I den nietzscheanskt inspirerade serien ”omvärdering av alla värden” har vi nu kommit fram till feminismen. På förekommen anledning misstänker jag att feminismen hyser en del fördomsfulla föreställningar och då inte bara som i dess extrema idéer om könsmaktsordningar och strukturellt kvinnohat utan även i den numera mer eller mindre vedertagna grunduppfattningen att kvinnor tidigare var tillbakasatta av männen.

Den förekomna anledningen var ett seminarium om ”Kvinnorna i diplomatin” som jag nyligen bevistade på Litterära fakulteten vid Universitetet i Lissabon. Det var mest lärda och akademiskt tillkrånglade föredrag om sådant som kvinnornas roll i kampen mellan jesuiter och antijesuiter i Spanien och Portugal under 1600-talets andra hälft. (Kvinnorna hade skyddat jesuiterna genom att gömma dem för antijesuiterna, visade det sig. Jaha.)

Men ett av föredragen livade upp tillställningen. Arrangörerna visade upp något så föga politiskt korrekt som en visserligen pensionerad men ändå levande före detta ambassadris, alltså hustru till en ambassadör. ”Bara” en hustru, således. Hennes roll var att berätta om en traditionell diplomathustrus liv.

Det tog inte många minuter förrän lyssnarna förstod att en sådan kvinna hade stor betydelse för det portugisiska utrikesdepartementet genom sina insatser i de diplomatiska sammanhangen. Hon byggde nätverk med de andra diplomathustrurna och kunde därigenom öppna betydelsefulla dörrar och hon fick reda på saker – diplomati är ju till inte så liten del även spioneri eller kanske kunskapsinhämtande – som kunde vara väl så betydelsefulla som det som maken lyckades snoka reda på.

Som vanligt började jag tänka fritt (vilket inte nödvändigtvis betyder att jag tänkte rätt). Den här kvinnan kände sig uppenbarligen inte ett dugg förtryckt. Hon var tvärtom stolt över vad hon åstadkommit som oavlönad diplomathustru. Tänk om det är så, föresvävade det mig i mitt fria tänkande, att kvinnor, åtminstone i västerlandet, på det hela taget inte alls varit förtryckta. Tänk om hela föreställningen om en patriarkal könsmaktsordning är ett grundlöst hugskott.

Jag inser att en sådan förmodan från min sida är lika stötande för samtiden som det var när Kopernikus hävdade att jorden snurrade kring solen i stället för tvärtom (vilket han inte vågade hävda offentligt; först efter hans död utgavs hans skrifter). Jag har på prov ventilerat tesen att kvinnor kanske aldrig varit förtryckta inför några jämnåriga, manliga vänner och fått chockerade reaktioner. Det finns saker om vilka man helst inte bör tänka fritt i vårt samhälle.

Jo, kvinnor har genom historien ofta haft ett helvete redan på jorden. Men det har män också. Ja, andra – sämre – rättighetsbestämmelser har ofta gällt för kvinnor. ”Gånge hatt till och huva ifrån” stod det i den medeltida Östgötalagen. Det betydde att söner, men inte döttrar, skulle ärva. Sant, sant, sant, men betyder det nödvändigtvis att män förtryckte kvinnor? Var det en könsmaktsordning som låg bakom?

Låt mig pröva en annan tolkning av fakta. Det som skiljer vår tid från alla föregående perioder i mänsklighetens historia är att livet tidigare var så mycket fattigare, farligare och strängare. Det fanns inga marginaler för excesser. Allt måste skötas med största allvar, sparsamhet och effektivitet. Ingen tänkbar produktivitetsförbättring fick lämnas ogjord.

Den enda betydelsefulla produktionsfaktorn var människan. Människor är olika. Män är olika och kvinnor är olika och framför allt, tror jag fastän det kan vara ett provocerande påstående, att män och kvinnor är strukturellt olika. Till exempel tror jag att män till sin läggning är mer aggressiva än kvinnor och att kvinnor till sin läggning är bättre på att sköta små barn.

Vår tid har råd att vara lite slösaktig och ibland göra saker som inte utnyttjar resurserna optimalt, till exempel att ta ut kvinnor i krigstjänst och att låta pappor vårda spädbarn. Äldre tiders kargare villkor tillät inte sådant överdåd. Av samma skäl använde man inte hunden till att jaga råttor eller grisen till att hjälpa till vid rådjursjakten. Det hade kanske gått men det hade varit slöseri med resurser som kunde användas bättre. Fattigdomen förbjuder extravaganser.
För sin överlevnads skull utvecklade därför samhällena de möjligheter naturen gett att låta människorna specialisera sig på de sysslor där de hade sina bästa komparativa fördelar. Män tilldelades vissa funktioner och kvinnor andra.

I västerlandet skapades, vad jag vet, sedan många århundraden tillbaka ungefär samma rollfördelning bland män och kvinnor i alla länder och samhällen. Detta var inte påbjudet av Gud eller kungen utan växte fram av sig självt.

Då kommer frågan vad det var som gjorde att könsrollerna fick just den form de fick praktiskt taget överallt. Något måste det ju ha varit.

Vi har två kandidater till svar. Det officiella svaret är Den Patriarkala Könsmaktsordningen. Det andra svaret, mitt svar, är Fattigdomens Stränga Krav.

Ju mer jag tänker på det, desto mindre trovärdigt förefaller mig det officiella svaret. Det innebär ju att männen skulle ha ingått en hemlig, gemensam överenskommelse att offra den naturliga ordning som gett samhället de bästa överlevnadschanserna bara för nöjet att sätta sina kvinnor på plats. Det betyder att det hade funnits ett bättre och effektivare sätt att ordna samhället som männen genom en konspiration mot kvinnorna valde att inte förverkliga eftersom de fick större tillfredsställelse av att kuva kvinnor än av ett bättre materiellt liv. Fan tro´t.