På Allmänna Gränd i Stockholm, vid ingången till Gröna Lund, fick jag syn på en grupp berusade unga män. De skrålade och hotade fredliga fotgängare med stryk. Jag såg senorna spännas på en grå- och blåtatuerad hals. Jeansen hängde mellan benen på dem och kalsongerna syntes.

Vilket slödder, sa jag till mitt sällskap. Sällskapet blev illa berört, inte på grund av de aspackade unga männen, utan för mitt uttryck. Vadnudå? tänkte jag. Är inte dessa unga män själva inbegreppet för slödder? Eller har företeelsen slutat existera och ordet utrangerats från svenska språket? Det tålde att tänka på och när jag gjort det insåg jag att vad som inträffat är en stor social omvälvning där det sociala skikt som tidigare kallades slödder och annat motsvarande, till exempel drägg och avskum, numera blivit samhällets stöttepelare utan vilket dagens samhälle inte skulle kunna existera i sin nuvarande starkt förkonstlade form.

Att skiktet alltid funnits och utgjort en nagel i ögat på de skötsamma samhällsklasserna är otvetydigt. Nu kanske du tror att jag menar att överklassen alltid sett ned på de fattiga. Det har den visserligen. Men även den skötsamma arbetarklassen har betraktat slöddret med förakt (kanske framför allt om slöddret försökte vädja till de skötsamma arbetarnas solidaritet och be om pengar). Så här beskrev Karl Marx och Friedrich Engels slöddret, som de kallade trasproletariatet, i det Kommunistiska Manifestet:

Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av det gamla samhällets understa skikt, blir genom en proletär revolution stundtals indraget i rörelsen, men i enlighet med hela sin livssituation kommer det dock att vara mer villigt att låta sig köpas för reaktionära syften.

När jag läser detta ryser jag av välbehag och funderar på att bli marxist igen. Ty detta ska läsas i ljuset av vår tid. Detta handlar om vårt samhälle. Läs Anders Leions analys nyligen där han menar att vår tids människor delar in sig i en trekant som ersätter den gamla motsättningen mellan arbete och kapital:

I stället för en tvekamp har vi fått en trekant: Överheten, de nya, professionella välgörenhetstanterna och de med dem lierade: massmedia och den urbana övre medelklassen är den ena kanten. Invandrarna [och sådana unga män jag beskrev ovan får det tilläggas; PEs anmärkning] i sina getton är den andra kanten. De gamla områdena i små städer och på landsbygden är den tredje kanten, övergiven av utvecklingen och av de två andra.

Denna tredelning av det svenska samhället har först nu börjat bli uppmärksammad. Anledningen till att den så länge förblivit obeskriven är koalitionen mellan de två första kanterna i samhället. Välfärdsstatens professionella och deras politiska stöd – de sju gamla partierna – har nytta av invandrarna. Dessa kan förse välgörenhetens nutida intressen med otaliga, oändliga argument för fortsatt expansion.

Invandrarna [och motsvarande svenska trasproletärer; PEs anmärkning] har inget emot att bli politiskt utnyttjade. De tjänar på det och betalar enbart små bråkdelar av de med den fortsatta expansionen förenade kostnaderna. De är nettobidragstagare. Just denna lättåtkomna försörjning är i många fall anledningen till deras invandring.

En stor del av invandrarna och de inhemska nettobidragstagarna är, påstår jag, den moderna inkarnationen av vad Marx och Engels kallade trasproletariatet och jag, med ett slarvigare vardagsord, benämner slödder.

När man inser detta så förstår man också varför mitt sällskap som gjorde sig till tolk för gängse samhällsuppfattningar och gällande god smak tog avstånd från min reaktion. I vårt samhälle betraktas ju inte slödder som ett föraktligt trasproletariat utan som det bestående samhällets fundament och raison d´etre. Vad skulle politikerväldet och dess välfärdsindustriella komplex syssla med om de inte hade ett slödder att ta hand om? Slöddret är därför Sveriges statsbärande sociala skikt. Tiggare upphöjs således till ”utsatta EU-medborgare” och mördarterrorister till ”IS-resenärer”.

Observera att Marx och Engels förutsåg detta. Trasproletariatet kommer att vara ”villigt att låta sig köpas för reaktionära syften”. Ett reaktionärt syfte är att tjäna som gloria för den humanistiska stormakten, alltså politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet.