Hörde för ett tag sen denna 70-talsklassiker, som jag vill minnas ingick i den allsångsskatt som förvaltades av mig och mina vänsterradikala vänner i mitten på 80-talet, när vi i gott sällskap inväntade revolutionen genom att äta kräftor på Örjans brygga i Göteborgs skärgård.

Likt ”Fritjof och Carmencita” var texten liksom ingraverad i våra unga hjärnor, i varje fall refrängen. Och när allt annat glömts bort, kunde man höra de välbekanta tonerna eka genom sensomarnatten…

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.
Fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar
Och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar!!

Många har spekulerat i hur det kan komma sig att så många av PK-ismens belackare – Jan Sjunnesson, Katerina Janouch, Malcom Kyeyune, Ann Heberlein, för att nämna några – har sina rötter inom vänstern. Beror det på att denna krets är speciellt hållningslös och villig att vända kappan efter vinden? Eller finns det flera orsaker?

Jag misstänker att de största opportunisterna finns inom den armé av lojala partimedlemmar som, oavsett politisk vindstyrka, hållit sig kvar i samma politiska läger i mer än 40 år. Under resans gång har de tvingats till åtskilliga kappvändningar och ideologiska piruetter för att inte falla ur ramen. Och det gäller inte bara vänstern.

Den som var centerpartist under 70-talet (och fortfarande är det) har till exempel gjort en häpnadsväckande resa från Torbjörn Fälldins trygga bondförnuft till Annie Lööfs urbana, gränslösa, mångkulturella världsherravälde.

Den som var socialdemokrat för 40 år sen (och fortfarande är det) har sett sitt parti förändras, från att företräda arbetarklassen till att företräda i stort sett alla grupper i samhället utom just arbetarklassen (om man med arbetarklassen menar dem som genom eget arbete skapat ett mervärde).

Den som behållit sin moderata partibok sen Gösta Bomans dagar intog från början en konservativ hållning – där sparsamhet var en dygd och en stark inhemsk kapitalism var grunden för svenskt välstånd – för att plötsligt omfatta Reinfelds apokalyptiska vision av ett Sverige som egentligen inte finns, och där man får vara glad om granen inte brinner.

Trogna vänsterpartister har också tvingats till uppdateringar. Den tidigare så populära uppfattningen att bägge könen ska arbeta tillsammans i kampen mot de multinationella storbolagen visade sig vara förlegad (storkapitalet befanns under 2000-talet vara rätt ok, så länge det arbetade globalt). Istället skulle man lägga krut på att bekämpa de verkliga fienderna: männen, klimatfluktuationerna, Sverigedemokraterna, judarna, de heterosexuella och såna som inte är rasifierade. (Det kan dock vara ok att vara ”icke-rasifierad”, bara man inte är stolt över det).

De flesta av oss som satt där och skrålade på bryggan 1985 förblev ändå trogna vänstersympatisörer, de flesta tror jag jobbar vidare inom socialtjänsten, kultursektorn eller andra skattefinansierade verksamheter. En viss fartblindhet gör att man inte så noga lägger märke till om den politiska plattformen man står på rört sig 180 grader inom loppet av några decennier.

Ibland kan det vara pedagogiskt att likt Archimedes utgå från en fast punkt. Till exempel den låttext jag citerade nyss (och som författats av det tidstypiska 70-talsbandet Blå Tåget). Jag tror inte någon inom vänstern skulle komma på idén att skriva en liknande text idag. Kanske skulle den funka bättre som kampsång för ”den alternativa högern”.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt, Staten och kapitalet dom sitter i samma båt, låter ju nästan som Patrik Engellaus beskrivning av ”Politikerväldet, med vidhängande välfärdsindustriellt komplex”. De som piskas att ro, så att svetten lackar är förstås den nettoskattebetalande medelklassen (vem skulle det annars vara?). Och den elitvänster som tagit plats vid köttgrytorna, har säkert lika feta nackar som de profitörer Blå Tåget en gång såg framför sig.

Första versen (som poetiskt kanske lämnar en del övrigt att önska) ironiserar över den flora av subventioner, transfereringar och lönebidrag som dagens vänster är så stolta över:

Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen,
så kan man fiffla en smula med den järnhårda lönelagen.
Och till och med betala mindre i lön än priset för mat och hyra
För staten skjuter så gärna till om levnadsomkostnaderna blivit alltför dyra.

Och omkvädet ”Den ena handen vet vad den andra gör”
för ju tankarna till det gåtfulla sambandet mellan bokstavskombinationerna PK, EU och FN.

Sången avslutas med raderna:

Åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet
Kapitalet åt kapitalisterna, och åt understödstagarna – understödet.

Den som utför själva arbetet (och skapar överflödet) verkar inte ingå i ekvationen, men Blå Tåget menar nog att den som jobbar får sin betalning i ”understöd” och därför ska vara extra tacksam mot pappa staten.

Låt oss återgå till frågan om varför så många vänsterintellektuella under 2000-talet bytte fot, och upptäckte att de kände sig mer hemma på motsatta sidan av den politiska färgskalan. En teori är att man mognade, och i ett ögonblick av klarsyn insåg kapitalismens fördelar och socialismens begränsningar. För min egen del tror jag det ligger mycket i det. Min kloka mamma brukade säga att den som inte är kommunist vid 20 har inget hjärta, och den som fortfarande är kommunist vid 40 har inget huvud.

En annan teori är att det inte bara var vänsterns idéer som lockade 1985, utan också det ”utanförskap” som vänstern på den tiden kunde erbjuda och som idag bättre tillhandahålls av alternativa ”högern”. Jag talar inte om socialt utanförskap, utan om det utanförskap som tillåter att man står vid sidan av maktapparaten och därifrån försöker överblicka alternativ. Det är intressant att notera hur även ordet ”alternativ” tycks ha konverterat. Förr betydde det alltid vänster, idag betyder det raka motsatsen.

Många av dagens konvertiter (av vilka flera är tongivande inom alternativ media) stämmer bra överens med ”utanförskapsteorin”. Dom har sällan varit några välintegrerade delar av sossesverige. Dom köpte aldrig mittpolitikens idé att ”förena det bästa av alla världar”. Dom har antagligen aldrig röstat på ett regeringsparti. Dom var kritiska mot makteliten redan på 80-talet, och är ungefär lika kritiska till makteliten idag.