I fredags måste jag ta en sen båt från landet in till Dalarö. Jag var ensam i mörkret på bryggan. Båten var försenad. Medan jag väntade gick jag in i väntkuren och plockade bland de böcker som folk tröttnat på och lagt ut till andra att låna. Jag hittad en bok av Dieter Strand, mångårig medarbetare på Aftonbladet. Under sina år där skrev han över tusen kolumner, som de kallades.

Egentligen var de små reportage, omsorgsfullt formulerade och utformade. När jag nu läste om dem i den nyfunna boken fann jag att de fortfarande var läs- och minnesvärda.

Dieter Strand föddes i Tyskland, i Leipzig 1936, med en tysk mor och en svensk far. Han tillbringade sina sju första år i landet. En gång for Hitler förbi det hus de bodde i. ”Jag hade en sockerkaka i ugnen” svarade hans mamma när hon tillfrågades hur det var. Det var ju ett elegant sätt att avvisa Hitler utan att bli angripen av hans anhängare.

1943 tog sig familjen till Sverige. Några veckor senare bombades huset de hade bott i.

Under denna tid flydde också tyskar och österrikare för att rädda sig undan den nya regimen. Många hamnade i något nordiskt land. En hel generation av tidigare emigrerade européer kom sedan att dominera sina hemländers politiska liv, i främst Tyskland och Österrike men också på andra håll.

Min farbror, som var ombudsman för rörmokarna i Byggnads, har berättat om när en delegation från Byggnads besökte Österrike. I hotellfoajén frågade han en medresenär: ”Tror du den där guldgalonerade djäveln bakom disken kan växla åt oss”. Den guldgalonerade svarade blixtsnabbt: ”Skaré va mycke grus?”

Under mötet sedan talade alla något skandinaviskt språk. De hade varit flyktingar i något skandinaviskt land. Willy Brand, Bruno Kreisky och Herbert Wehner var tre av de mest namnkunniga tysktalande politiker som också sökt skydd i nordiska länder.

Willy Brand, den mest kände av dem, blev efter kriget borgmästare i Berlin och kansler för Västtyskland. Han hade tvingats ut från sitt hemland därför att den oordning, det våld och det kaos som rått under tjugu- och trettiotalet gett nazisterna möjlighet att ta makten. De erbjöd, om inte annat, ordning, till dem som inte motsatte sig deras herravälde. Andra fick tiga eller emigrera.

På båten utnyttjade jag det fria nätet och läste tidningar i telefonen. Jag stötte på den här artikeln. En rubrik lyder ”Polisanmälningarna har minskat. Men knivarna, rånen och skräcken finns kvar. En tystnadskultur breder ut sig i Björkhagen när ett ungdomsgäng misshandlar och terroriserar jämnåriga. I det dolda har läget blivit – värre.” Björkhagen ligger på gröna linjen mellan Hammarbyhöjden och Kärrtorp. Hammarbyhöjden gränsar till Hammarby sjöstad.

Det sprider sig. Kanske kommer ändå något att hända, kanske kommer våra politiker att reagera när våldet nått högstatusområdet Hammarby sjöstad.

Annars kan elden i den marknära växtligheten sprida sig till träden och trädkronorna. Sedan kommer det att gå fort.

Willy Brandt, som nazisterna tvingade i exil till Norge och Sverige, bodde i en lägenhet i Hammarbyhöjden. En staty av honom finns placerad i en park med hans namn. Så här ser den ut:

Kanske tycker någon att det är alarmistiskt att se ungdomsvåldet som början på något värre, att se likheterna mellan oordningen och våldet idag och det gatuvåld som plågade Tyskland åren före Hitlers maktövertagande.

Frankrikes tidigare inrikesminister har – efter sin avgång, förstås – varnat för att situationen i landets områden där den starkares rätt råder, och där republiken har tillåtit detta att ske, kan komma att utvecklas till något utanför kontroll. Om detta kan ske och kommer att ske i Frankrike, varför inte också i Sverige?

Willy Brandt, flyktingen, stod 1970 på knä i Polen, i ett erkännande av Tysklands skuld. Vilken eller vilka kommer i så fall att få böja knä i framtiden?