När jag arbetade inom den statliga byråkratin hade jag som huvuduppgift att skriva promemorior. (Du kanske tycker att ett arbete inom den statliga byråkratin låter dammigt och trist, men så var det absolut inte. Där fanns många högutbildade och intelligenta människor som bar på ett starkt intresse av att tänka ut nya verksamhetsområden och på så vis utveckla myndigheten. Det var mycket kreativt. Dessutom utbetalades lön varje månad med oklanderlig precision.) Jag tror att promemorieskrivande också var mina arbetskamraters huvudsyssla, naturligtvis vid sidan av de ständigt återkommande sammanträden där vi diskuterade varandras promemorior.

Men ibland tyckte jag att det blev lite för mycket av det goda. Med handen på hjärtat var jag tvungen att erkänna att de flesta av promemoriorna inte behövdes. Det var bortkastad tid att läsa dem. Men hur man skulle få stopp på sådana okynnespromemorior visste jag inte eftersom det är svårt att förhindra en ung, universitetsutbildad, ambitiös förste byråsekreterare att skriva promemorior. Till slut såg jag ingen annan råd än att starta en debatt i myndighetens personaltidning som gick ut på att Sverige behöver en skolreform som satsar på partiell snarare än total alfabetisering. Jag tänkte att om de flesta lärde sig läsa men inte skriva så skulle man kunna få bukt med promemorieexplosionen och därmed myndigheternas obändiga tillväxt.

När jag tänker tillbaka på detta kan jag inte annat än beklaga att jag inte drev frågan vidare, kanske rentav in i kaklet. Det är inte längre bara i den statliga byråkratin det skrivs för mycket utan kanske framför allt på universiteten. Universitet är till dels för undervisning och dels för kunskapsutveckling. Kunskapsutveckling kan vara farligt, framför allt inom humaniora. Faran ligger i att om kreativa människor ska forska om något som man redan säkert vet så måste de jobba med hypoteser som man redan från början vet är fel vilket leder till att universiteten blir en sorts förvirringsindustrier.

Ta frågan om antalet kön. Man vet redan i utgångsläget att det finns två kön. De kallas man och kvinna. Så har det varit sedan skapelsen. Men om nu ett stort antal intelligenta människor på grund av oförsiktighet hos de ansvariga för utbildningsväsendet utbildats inte bara att läsa och också att skriva och dessutom försörjs av staten för att befinna sig på universitet där de har till uppgift att forska exempelvis om antalet kön så är det ju bara ett svar de inte kan komma fram till för att få en doktorsavhandling betraktad som intressant och nydanande, nämligen svaret två. Snart börjar en sådan där apparat att gå av sig själv. Den ena filosofie doktorn kommer i sin forskning fram till att det finns fem kön. Den andra filosofie doktorn drar efter en lång tids vistelse vid amerikanska universitet slutsatsen att det finns 63 stycken (se hela listan här). Därmed har anden kommit ur flaskan och det finns ingen gräns för hur mycket djupsinne som kan ägnas åt saken och hur många fler universitetsinstitutioner det behövs för att bringa klarhet i frågan.

Det är likadant med dem som socialforskar om orsakerna till brottslighet i utanförskapsområden. Vi vet redan att den enda fungerande lösningen är sammanhållna riktiga familjer där pappa har ett jobb och kan vara förebild för sönerna. Om forskarna hade velat lösa problemen så hade de manliga forskarna flyttat in hos ensamstående mammor i betongen och agerat riktiga pappor. (Man skulle också kunna uppdra denna angelägna syssla åt manliga medarbetare i kommunens socialtjänst.) Men så går det inte till. I stället forskar de fram vetenskapliga förklaringar som vi redan vet inte är förklaringar, till exempel att brottsligheten beror på att polisen och de sociala myndigheterna inte samverkar på rätt sätt.

Håll med om att världen nog blivit bättre om vi förstått att på ett tidigt stadium begränsa antalet skrivkunniga medborgare.