Nu ska jag göra en historiefilosofisk betraktelse. Jag varnar redan här så att du som inte gillar sådant kan slippa läsa vidare.

Det största undret i mänsklighetens historia, möjligen undantaget själva skapelsen, är de senaste tvåhundra årens magiska välståndsutveckling i västerlandet. Det handlar inte bara om en kvantitativ förändring av typ att BNP per capita gått upp något alldeles oerhört. Det handlar också om en kvalitativ omvandling. För nästan alla människor var livet tidigare en jämmerdal.

Inte ens kung Gustav Vasa slapp tandröta och stinkande pottor vid sängen. Även de rikaste kunde förlora hälften av barnaskaran i spädbarnsdöd. Nu har alla rinnande kallt och varmt vatten samt spoltoalett i lägenheten. Om du tycker det låter prosaiskt kan du försöka föreställa dig ett liv utan dessa bekvämligheter. Ibland gör jag det och faller då i häpen förundran över vilket mirakel den moderna västerländska människan vederfarits.

De ekonomiska landvinningarna har påverkat sederna i förkovrande riktning. Låt mig ge ett exempel som jag tror håller för vetenskaplig granskning. En konstvetare har sagt till mig att det aldrig finns några glada ansikten på gamla bilder. Jag har efter förmåga försökt att kontrollera påståendet och det verkar vara befogat. Att folk inte log och var glada förr i tiden beror, enligt min teori, på att det inte fanns något att vara glad över. Livet var, med Thomas Hobbes ord, ensamt, fattigt, eländigt, brutalt och kort. Det enda som piggade upp folk verkar ha varit de offentliga avrättningarna som ofta artade sig till folkfester.

I detta sammanhang är det framför allt två saker som ger mig myror i huvudet. Den första är att vår tids historiskt privilegierade människor inte oftare stannar upp i beundran och tacksamhet inför vad vi förunnats. Detta beror nog bara på bortskämdhet och bristande fantasi och gör ingen stor skada. Den andra saken bekymrar mig emellertid och det är att vi inte funderar mer på hur det egentligen gick till när jämmerdalen förvandlades till ett Schlaraffenland. När något oväntat och oplanerat men samtidigt oändligt fördelaktigt inträffar i människornas liv så borde vi ägna avsevärd tid och ansträngning till att fundera över framgångens mekanismer så att vi kan försöka skydda lyckoreceptet för att allting inte bara ska ta slut lika plötsligt som det inträffade. (Se där ett lämpligt ämne för samtal i landets förnämsta forum för avancerade intellektuella diskussioner och debatter, Sveriges riksdag!)

Men någon sådan argumentation förekommer, vad jag har kunnat märka, varken i riksdagen eller någon annan stans. Det är som om människorna tog framstegen för självklara och för evigt garanterade bara för att de en gång uppenbarat sig i västerlandet. Vi betraktar välståndet som lika givet som att solen ska gå upp varje morgon. Och vadå? Skulle något krångla så fick väl regeringen fatta några skarpa beslut!

Sverige är nog det sorglösaste landet av alla i sin barnsliga övertygelse att nationen åtnjuter ödets särskilda utfästelse om evig välgång.

När jag för några årtionden sedan jobbade i den internationella biståndssvängen var världens länder mera uppdelade i homogent rika och homogent fattiga länder. Den första världen och den tredje världen kallades de. (Den andra världen var de numera utrangerade socialistländerna.) Utvecklingen i de homogent fattiga länderna i tredje världen gick inte till så att de år för år blev lite homogent rikare, utan på så vis att det uppstod rika enklaver mitt i fattigdomen. Länderna fick tvådelade samhällen. Det kallades dualekonomi.

När jag betraktade detta utvecklingsmönster insåg jag att jag skådade framtiden för rika länder som Sverige. Även vi skulle bli dualekonomier. Sedan dess har jag framfört min dystra profetia i alla möjliga sammanhang. Folk har lyssnat och lite uppmuntrande sagt att det där var en intressant teori och sedan genast glömt bort den eftersom den var så uppenbart galen. Sveriges framtid var ju garanterad av försynen.

Mitt problem har varit att jag inte förmått förutsäga de mekanismer varigenom dualiseringen skulle gripa tag i Sverige. Men nu, genom den internationella migrationen som särskilt hårt drabbar Sverige, ser vi det hända inför våra ögon. Malmö är en dualekonomi. Vi kan kalla det för utanförskapsområden och bristande integration men vad det verkligen handlar om är framväxten av det samhällsmönster som karaktäriserar exempelvis Kenya, Brasilien och Pakistan.

Det kommer en dag, säger jag och tar på mig profetmanteln, då Sverige kommer att begripa hur ödesmättat detta är. Vi tror att Sverige på några år ska kunna absorbera ”nyanlända” motsvarande en fjärdedel av befolkningen ungefär som när en boaorm ligger still för att smälta sitt byte varefter bytet blivit en del av ormen. I boaormsfallet blir bytet totalt integrerarat. Men så kommer det inte att bli här, inte minst för att många av de nyanlända inte hade planerat att låta sig integreras. (Och för övrigt har även den svenska riksdagen spjärnat emot integration; varför skulle den annars ha stiftat lag om mångkultur?)

Om vi på allvar ska börja tänka på Sveriges framtid så måste vi nog ta fasta på det troliga eller i varje fall möjliga scenariet att dualekonomin är här för att stanna. När dualiseringen nått en viss punkt är det bara att ge upp integrationsförsöken och i stället, visserligen under omständigheternas tvång snarare än på grund av egna önskemål, bejaka och göra det bästa av den oundvikliga segregationen.

Hur utformar man socialpolitiken i ett sådant samhälle? Kanske bör svenska samhällsvetare börja studera bantustan-politiken i apartheidtidens Sydafrika där lokalt självstyre gavs till vissa minoriteter som varken ville eller fick integreras.