Funderingar kring Sverige för femtioelfte gången

Patrik Engellau

Nyligen var jag på en stilfull begravning i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Svensk disciplin av förnämsta klass rådde. Någon minut innan akten skulle börja blev det knäpptyst liksom av sig själv. Alla var strikt klädda i svart och vit. Dock fanns några avvikare i mörkgrå kostym.

Församling följde tyst och uppmärksamt prästens minsta vink. Det förekom inget tisslande och tasslande i bänkarna. Vacker musik spelades, till exempel Dancing Queen av ABBA. Melodin hade emellertid sakraliserats så att den visserligen var igenkänningsbar men ändå bearbetad för att inte väcka någon opassande danslust. I en katolsk kyrka, föreställer jag mig, hade det gått mycket mer livat till. Till ABBA-låten hade katolikerna nog släppt loss hela rytmsektionen.

Vid defileringen upptäckte jag en fin julkrubba som församlingen byggt i närheten av altaret. Jag hade gärna gjort en fem meters utflykt från kön för att titta närmare på konstverket men vågade inte. En kögranne sa att man nog inte bör utskilja sig så grovt. Jag tänkte på judiska gudstjänster där det inte verkar finnas någon ordning alls utan alla gör lite som det faller dem in.

Begravningen kändes som en nostalgitripp, ett återbesök i ett svunnet Sverige, ett Sverige utan bilbränder och stökiga klassrum med okunniga och hunsade lärare, ett Sverige där alla höll varandra under vänlig men noggrann uppsikt så att ingen bryter ledet.

Beskrivet sådär så verkar det gamla Sverige som ett tråkigt samhälle, lite som Schweiz där du blir polisanmäld av grannen som just varit på fest hos dig för att festen inte slutar prick klockan elva som de lokala stadgarna föreskriver. Jag har ägnat mycket energi under mitt liv åt att förhåna denna trista svenskhet och att hylla ”det osvenska”. Jag har, i mitt oförstånd, haft samma nedlåtande attityd till vårt ursprung som sådana som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt (fast jag ändrade inställning för flera årtionden sedan; det vore intressant att veta om dessa framstående svenska politiker fortfarande föraktar den kultur vars folk de föresatt sig att leda).

Men syftet med Sverige har aldrig varit inte fest och överdåd, utan dygd, stramhet och disciplin. Förhållandena var hårda. Kom ihåg att ”den lilla istiden”, som började ungefär med Gustav Vasa och sträckte sig fram till 1800-talet, var mer än en och en halv grad kallare än idag. Därför kunde Karl X Gustav tåga på isen över Stora och Lilla Bält. Syftet med Sverige var överlevnad bäst det gick.

När omständigheterna förändrades och den industriella revolutionen ställde nya verktyg till förfogande för detta strävsamma och tåliga folk skedde ett oväntat mirakel i form av en fantastisk ökning av svenskarnas levnadsstandard. Sverige gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till att vara ett av de rikaste. Vad tror du det berodde på? Du får tre val: 1) skogen och malmen, 2) den socialdemokratiska politiken och 3) den svenska kulturen inklusive svenskarnas utvecklingsfrämjande värderingar.

Om det hade varit så väl att 1) eller 2) varit det rätta svaret så hade vi inte behövt oroa oss för framtiden för dessa finns i stort sett kvar. Men om svaret är 3), vilket jag tror, så ser det illa ut ty hur en urartad mentalitet kan återställas vet ingen.

Därför har jag formulerat följande ledord. Föreställ dig att världen är kall och grym och organisera dig för att överleva bäst du kan så kommer det att gå dig väl i händer. Föreställ dig att dina framgångar är för evigt givna och ge efter för din generositet och goda vilja så kommer du att bringas på fall.