När jag var tretton år disponerade jag tillfälligt en ponny som hette Putte. Tanken var att Putte och jag skulle ägna oss åt hoppningar. Putte skulle hoppa en bana enligt mina instruktioner och sedan skulle vi tillsammans glädja oss åt våra framgångar i olika tävlingar.

Jag tittade i Puttes ögon för att få bekräftelse på att han gillade upplägget och att vi hade en uppgörelse. Han visade inte på något sätt att han närde några invändningar och jag drog därför slutsatsen att vi faktiskt hade en överenskommelse.

När det kom till kritan och vi närmade oss det första hindret vek Putte av och bromsade så att jag föll i marken. Jag ville emellertid inte ifrågasätta vår överenskommelse så vi försökte igen varpå jag ånyo ramlade i backen. Det blev ett formativt ögonblick i min personliga utveckling. Jag förstod att överenskommelser inte nödvändigtvis är överenskommelser hur mycket ärlig vilja man än läser in i en kontrahents förtroendeingivande hållning.

Jag har aldrig förstått januariöverenskommelsen mellan å ena sidan socialdemokrater och miljöpartiet, regeringen, och å den andra centern och liberalerna, två oppositionspartier eller kanske inte oppositionspartier, man vet inte. Annie Lööf och Jan Björklund kändes som jag före den smärtsamma uppenbarelsen av Puttes avsikter, regeringspartierna som Putte. Fanns det mer trovärdig substans i 73-punktsöverenskommelsen än i mina förtröstansfulla blickar i Puttes mörka ögon?

Vis av mina erfarenheter har jag haft svårt att tro på januariöverenskommelsen. Men Annie Lööf och Jan Björklund är ju erfarna politiker. Inte kunde de väl vara lika naiva och tillitsfulla som jag i mina förhandlingar med Putte? De måste väl ha fattat att socialdemokraterna är lika tredskande och knipsluga som småhästar?

Vid det här laget, någon månad efter det att januariöverenskommelsen högtidligen ingåtts och bildat underlag för statsminister Löfvens andra regering, verkar det uppenbart att Putte är i färd med att vägra redan vid första hindret.

I en intervju i Svenska Dagbladet säger finansminister Magdalena Andersson att det ”blir naturligt att titta på kapitalskatterna” i en kommande skattereform, det vill säga förmögenhetsskatten, fastighetsskatten och arvs- och gåvoskatten. Samtidigt konstaterar tidningen att ”Liberalernas partiledare Jan Björklund och Centerledaren Annie Lööf [redan har] sagt nej till att återinföra fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och arvs- och gåvoskatt”.

”Men Magdalena Andersson menar”, säger Svenska Dagbladet, ”att C och L inte har veto i frågan, utan att allt är uppe på förhandlingsbordet”.

Putte Andersson menar att januariöverenskommelsen inte riktigt är en överenskommelse utan snarare ”deras”, det vill säga Lööfs och Björklunds, ”utgångspunkter inför de här diskussionerna. Jag tror alla skattefrågor kommer lyftas under de här diskussionerna och så får vi se var det landar”.

Kan det landa någon annanstans för Lööf och Björklund än på rygg hitsidan om hindret?

I själva verket anser Putte att överenskommelsen inte betyder någonting annat än att man ska förhandla. Så här säger Andersson:

Det är inte uttalat i januariavtalet om det ska vara en skattereform som minskar skatteutgifterna, ökar dem eller är neutral. Det beror helt på hur man gör en sådan reform. Här kommer vi fyra partier att ha lite olika ingångar i diskussionen. Det kommer inte att bli ett enkelt arbete, det ska man verkligen inte blunda för, det kommer att bli komplicerat.

Det brukar sägas att socialdemokraterna är sådana förhandlingsrävar att de alldeles snackar bort sina allierade, till exempel miljöpartiet. I den traditionen tycks socialdemokraterna nu vara på väg att göra mos av Centern och Liberalerna. Jag orkar inte bli upprörd över socialdemokraterna. Däremot kan jag inte nog förundras över hur lättlurade Lööf och Björklund verkar ha varit.

Det är förvisso lätt för mig att säga eftersom det i mina livserfarenheter ingått att hamna i förhandlingssituation med ett så listigt väsen som en häst. På vad slags varelser har Lööf och Björklund övat sig? Nyfödda barn? Hamstrar? Tallar?

Eller också har Lööf och Björklund varit jättesluga men haft något annat syfte än att ingå en uppgörelse i 73 punkter. Där går gränsen för min fantasi.