Johanna (inget fel på dessa namn). Möjligtvis kan hon heta Prussiluskan, men det vet hon inte om för det är ett öknamn som någon gett henne efter den prudentliga tanten som vill sätta Pippi Långstrump på barnhem. Stor litteratur är alltid aktuell.

Hon har kommit ut till avdelningen där vi jobbar för att informera om den nya arbetsmetod som nu ska implementeras. Det är nämligen viktigt att alla gör likadant. Och den nya metoden kommer vara en garant för att alla arbetar mot samma mål. Vi ska dra åt samma håll säger Lena, Britt-Marie eller Johanna.

Men Lena har ett så märkligt sätt att prata. Hon talar till vuxna som om de vore barn. Borde hon inte jobba som dagisfröken? Tror hon att vi är femåringar allihop? Intonationen går upp och ned som när man talar till småbarn för att fånga deras uppmärksamhet. Vad håller hon på med? Vi är vuxna människor.

Och allt är dessutom så ”fantastiskt”. För de flesta av oss är det här bara en vanlig j***a dag på jobbet som helst ska ta slut så fort som möjligt. Men för Britt-Marie är allt så ”härligt”, ”spännande” och ”inspirerande”. Vad är det fråga om? Ska vi träffa Jesus?

Och nu är det viktigt att alla känner sig delaktiga också. Vi ska börja med en presentationsrunda. ”Berätta om er själva och om era förväntningar på dagen!” Johanna vill veta vad vi har för bakgrund, vilka vi är och vad vi hoppas att få ut av hennes besök. Men först berättar Johanna om sig själv förstås, om sin karriär, sin familj och sina barn. Hon kom in i organisationen som chef på en enhet, men märkte snart att hon egentligen brann för verksamhetsutveckling. Och nu åker hon runt och informerar om den nya metoden och hjälper till att implementera om det behövs. Hon är dessutom jätteglad att hon är hos oss. Just nu. Idag. ”Ja! Vad roligt! Det är härligt!”

Äntligen börjar själva kursen. Vi får veta om ett nytt revolutionerande sätt att tänka kring lärande eller bemötande eller behandling eller examination eller utvärdering eller uppföljning eller vilket moment som helst av arbetet som nu ska stöpas om i ljuset av någon ny teori som tydligen ska revolutionera verksamheten. Det är så viktigt att vi tänker nytt och inte går på rutin. ”Det ställs faktiskt högre krav idag”, förklarar Lena, ”och då är det viktigt att vi alla gör likadant och att vi levererar det som vi är här för att leverera. Vi finns ju till för våra kunder och inte tvärtom… Hur ofta tänker vi på det? Vi är här för deras skull. Inte tvärtom. Har ni tänkt på det?”

Alla är tyvärr inte lika entusiastiska som Lena: ”Det känns som att vi redan har metoder så det räcker” säger någon som hunnit med några kurser genom åren och som vet att teori och verklighet inte alltid är samma sak. ”Ska vi nu tänka på det här också blir det ännu mer att dokumentera. Ärligt talat undrar jag om det inte bara blir extrajobb. Varför ska vi ändra på det som funkat förut?”

Lena ser besvärad ut men ler ändå. ”Meningen är att arbetet ska bli enklare” förklarar hon. ”Om du följer mallen som ni får sen för hur förberedelser och utvärderingar ska gå till kommer arbetet på sikt förenklas för då kan du återanvända allting och sen kan du dessutom gå tillbaka i materialet efteråt och se vilka åtgärder som ledde till vilka resultat. Det är det som är så fiffigt!”
Den skeptiske medarbetaren har nu två alternativ att välja mellan. Antingen muttrar han ”okej, jag förstår” och härdar ut de timmar som är kvar eller också insisterar han på att ifrågasätta nyttan av den nya metoden, men då kommer han ofrånkomligen få betala för det.

Saken är nämligen den att Lena eller Britt-Marie eller kanske Johanna, eller helt enkelt Prussiluskan som nu även vi kan kalla henne, bakom sitt väna leende kräver ovillkorlig underkastelse. Om någon av kursdeltagarna insisterar på att uttrycka någon form av skepsis kommer hon efteråt höra av sig till avdelningschefen och förmedla sin besvikelse. ”Det var så negativ stämning på kursen! Ingen konstruktiv anda alls!” Prussiluskan är ledsen eftersom medarbetarna inte ville se värdet av det nya systemet. ”Jag kommer ta upp det här med ledningen! Vi får se vad de säger.”

Ärligt talat skulle jag inte bry mig ett dugg om Sveriges alla prussiluskor som vill att alla ska göra likadant och som inte kan acceptera att vi låter saker och ting fungera lite halvdant som de alltid har gjort om det inte vore för det faktum att de finns överallt. Prussiluskan vill väl, hon ser att Pippi Långstrump är ett barn och hon talar till Pippi som till ett barn, men hon kräver inordning och disciplinering. Alla barn ska vara duktiga och fina och ha föräldrar eller bo på barnhem. Inga undantag gives. Samtidigt är hon själv infantil. Hon är om sig och kring sig. Hon är beskäftig. Allt ska finnas på sin prydliga lilla plats och allt ska vara så välordnat och trevligt.

Ibland undrar jag om inte Prussiluskan och hennes medsystrar har gjort hela Sverige till sitt eget lilla barnhem där alla former av sund självständighet och skepsis mot anpasslighet och pluttifikationstabeller tystas ned och stängs in. Vi lever i ett genominfantiliserat samhälle där vi ska vara positiva och trevliga samtidigt som den påbjudna trevligheten har en totalitär tendens att förneka existensen av allt som inte passar in i bilden (missa inte Louise Nordahls underbara videos på temat).

Det är min personliga övertygelse att många av de problem vi har idag med utopism, verklighetsförnekelse, hysteri, infantilitet, tystnadskultur och total gränslöshet när det gäller humanitära ambitioner härrör ur en viss form av kvinnligt tänkande som har fått uppta en alldeles för stor plats i vårt samhälle. Det tänkandet behöver nu balanseras och motverkas av dess raka motsats: realism, manlig kallsinnighet (inte hysteri alltså), gränser när det gäller ambitioner och utmaningar och dessutom acceptans av allt som inte är så anpassat och trevligt. Vi behöver inte vara så duktiga, vi behöver inte bara så präktiga.

Pippi Långstrump utmanar Prussiluskans alla ideal om tråkig anpasslighet och disciplinerad tystlåtenhet. Vi får vara primitiva. Vi får önska oss en farfarsfar som var en sjusärdeles karl eller en pappa som seglar på de sju haven. Vi får också i likhet med Pippi och Astrid Lindgren göra oss löjliga över Prussiluskans beskäftighet. Allt detta meningslösa trams som fyller vårt samhälle och som alltför ofta handlar om att reglera hur andra ska jobba, hur andra ska leva, hur alla ska göra likadant och hur inget ska få lämnas ifred och existera på sina egna villkor. Kan vi inte slippa det? Lite grann åtminstone.