Idag har det gått sjutton år sedan de islamistiska attackerna mot USA den 11 september 2011. De flesta av de 2996 dödsoffren dog i attacken mot tvillingtornen i New York. Som svar på attackerna startade den dåvarande presidenten George Bush den yngre ”kriget mot terrorismen”.

Det blev ett inte helt effektivt krig som inte ringade in islamismen, och särskilt den radikala och puritanska varianten av sunnitisk islam, salafismen, som huvudfiende. I stället fortsatte till exempel USA sin allians med det strikt sunnitiska Saudiarabien, Al-Qaidas vagga, samtidigt som man gick in i Irak och störtade Saddam Husseins arabnationalistiska regim.

Kriget mot terrorismen berörde inte heller den viktiga frågan om massinvandringen från islamvärlden till väst och den därmed sammanhängande islamiseringen. Denna utveckling, om den får fortsätta obehindrat, riskerar att förvandla västvärlden till ett slagfält. Attackerna mot väst har fortsatt varje år efter 11 september 2001. Och islamismen i västvärlden, inbegripen den radikala salafismen, är idag större än den var för sjutton år sedan.

Bushadministrationens utrikespolitik gick ut på att förvandla diktaturer till demokratier (dock inte Saudiarabien) i stället för att försvara väst från islamiseringen – den islamisering som är grunden för radikal islamism och jihadistisk terrorism. Invasionen av Irak förvandlade landet till en shiitisk stat, nära allierad med Iran, och radikaliserade sunniterna, vilket senare bidrog till att ge upphov till terrorgruppen Islamiska Staten (IS).

Islamismen är en mångfacetterad rörelse och islamismens hot mot väst har flera dimensioner. Den nakna terrorn, som 11 septemberattackerna, är den mest spektakulära och omskakande. Sedan finns det andra dimensioner som pågår i det tysta och inte väcker lika mycket uppmärksamhet. Det är dels den islamiska missionen, en mission som syftar till att både bevara muslimernas tro stark och ren, och dels att sprida den till andra. Och det är dels den demografiska förändringen i väst som en följd av islamisk massinvandring. En stor del av muslimerna i väst tar avstånd från terror, men samtidigt delar de många av terroristernas grundläggande värderingar om sharia, jihad, synen på icke-muslimer, yttrandefrihet och så vidare som gör västvärlden gradvis förändras socialt, kulturellt och politiskt. Vi ser att man i islamiserade ”utanförskapsområden” ofta röstar vänster och att vänstern ständigt tar islam i försvar och anklagar kritiker för så kallad ”islamofobi” samtidigt som man pläderar för fortsatt massinvandring på bekostnad av samhällets välfärd, trygghet och sammanhållning.

Idag, sjutton år efter attackerna, är ännu ett tillfälle att besinna konsekvenserna av an ansvarslös massinvandring från Afrika och Mellanöstern. Den före detta kristdemokraten Charlie Weimers skrev strax före valet , den 6 september, ett mycket starkt inlägg på Facebook där han motiverar sin övergång till Sverigedemokraterna. Han bad oss titta framåt och föreställa oss framtidens Sverige. I vilket Sverige kommer vi att leva om de demografiska trenderna håller i sig?

”Vilket Sverige kommer vi att leva i år 2050? I vilket samhälle, i vilken civilisation?” frågar Weimers. ”Frågan är inte retorisk. Den är högst verklig och handlar om hur vi kommer att se på varandra och på staten, och om våra döttrars fria rörlighet i det offentliga rummet.”

Weimers är bosatt i Bryssel där han arbetat som stabschef åt Lars Adaktusson. Han berättar hur det i där redan bildats ett islamiskt parti – det heter Islam – som vunnit stöd i stadens invandrartäta och islamiserade områden:

”Deras program innehöll då halalskolmåltider, islamiska helgdagar, samt rätten för flickor att bära huvudduk i skolan. I oktober stundar nya kommunval och partiet Islam ställer nu upp i 14 av Bryssels kommuner, samt i andra städer. Denna gång vill de bland annat ha separata offentliga transporter för kvinnor och män. Efter valet 2012 uttalade sig partiets ordförande i media om att islamiseringen av Belgien nu är i gång, det kan ta flera decennier, kanske ett sekel, men hans slutsats var klar: Belgien kommer att bli ett shariastyrt land.”

Det vi ser är ett Europa i förvandling. Och det sker snabbt. Det som var omöjligt för tio år sen, som till exempel böneutrop, är idag verklighet:

”Vi vill helst inte tänka på hur många utanförskapsområden som kommer att finnas i Sverige om 32 år och hur stöket och kriminaliteten kommer att kringskära vanliga människors liv. Många av oss vill nog undvika att tänka på vad som händer med vårt öppna samhälle om en stor del av befolkningen följer en extrem religiös inriktning, salafismen, som dels förkastar demokratin och dels utgör en god jordmån för jihadism.”

Så vad ska vi göra? Man måste förstå att ett ”krig mot terrorismen” inte är särskilt effektivt om man bombar länder i Mellanöstern samtidigt som man öppnar sina egna gränser för okontrollerad islamisering. Då har vi snart Mellanöstern här hos oss:

”Den första och viktigaste åtgärden för att bromsa denna utveckling är att stoppa migrationen, arbetskraftsinvandring undantaget, till Sverige.”

Här har Weimers helt rätt. Det pågår en civilisationernas kamp mellan väst och islam och med massinvandringen har denna kamp flyttat in i våra egna länder. Den amerikanska statsvetaren Samuel Huntington skriver i boken Civilisationernas kamp 1996 att ”islam har blodiga gränser”. Dessa gränser kommer i framtiden inte att gå mellan länder utan inom länder, ja, till och med inom städer när områden och stadsdelar helt slits loss från majoritetssamhället och blir något annat. Det finns ingen gräns mellan islamvärlden och västvärlden. De två har flutit ihop.

Attackerna 2001 utfördes av en extremistisk terrorgrupp, men konflikten är inte över för att man slår utan denna eller liknande grupper, förklarar Huntington:

”Det underliggande problemet för Västerlandet är inte islamisk fundamentalism. Det är islam, en annan civilisation vars folk är övertygade om sin kulturs överlägsenhet och besatta av sin underlägsenhet i makt. Problemet för islam är inte CIA eller det amerikanska försvarsdepartementet. Det är västvärlden, en annan civilisation vars folk är övertygade om att deras kultur är universell och som tror att deras makt, om än avtagande, förpliktar dem att utsträcka denna kultur över hela världen.”

Etablissemanget i Sverige, både höger och vänster, påstår sig vilja stävja islamismen. Men med sin invandringspolitik gör de tvärtom. Med rådande invandringspolitik, så är det inte partiernas program som kommer att forma framtidens Sverige, utan den nya demografin. Partierna säger sig till exempel vara emot sharia och hedersförtryck, men är för öppna gränser så att sharia kan spridas och hedersförtrycket breda ut sig. Invandringsfrågan är en ödesfråga, vår tids stora fråga. Partiernas olika program har i detta läge, så ser jag det, en underordnad roll i förhållande till hur de ställer sig till massinvandringen.

Weimers fortsätter:

”Den som önskar ett Sverige där vi alla känner oss som en del av en och samma gemenskap måste ta detta på allvar. Det har länge varit min förhoppning att Kristdemokraterna skulle göra det. Men partiet går istället till val på ökad anhöriginvandring och återinförande av lagen om ’synnerligen och särskilt ömmande omständigheter’ för beviljande av uppehållstillstånd. Detta väljer partiet att göra trots att Migrationsverket bedömer att 350 000 personer kommer att invandra till Sverige de kommande fyra åren. Medan partiet lägger bra förslag om att exempelvis förbjuda utländsk finansiering av moskéer och förhindra islamiska böneutrop med högtalare, så driver man en politik som med nödvändighet kommer att öka de problem partiet försöker bekämpa. Det går inte ihop.”

Jag brukar tala om en helig treenighet för att ”fixa” Sverige. Det är 1) asylstopp, 2) stimulerad återvandring och 3) en assimilationspolitik. Jag ser ut att få medhåll av Weimers:

”Den andra åtgärden måste vara en uppgörelse med 40 år av multikulturalism och den flathet inför islamism som den inneburit. Principen, etablerad 1975 av riksdagen, om att människor själva ska bestämma om de vill integreras i Sverige måste officiellt överges av nästa regering. Istället krävs en politik för anpassning till svensk kultur och dess yttrandefrihet, nolltolerans mot hedersvåld, jämlika medborgare, rätt att byta eller avstå religion, obefintlig klanmakt och frihet att gifta sig eller ej, samt välja make eller maka.”

Han avslutar med att konstatera, precis som jag gjort här på årsdagen av 11 septemberattackerna, att invandringen är den fråga som allt annat hänger på:

”Det är vår tids stora ödesfråga, en civilisationsfråga.”

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).