Med tiden kommer alla att bli lika bra som vi och därför gör det inget om de andra slarvar medan vi väntar. Det betalar vi för men vi har ju råd

Patrik Engellau

När Sovjetunionen och Berlinmuren hade fallit ihop år 1989 skrev Frances Fukuyama en bok som hette Historiens slut. Boken blev de kommande årtiondenas instruktionsbok för hur västerlandet, framför allt USA, skulle tänka om sig själv. Fukuyama sa att västerlandet, definierat genom demokrati, marknadsekonomi och kapitalism, blivit mänsklighetens slutliga och fulländade koncept och mönster för alla de folk och samhällen som trott något annat. Alla dessa andra skulle därför förr eller senare bli som vi.

Det är klart att Kina inte skulle bli en demokrati i ett nafs, men vart Kina var på väg gick inte att ta miste på enligt denna doktrin. Att Afrika skulle bli som Vellinge fast större var också självklart ehuru man inte visste riktigt hur lång tid det skulle ta. I vissa svåra fall fick man ge sig till tåls.

Egentligen var denna tanke inte alls ny, utan snarare en uppskruvad och med trumpetfanfarer framförd variant av det omtänksamt imperialistiska tänkande som kännetecknat USA sedan andra världskrigets slut, då USA, till skillnad från vad landet gjorde efter första världskriget, aktiverade sig för att lägga sig i och försöka styra utvecklingen i andra länder. USA byggde institutioner som Världsbanken och FN och skrev deklarationen om de mänskliga rättigheterna för att underlätta för världens folk att bli och tänka som amerikaner. Det nya med Fukuyamas inspel var att USA efter Sovjetunionens sammanbrott blivit överlägsen och oomstridd herre på täppan.

Fukuyamas synsätt fick genomgripande effekter på politiken, framför allt i USA. Ibland kände sig USA manat att ge historien lite hjälp på traven. En diktator som Saddam Hussein i Irak, till exempel, stämde inte med mönstret. Därför togs han ut av en koalition av villiga länder med USA i spetsen för att ge demokratin en chans att blomstra. Att den skulle blomstra var det inget tvivel om ty, som en militär befälhavare sa till sina soldater i Vietnam i filmen Full Metal Jacket: ”Inuti varje vietnames bor det en amerikan som vill komma ut”. I varje irakier bodde också en amerikan som ville komma ut.

Att kineserna inte betedde sig enligt regelverket fick man leva med för det var bara under en övergångsperiod som Kina skulle bryta mot alla handelsregler som fanns och producera piratkopior och stjäla patent och sådant. Även andra länder, som borde veta bättre, småfuskade på USA:s bekostnad. Till exempel vägrade de europeiska Nato-länderna att göra de militära satsningar som de åtagit sig att göra. Sverige gjorde antiamerikanska piruetter i trygg förvissning om att Förenta Staternas flotta skulle stäva till vår räddning om något otäckt hände, till exempel att ryssarna började morra mot oss. USA:s regeringar ansåg att amerikanerna fick stå ut med sådant. De hade ju råd. USA uppförde sig som en tålig pappa med oändliga resurser. Snart skulle ju resten av världen mogna.

Det som är chockerande med president Trump är att han ifrågasätter denna snart sjuttiofemåriga världsdoktrin som, efter att ha försetts med Fukuyamas turboladdning, säger att historiens slutpunkt, dit alla länder är på väg, är just demokratin, marknadsekonomin och kapitalismen. Trump instämmer inte. Kina, menar han, är inte på väg att bli demokratiskt. Iran vill inte bli som västerlandet. Palestinierna kommer aldrig att vilja göra upp i fred med Israel. FN kommer alltid att vara ett odemokratiskt råtthål som hålls ihop av att ett gäng byråkrater och avdankade politiker får feta sinekurer.

Det här är en dramatiskt ny världsbild som förkroppsligas av geopolitiska gester som när USA flyttar sin israelambassad till Jerusalem. Så kan man väl inte göra! säger den traditionella ordningens representanter indignerat. Det kan man visst, säger Trump, jag gjorde det alldeles nyss.

Den här tankefiguren – ett fulländat samhälle som tåligt men med full tillförsikt överser och betalar för att mindre utvecklade kulturer av egen kraft ska förkovra sig och höja sig till samma fulländning – kännetecknar även Sveriges politik gentemot u-länder och invandrare. Man får ha tålamod med dem. De är ju inte som vi. Man kan inte ställa krav på dem. Ja, det blir dyrt men vi har råd. Vi får leva med böneutrop och lite extremism ett tag för de kommer i alla fall att sluta tro på sin gud och bli lika sekulära som vi. Hur man kan veta det? Vi har ju blivit det!

Men tänk om hela tankefiguren är fel. Invandrare kanske inte alls tycker att Sverige är ett fulländat samhälle där de gradvis vill smälta in. Vilsenheten, kanske till och med avståndstagandet, inför det svenska förefaller särskilt markerad hos andra generationens invandrare som till skillnad från föräldragenerationen verkligen kommit i närkontakt med det svenska redan från födseln.

Den sociala företeelse som utgörs av president Trump representerar ett brott mot den amerikanska tradition som betraktat det som självklart att USA skulle bära en lite modernare variant av ”den vite mannens börda”. Trump vill slänga den bördan och låta USA tänka mer på sig själv. America first.

En möjlig reaktion på detta är att hålla honom och USA för snikna och egennyttiga. En annan möjlig reaktion är att säga att Trumps politik är naturlig med tanke på att USA – och västerlandet i övrigt – inte längre är den allt överskuggande imperiemakt som det en gång var, att den en gång så spendersamme fursten till slut måste rätta munnen efter matsäcken.
Troligen (säger jag ironiskt) har Trump misstagit eftersom Sverige så skickligt fortsätter att vara en humanitär stormakt utan att behöva tänka det allra minsta på att några tankefigurer eventuellt skulle kunna vara fel och därför behöva föranleda någon rannsakan av politiken.

Såklart alla invandrare har en inre svensk som kämpar för att komma ut. Vi har ju råd att vänta på dessa uppenbarelser. Vi står högst i världen.