Jag hade nöjet att åka taxi i Stockholm med en pakistansk förare. Han hade varit i Sverige i över tjugo år och nu börjat misströsta om sitt nya hemland. Det är ju inget som funkar längre, utbrast han förtrytsamt.

Han hängde upp sig på att tågen och kollektivtrafiken fungerade så illa. I och för sig gav det fler körningar för taxi men det var inte så det skulle vara, sa han. Han retade sig på de eviga byggprojekten i Stockholm som korkar igen hela staden. Han hade hört italienska slalomåkare klaga över de svenska arrangörernas inkompetens vid världscupstävlingarna i Åre. Svenskarna är klantar, sa pakistanaren. Allt ont beror på att de styrande politikerna inte själva utsätts för några problem, förklarade han. Så länge de får behålla sina höga löner och behagliga liv så kommer det aldrig att bli någon förändring. Han fräste av vanmakt en stund och började sedan mumla om att flytta hem till Karachi igen.

Det föranledde mig att kolla statistiken. För tjugo år sedan var Sveriges BNP per capita 65 gånger högre än Pakistans. Nu är siffran 38. Sveriges BNP per capita har ökat med 90 procent på tjugo år, Pakistans med 220 procent. Några år till så får taxichauffören ännu större anledning att flytta hem. För 2019 drar EU ned prognosen för den svenska tillväxten till tredjen lägst i Europa. Med den stora förväntade invandringen under året blir tillväxten per capita i Sverige kanske lägst i Europa.

Själv kan jag inte se några tecken på att förnuft, ordning, klok ledning, beslutsamhet och lite vänligt djävlaranamma skulle vara på väg att återuppväckas i Sverige. Jag tror det beror på att en stor del av landets människor håller på med något annat än att göra sitt jobb. Rikspolitiken erbjuder det tydligaste exemplet. Politikerna bråkar med varandra i stället för att styra landet. Landet behöver faktiskt styras. När den svenska gränspolisen totalsågas för inkompetens av EU räcker det inte ”skjuta till” några miljoner. Om ett företag får problem skulle ingen vara nöjd med att styrelsen ”sköt till” mer pengar. Nej, det måste bli räfst och huvuden måste rulla.

Det räcker förresten inte med att huvuden får rulla som nu senast när generaldirektör Sandborgh fick sparken. ”Att byta myndighetschef löser inte problemet. Nu måste det tydligt klaras ut vad som skett, för att dra lärdom och kunna komma vidare”, säger Lars Hjälmered, ordförande i riksdagens näringsutskott. Mitt tips är att Hjälmereds råd inte kommer att följas eftersom det inte finns någon som har intresse av det. I bästa fall tillsätts en utredning som sex månader senare kommer fram till något som ingen bryr sig om.

Så är det i hela Sveriges offentliga apparat och tyvärr också i en troligen ökande del av de stora privata företagen. Överallt sitter folk och låter bli att ta ansvar. Hur kan jag veta det? Det kan jag inte veta. Visserligen ser siffrorna dåliga ut, men det är inte siffrorna som skrämmer utan andan i nationen. Oviljan att ta ansvar. Och den handlar inte bara om partiledarnas krumbukter utan är en nationell åkomma. Pakistanaren fick vatten på sin kvarn när till och med italienarna klagade på svenskarnas inkompetens.

Vi tror att vi inte behöver ta vårt jobb på riktigt allvar. Det handlar inte bara om genusfrågor, men genusfrågorna kan vara ett exempel. När försvaret satsar på en genushandbok i stället för att tänka på krig så är det ett tecken på att försvaret tänker fel.

I grunden tror jag det handlar om att Sverige har blivit berusat av sina framgångar. Vi tror att vi kan lattja om allting och inte behöver hålla uppmärksamheten på uppgiften. Vi har hittat på för många i sammanhanget ovidkommande saker att syssla med i stället för uppgiften. Vi ska väga orden rätt i mun, vi ska vara pappalediga, vi ska utreda minoriteters ställning, vi ska anstränga oss extra för att vara snälla mot folk som kommer till Sverige för att bli försörjda av svenskarna.

Vissa frågor, till exempel när det gäller migrationen, får inte uttalas rakt ut utan måste inlindas i omskrivningar. Alltför mycket ansträngning måste ägnas åt bortförklaringar, exempelvis hur det denna särskilt stränga vinter kan förklaras av den globala uppvärmningen. Sådant kallas för tabun och är särskilt utmärkande för underutvecklade samhällen och kanske också för samhällen som strävar mot underutveckling snarare mot än enkelhet, rakhet och klarsyn.

Troligen följer svenskarna den kanske mest väletablerade sociologiska lagen alla tider, nämligen att när folk blir rika så förlorar de gradvis omdömet och sedan också pengarna även om det kan ta några generationer. Det är en sorglig lag för de rika som drabbas efter några årtionden, men det är också den mekanism som gör att de rika aldrig lyckas etablera den sorts stabila oligarkier som många marxister oroar sig för.

Svenskarna blev rika på 1960-talet. Nu ser vi konsekvenserna. Problemen behöver inte förklaras. Det räcker med att peka på en välkänd sociologisk grundlag.