När min son var en liten knatte lärde jag känna en kvinna som hade en son som var ungefär jämngammal med min. Egentligen hade vi nog inte särskilt mycket gemensamt, men eftersom barnen lekte mycket tillsammans så hängde vi med av bara farten. Det är en del av att vara småbarnsförälder, helt enkelt, att man ibland väljer umgänge efter barnens måttstockar, och vi två blev vänner.

Min väninna hade synpunkter på nästan allt jag gjorde – det vill säga, sådant som för mig som småbarnsmamma kändes rätt naturligt. Hon hade nämligen redan då, i början av 90-talet, anammat den då relativt nya trenden att kvinnor ska undvika allt som kan räknas som ”traditionellt kvinnligt”. Således kritiserade hon mig för att jag lagade mat, diskade, bytte blöjor, tvättade och städade och var det nu kunde vara. Varför överlät jag inte dessa sysslor på maken?

Det gjorde jag. När maken var ledig. Men det var han bara på helgerna – dessemellan arbetade han natt och rejält långa pass dessutom. Därför hade det alltid fallit sig naturligt att jag gjorde vardagssysslorna i veckorna så att han fick sova sina åtta timmar. Det kändes liksom inte rimligt att sitta och fika hela dagarna, och sedan väcka maken innan han sovit sina åtta timmar, bara för sakens skull.

Det gjorde det dock för min väninna. Hon hade inga som helst problem med att tillbringa dagen med att fika och se på såpor, eller åka in till city och shoppa, medan hennes man jobbade. Hon hade heller inga problem med att låta honom ta över både barnpassning, matlagning, tvätt och städning när han kom från jobbet framåt kvällen. Tvärtom – hon var mycket stolt över arbetsfördelningen i deras hem och tyckte så vansinnigt synd om mig, som fastnat i ”kvinnofällan”.

Själv hade jag aldrig upplevt att livet som småbarnsförälder var en kvinnofälla. Men med grannens aggressiva röst i örat kom jag på mig själv med att alltmer ifrågasätta det jag gjorde. Jag granskade min och min mans relation minutiöst och blev mer och mer irriterad och frustrerad. Sannolikt var jag dessutom mer förtryckt och grundlurad än någon annan, eftersom jag faktiskt gillade mitt liv. Jag fylldes av ett allt större obehag. Var det överhuvudtaget roligt att vara maka och mor, liksom?

Det var det, insåg jag när jag grunnat länge nog och kommit fram till det som generationer kvinnor alltid vetat, nämligen att det alls inte är någon kvinnofälla att ta hand om sina barn eller, för den delen, köra en tvättmaskin mellan varven. Och grannens och mitt umgänge rann så småningom ut i sanden. Hur ska man kunna umgås med en människa som föraktar en och känner medlidande med en för att man älskar livet som småbarnsmamma?

Genom åren har jag haft anledning att minnas den där perioden av ifrågasättande, senast under de sista åren av min mammas liv. Vid det laget hade hon varit änka i flera år, blivit nästan helt blind och tappat det mesta av sin livslust. Men jag gjorde vad jag kunde för att muntra upp henne, och varje månad tog jag med mig jobbet (datorn) och åkte till Värmland och bodde hos henne någon vecka. För att hon skulle slippa äta den vattniga sörja som hemtjänsten kallade mat lagade jag långkok och fryste in luncher och middagar efter hennes önskemål; det kunde vara allt från kalops och dillkött till risgrynspudding och ugnspannkaka i de där lunchlådorna. Och jag trivdes med det. Det var mysigt att få ta hand om mamma, efter alla år som hon tagit hand om mig, och ibland – när det glimmade till av min friska, gladlynta mor bakom sjukdomarna – hade vi riktigt roligt tillsammans.

Det var dock svårt för många i min omgivning att förstå. Än en gång hade jag, enligt vissa, gått i ”kvinnofällan” för plötsligt var det minsann en fälla att hjälpa sin sjuka förälder också. Det förutsattes att jag inte var modig nog att säga nej till min mor, alternativt att jag ville ha ”martyrpoäng”.

Ingetdera var sant. Jag älskade min mamma, precis som jag älskar min son, och det var ingen belastning att ta hand om någon av dem. För den verkliga kvinnofällan är den som omgivningen riggar åt en när de tycker att man borde rätta in sig i ledet och följa pk-strömmen.