Skolan har alltid varit ett sorteringsverk. Tidigare var detta naturligt, ja avsett. Vissa – inte så många – skulle förbereda sig för teoretiska studier genom att efter några år lämna folkskolan för läroverket, medan andra skaffade sig en yrkesutbildning efter folkskolan. Enhets- och grundskolan innebar något nytt. Alla skulle i så stor utsträckning som möjligt, så länge som möjligt, skaffa sig samma kunskaper. Denna princip tillämpas fullt ut, så att det nyanlända barnet, från ett land utan skriftlig kultur, i bästa fall efter en kortare introduktion, placeras tillsammans med barn som redan kan ha läst i flera år. Barnet får ingen hjälp hemifrån, eftersom föräldrarna inte har de kunskaper som behövs, och miljön omkring barnet är sådan att det inte heller kan tillägna sig språket genom lek med kamrater, eftersom dessa inte heller talar svenska.

Den nya skolan är också ett effektivt sorteringsverk. Vissa tar sig till universitetet, andra tar sig fram genom att sälja knark och begå andra brott. Så har det varit länge. På senare år har det skett en ytterligare sortering. Flickorna avslutar gymnasiet i hög utsträckning med goda betyg, medan många pojkar inte ens klarar gymnasiet. Denna tudelning förstärks under livet, därför att de misslyckade pojkarna har svårt att klara sig inte bara på arbets- utan också på äktenskapsmarknaden. Lösningen för många blir att direktimportera en fru från det land man en gång lämnat. Paret lever sedan tillsammans i en enklav som mer liknar deras hemland än övriga Sverige. Deras barn kommer också att fortsätta leva i denna utsorterade tillvaro. (Sådan direktimport tillämpas också på andra håll i landet. I glesbygden med dess kvinnobrist, orsakad av samma sorteringsmekanism – flickorna är duktigare i skolan och flyttar gärna in till stan – importerar man kvinnor från till exempel Thailand och Ryssland).

Denna kvinnoimport innebär i många fall ett slags prostitution, även om avtalstiden är längre än inom sedvanlig prostitution. I de allra flesta fall är kvinnan utsatt för mannens godtycke, eftersom hon har ännu svårare än han att ensam klara sig i det nya landet. De penningtransaktioner som förekommer, även om de ingår i ett traditionellt kulturellt mönster, gör henne till ett slags mannens egendom. Samma företeelse kan, kanske mer i det fördolda, uppträda också när mannen, köparen är svensk. Det finns de som importerat flera kvinnor från Thailand, den ena efter den andra.

Ett nytt inslag i detta sammanhang är de besvikna och desperata, vällyckade kvinnor med hög status som plötsligt blir medvetna om att de högst sannolikt kommer att förbli barnlösa. De har ägnat det mesta av sin energi till att vara duktiga i skolan och på universitetet och därefter satsat målmedvetet och hårt i arbetslivet. Naturligtvis har de haft förhållanden, men dessa har inte fått ta för mycket tid och absolut inte fått resultera i föräldraskap. Det skulle ha kostat för mycket energi och skadat karriären för mycket.

Deras läge skulle för endast några år sedan varit ohjälpligt hopplöst. Så är det inte längre. De kan också som ensamstående få hjälp med assisterad befruktning.

Och varför envisas de med att vilja vara ensamstående? Därför att de har fått så hög status att de inte kan acceptera tillgängliga kandidater. Dessa har alla mindre – eller möjligtvis lika högt – socialt kapital som det de själva har – och av någon anledning har dessa kvinnor bevarat en enda, traditionell värdering: Mannen skall vara rikare och starkare än de själva. Han behöver kanske inte ha så mycket muskler, men de vill kunna se upp till hans intellektuella och sociala färdigheter. Det går inte. Dessa kvinnor är för duktiga. Och hellre än att acceptera en mesallians väljer de ensamheten – tillsammans med ett – i deras fall – importerat barn utan känd bakgrund (fast de har ju fått se bilder på de hugade spermadonatorerna, förstås).

Och i den andra ändan av den sociala skalan återfinns den ensamme mannen, själv invandrad eller barn till invandrade föräldrar. Han har en misslyckad skolgång bakom sig. Han lever i en enklav utan kontakt med svenskar och utan möjlighet att försörja sig på den vita arbetsmarknaden. För honom ligger det, förstås, nära till att ägna sig åt något svart eller olagligt näringsfång. Trots det har han kanske svårt att få ihop pengar till en fruimport.

Är det då så underligt om han tar ut sin besvikelse och ilska just på svenska kvinnor? Förutom sina personliga motiv har han ju tillgång till en religion som kan förklara och ursäkta hans övergrepp på – som han ser det – dessa horor. De är horor därför att de är för tillgängliga – men inte för honom.

Denna utsortering efter skolan sker i alla delar av det svenska samhället. Vi har fått en ny klasskamp. Den utkämpas i det tysta, mellan könen. Kvinnorna håller på att vinna. Ingen har uppmärksammat eller kommenterat denna klasskamp. Hur kan det komma sig?