När drottning Kristina hade abdikerat, konverterat och flyttat till Rom träffade hon den världsberömde portugisiskbrasilianske jesuiten Padre Antônio Vieira. Dessa två, som utvecklade någon sorts bekantskap, kanske rentav vänskap, tillhörde tidevarvets intellektuella och kulturella avantgarde.

Vieira kämpade bland annat för indianernas frigörelse från slaveriet på sockerplantagerna och för judarnas rättigheter (vilket sammantaget höll på att kosta honom livet på Inkvisitionens bål). Folket behandlade honom som en nutida rockstjärna. När han skulle predika kunde platsen utanför katedralerna vara ockuperade tidigt på morgonen av folk som vill säkra en plats i kyrkan.

Kristina, ”drottningen av Rom”, hade liknande status som en av Europas ledande kulturmecenater och förespråkare för religionsfrihet.

Men vad sade de egentligen till varandra? Jag beställde Vieiras samlade brev från en bokhandel i Lissabon och fick tre volymer på sammanlagt 1 800 sidor för 98 euro inklusive frakt. Jag fick två besvikelser.

Den första besvikelsen var att jesuiten inte sa ett ord vare sig till eller om drottningen. Den andra besvikelsen var att det knappt gick att begripa texterna. Även om jag slog upp vartenda ord var meningarna så långa och märkvärdigt hopfogade att innebörden inte gick fram. (Läs gärna den samtide svenske poeten Georg Stiernhielms dikt Hercules så får du en känsla av upplevelsen. Det är som att betrakta världen genom en tät sil. Man uppfattar den bara fläckvis.)

Lite skämdes jag förstås. Som ett nödrop skickade jag några av de mest svårtolkade passagerna till min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. Till min belåtenhet hade även hon svårt att förstå och hon är ändå universitetsutbildad litteraturvetare. Och därmed kommer jag till dagens ämne som är varför de skrev så konstigt på 1600-talet.

Nollhypotesen är förstås att språk ändrar sig över tiden och att man helt enkelt talade så för fyrahundra år sedan. (Nollhypotes betyder att det inte finns något att förklara.) Men det är mycket osannolikt att folk talade i sammanhängande meningar som ofta sträcker sig över en halv sida med flerdubbla inskjutna bisatser, ofta bisats i bisats, och förvirrande ordföljder som ständigt kräver maximal uppmärksamhet av läsaren. Det måste finnas någon bättre förklaring.

Lärarinnan framförde hypotesen att de som kunde skriva antagligen bara försökte göra sig märkvärdiga enligt principen att om jag säger och skriver saker som vanliga människor inte kan förstå så är jag en andligt upphöjd individ som bör hyllas av omvärlden. Den hypotesen är lätt att begripa eftersom den bygger på observationer som man kan göra allt som oftast. Sociala grupper markerar gärna sin utvaldhet med hjälp av språket. Till exempel lägger svenska militärer tonvikten på sista stavelsen när de talar om ubåtsjakt medan vi civilister i stället följer regelverket och betonar den första stavelsen. På det enkla viset vet militärerna vem som tillhör deras egen krets. Agnarna skiljs från vetet. Rinkebysvenskan är en annan social konstruktion varmed talarna poängterar sitt avståndstagande från majoritetskulturen och dess språkbruk.

Jag sa inte emot lärarinnan men jag framförde en alternativ hypotes. Jag har fått för mig att det inte fanns några genomarbetade och allmänt talade nationella språk på den tiden. ”På den tiden” är ett svårt begrepp eftersom förhållandena varierade så kraftigt mellan de olika europeiska områden som idag kallas länder. År 1304 skrev Dante en fascinerande skrift som handlar om vilka problem han hade att välja språk för sitt planerade verk Divina Commedia när han nu inte hade lust att författa skriften på latin. Dantes klagan var att det inte fanns något användbart och välljudande allmänt italienskt språk utan bara en massa lokala, illalåtande rotvälskor. Han var tvungen att hitta på ett språk vilket han faktiskt också gjorde med hjälp av sedan länge döda poeters kvarlevande mästerverk.

Därför tror jag att det var likadant i Portugal och Brasilien på 1600-talet.

I Sverige var det definitivt så. Fortfarande i slutet av 1700-talet fanns inget reglerat svenskt riksspråk. Det fanns bohuslänska, småländska, tyska, franska, skånska och en massa andra dialekter. Det saknades grammatik och rättstavningsregler. Det är inget bra tillstånd för en stat som föresatt sig att organisera en nation. Ämbetsmännen kanske inte en gång förstod varandras promemorior. Det var därför Gustav III inrättade Svenska Akademien som hade till uppgift att skriva en grammatik och göra en svensk ordbok.

Men om nu kungarna eller andra slags överheter vinnlade sig om att skapa enhetliga, nationella språk så var ju dessa språk något av nya konstruktioner. Det vet man väl hur det är med nya konstruktioner. De är lite sneda och vinda och ofta felsnickrade. Det krävs ofta lång tids utvecklingsarbete innan konstruktionerna når den grad av användarvänlighet som senare tiders folk anser sig ha rätt att begära.

Så jag tror att gamla tiders portugisiska, liksom gamla tiders svenska, är svåra att förstå för att de var så outvecklade att bara ett litet antal specialister kunde förstå dem. Skulle du välja deras obekväma och farliga segelfartyg om du idag ville resa över Atlanten? Deras språk var lika obekväma och outvecklade som deras båtar.

Fast man kan hävda att språken, liksom fartygen, var vackra. Se här exempelvis paragraf 22 i Svenska Akademiens stadgar, möjligen författad av kungen själv:

Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, at arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet, så uti Vettenskaper, som serdeles i anseende til Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla thes tilhörande delar, jemväl uti then, som tjenar at tolka the Himmelska Sanningar.