Nyligen blev jag påmind om en text jag skrev i en av landets kristna tidningar för några år sedan. Den handlade om nationaldagen, eller rättare sagt om politikers och mediepersoners uppfattning om nationaldagen. Men den skulle lika gärna kunna appliceras på vilken högtid som helst som, av vissa, kallas ”svensk” för se, svenskt är ingenting utom möjligen barbariet som en upphöjd politiker en gång uttryckte det.

I Sverige pågår, i den politiska eliten såväl som i kultureliten, en aggressiv kamp om vem som kan hitta de mest utstuderade sätten att beskriva Sverige och svenskarna i negativa termer. Vi har ingen kultur, ingen historia, inga särdrag, etniska svenskar finns knappt – och om de finns är de lika sällsynta som vita älgar, som en krönikör skrev för några år sedan.

Det mest barnsliga – nästan rörande – är att de tror att de är kontroversiella och modiga, som ”vågar” ifrågasätta den svenska kulturen. I själva verket behövs inget mod alls för sådana påståenden, eftersom en kritisk syn på allt som är svenskt åtföljs av jubelrop och applåder och ger en gräddfil ända in i de kulturella finrummen. Det är därför tramset fortsätter. Det är ju så många som står på kö.

Själv är jag inte det minsta intresserad av de där finrummen. De ekar tomma och innehållslösa jämfört med den livliga och rustika köksregionen, om man får uttrycka sig så. Och jag har alltid trivts bättre i kökssoffan än uppsträckt i en finsoffa. Alltså fortsätter jag envist att hävda att det finns en svensk kultur och att det är lika naturligt att vara etniskt svensk som etnisk polack, iranier eller något annat.

I den rutinmässiga sågningen av Sverige ligger en rädsla för främlingsfientliga strömningar. Men det är en missuppfattning att framhävandet av den egna kulturen skulle stå i motsats till ett inkluderande samhälle. I själva verket är det idoga förnekandet av den svenska kulturen oändligt mycket skadligare för samhällsklimatet än värnandet av den. Det är kulturförnekelsen som på allvar skapar polarisering och främlingsfientlighet i samhället.

Det betyder inte att jag hyser agg till dem som fortsätter att söka applåder och glada tillrop från kultureliten. Däremot tycker jag synd om dem. Jag tycker synd om dem därför att de är så styrda av politiskt korrekthet att de sannolikt aldrig kan känna samma genuina glädje och tillhörighet som jag själv gör i min kulturella kontext.

För mig är svensk kultur Bergslagens granskogar och hyttruiner, midsommarblomster och rallarrosor, solens strålar i syrenbersån och tunnelbanans linje 19 mot Hagsätra. Mina far- och morföräldrar som allvarsamt ser på mig från de gamla fotografierna i familjealbumet, mamma och pappa som dricker kokkaffe på balkongen. Det är folkmusik och Artur Eriksson, Lars Gullin och Pugh Rogefeldt. Smaken av nykokt hallonsaft och nybakad sockerkaka. Ett torp i Värmland och ett funkishus i Hökarängen. Matjes på midsommar och glögg i advent. Allt i en brokig och färgstark blandning som får mig att känna mig hemma i livet, i det förflutna så väl som i nuet.

Jag älskar min svenska kultur och mina band bakåt i historien. Jag älskar att besöka det gamla faluröda soldattorpet, där både min morfar och hans far föddes en gång. Känner vördnad när jag går in i Borgstena kyrka där min farfar trampade orgel på söndagarna under 1870-talet. Jag får tårar i ögonen av både vemod och glädje när jag då och då besöker Åtorp, och går uppför trappan till Nysunds kyrka där mamma och pappa gifte sig på Valborgsmässoafton 1952.

Det innebär inte att jag föraktar, eller ser ner på, dem som har ett annat kulturarv. Det innebär bara att jag aldrig kommer att gå på myterna om frånvaron av svensk kultur. Och att jag kommer att stå rak och fortsätta värna det svenska kulturarvet oavsett hur många tyckare som ilsket tuggar fradga och frenetiskt slår brunstämpeln i bordet. Det är ett löfte.