Jag vacklar mellan två motsatta uppfattningar i en viktig fråga nämligen vad som är felet med Sverige. Ibland presenterar sig det rätta svaret för mig i blixtbelysning, men av detta blir jag bara nedslagen. Blir du nyfiken på hur det kan hänga ihop?

Som vanligt är det ofta en artikel i Dagens Nyheter som leder mig fram till fördjupade insikter om var den svenska skon klämmer – inte för att tidningen skulle kännetecknas av någon djupare diagnostisk förmåga, snarare tvärtom, ty läsarna presenteras ofta uppfattningar som är så uppenbart aviga att till och med vanetänkandet, som brukar tåla all PK-ism, kan sätta i halsen.

Den 22 mars skriver fyra Asienforskare på debattsidan något som man kanske haft på känn men inte fått belagt, nämligen att de asiatiska ekonomierna är på stark frammarsch medan Sverige visar föga intresse för vad som sker där:

Sveriges universitets- och högskoleförbund påpekar att samtliga av de mest eftersatta språken i kursutbudet är asiatiska. Antalet studenter som läser kinesiska har sjunkit med nästan en tredjedel sedan toppåret 2012. För hindi har studentantalet halverats från en redan låg nivå. Undervisningsmiljöerna för Asienstudier är få… Vad vi känner till behärskar inte en enda av de 349 riksdagsledamöterna något av de stora språken i Öst- och Sydasien som kinesiska, hindi, bengali, japanska, urdu, indonesiska, vietnamesiska, koreanska eller thailändska. Kina kan vara världens nästa supermakt. Tänk om Sverige för 100 år sedan inte hade haft en enda engelsktalande parlamentariker när USA stod på tröskeln till att bli världens mäktigaste land?

Av detta blir jag alltså beklämd men inte av dessa i och för sig trista fakta utan av hur Sverige tror att problemet kan lösas. De fyra Asienforskarnas förslag är så tydliga utslag av standardiserat svenskt vanetänkande att de borde leda till höjda ögonbryn och tydligt avståndstagande hos hela läsekretsen.

Forskarna anser nämligen att det är staten som ska lösa uppgiften. Det ska finnas en statlig Asienstrategi med färdiga ekonomiska resurser. Ett samverkansråd ska bildas med representation från alla viktiga organisationer. En ny forskarskola ska etableras. Med extra statligt stöd kan Sverige hålla högre profil i europeisk Asienforskning. Sedan ska det vara lite mer statliga pengar för lite mer forskning om Asien. Vidare ska fler asiatiska språk läras ut på fler svenska universitet.

Det går att begripa att forskare på universitet och andra akademiska institutioner argumenterar med emfas för att deras egen verksamhet ska gynnas med mer statliga anslag. Så gör det välfärdsindustriella komplexet så regelmässigt att en vanlig läsare av de vanliga tidningarnas debattsidor kanske inte ens upptäcker bockfoten.

Nu ska jag tala om en sak som många kanske har glömt. Att Sverige blev så framgångsrikt som det en gång var och till stor del fortfarande är berodde inte på att staten, som är en ganska trögrörlig och otymplig koloss – se bara hur det fungerar i socialistiska länder där staten har ansvar för allt – utan på att vanliga, ambitiösa och begåvade människor, särskilt ungdomar, girigt kastade sig över de möjligheter till förkovran som erbjöds. Statliga skolor var tidigare långt ifrån den enda möjligheten. Vid sidan därav existerade åtskilliga möjligheter varav en del organiserades kommersiellt av utbildningsföretagare – såsom brevskolorna Hermods och NKI – medan andra, till exempel Arbetarnas Bildningsförbund och Folkhögskolorna, som var ett slags ”Eton för de breda klasserna”, organiserades till stor del av den driftiga svenska arbetarrörelsen.

Jag påstår att dagens officiella Sverige tänker fel. Det officiella Sverige består av olika slags funktionärer, till exempel universitetslärare, som må vara nog så kloka och kunniga men liksom alla intressenter i första hand tänker på sig själva när problem ska lösas. Felet med Sverige är att det är dessa samlade funktionärers – som jag har kallat politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex – världsbild som styr tänkandet i Sverige, ett tänkande som går ut på att det är funktionärerna snarare än marknadsaktörerna, till vilka jag räknar ungdomar som ska fixa sig ett arbete och ett liv, som har ansvaret för utvecklingen.

Jaså, det saknas kunskaper i hindi? När jag googlar på ”lära sig hindi” så får jag 626 000 träffar. Allihop verkar vilja sälja utbildning till rätt obetydliga priser. ”Lära sig kinesiska” ger 1 570 000 träffar.

Om svenskar vill fördjupa sig i asiatiska språk och asiatisk kultur kan de börja denna eftermiddag och därefter fira sina framgångar genom att äta middag på kinakrog. Man behöver inte vänta på att svenska staten, som de fyra Asienforskarna föreslår, gör en ”uppdaterad Asienstrategi med sikte på hur Sveriges relationer med Asien bör utvecklas till 2030”. Det är inte sådana byråkratiska tilltag som kommer att rädda Sverige när de ekonomiska tigrarna kommer gläfsande.

Det enda som kan rädda oss är att vi gör som vi med sådan framgång gjort förut, nämligen att samhället vänligt men bestämt ger framför allt ungdomen en spark i ändan och säger åt den att själv hitta rätt metoder att greja sin framtid. När jag gick i internatskola i USA hade jag en lärare, Mr Humason, som gärna hjälpte eleverna men inte insisterade på att de skulle acceptera någon hjälp. Till dem som inte ansträngde sig sa han: ”Suit yourselves. It´s your time, your money, and your future.”

Det är just på den här punkten jag blir uppgiven. Det välfärdsindustriella komplexets attityd är motsatsen till Mr Humasons. För sjuttiofem år sedan gällde Mr Humansons anda även i Sverige. Så fick vi Hermods och Folkhögskolorna. Men idag har välfärdsvärderingarna tagit över – inte bara hos funktionärerna, utan även hos klienterna, i det här fallet svensk ungdom. Vad gör man med människor som inte sporras av utmaningar utan hellre framställer sig som kränkta och som offer när livet börjar visa tänderna?

Det här är mycket stort och svårt. Sverige behöver en kulturrevolution. Vi borde slänga ut värdegrunden och i stället be skoleleverna analysera Verner von Heidenstams fras ”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”.