För drygt 15 år sedan skulle min dåvarande fru fylla år. ”Vad vill du ha till present?” frågade jag. ”Jag vill dansa tango på min fest!”, svarade hon.

(Läsanvisning: Tango dansas i olika stilar, till exempel Tango Salon och Tango milonguero. Det senare betyder också en hängiven tangodansare. Milonga är dels en dans närbesläktad med Tango, dels ett dansställe och därmed också ett danstillfälle: ”Skaru på milongan i kväll?”)

Jag kunde inte dansa tango. Jag började gå kurser och fann att det kunde vara roligt. Min fru kunde inte heller dansa. Hon arbetade utomlands. När hon kom hem fick hon ta privatlektioner. På födelsedagsfesten dansade vi något slags tango – närmast liknande Tango Salon. (Se nedan).

Sedan skilde vi oss. Jag fortsatte att öva och dansa tango. När jag sedan mötte min nuvarande fru fick jag henne att börja dansa. Det var inte svårt. Hon var glatt överraskad av nöjet, ja njutningen och blev förtjust.

Nu har vi dansat tango i ett femtontal år. Vår lärare sa: ”Ni har utvecklat en fin, personlig tango”. Det är just det. Vi dansar bäst med varandra.

Varför dansar man – förutom för att göra ens partner glad? Det finns många anledningar. Det är en konstart. Alltså kan man uttrycka något med och i dansen, även om man inte alls tänkt sig att uppträda inför publik Det är ett sätt att träffa en partner. Och det är ett nöje, faktiskt kan det vara en njutning, Nedan kommer ni att få se ett exempel på den tangostil vi dansar nu, milonguero. Man dansar mycket tätt. Båda dansarna är så beroende av varandra att man liksom andas ihop, inte var och en för sig – när man har flyt. Lyckas man samtidigt följa musiken väl är det nästan en religiös upplevelse.

Varför skriver jag det här? En konkret och omedelbar anledning är att jag skickade några klipp till Patrik, som blev intresserad och tyckte att jag skulle sprida lite kunskap om danserna till läsarna här. Det gör jag nu. När jag började fundera på saken fann jag att man också kan dra lite mer allmänna slutsatser av hur människor reagerat på framförallt dessa två danser. Det kommer i slutet av denna lilla betraktelse.

Tangons uppkomst är ett mycket omtalat – och förtalat – ämne. Det som följer här är några uppenbara förhållanden som gjorde dansens uppkomst och spridning möjlig.

Riche comme un argentin, rik som en argentinare, sa man kring förra sekelskiftet i Paris, när man ville understryka att någon var mycket rik – och spenderade mycket. Argentina vid den här tiden var ett av världens tio rikaste länderna. Hur hade landet blivit det? (Nu har det inte den positionen. Åtminstone sedan Juan Perons (1895 – 1974) dagar har landet en regelbunden politisk-ekonomisk cykel. En peronist har förrött landet, mister makten, ersätts av någon som sköter om ekonomin, vilket innebär åtstramningar och han sparkas, samtidigt som landet har återhämtat sig. En ny peronist kommer till makten och cykeln börjar om.)

Landet var mycket väl utrustat för jordbruk, men tillgångarna – marken, Pampas – låg outnyttjade tills dess brittiska intressen byggde järnvägar och på så sätt öppnade för att exploatera dessa. Järnvägarna byggdes på 1860 och 1870-talen. På kort tid blev landet en stor exportör av jordbruksprodukter, sedan det väl tillgodosett arbetskraftsbehovet: Regeringen annonserade i Europa efter arbetare och erbjöd bidrag för den första tiden i landet. Det fick en enorm effekt: en flodvåg av ensamma, europeiska män kom. I början av nittonhundratalet var majoriteten i Buenos Aires invandrade män. Alltså var det en svår brist på kvinnor.

Hur skulle en fattig arbetare kunna komma nära en kvinna? Det fanns två möjligheter: dansställena och bordellerna. Konkurrensen på båda ställena var hård. För att ens få möjligheten att dansa måste männen träna hårt – med andra män. Man fick vänta. Den dans – tangon – som hade utvecklats i de fattigaste kvarteren spred sig från fattigare till rikare män under det gemensamma köandet på bordellerna.

Hur såg dansen ut i början på sin utveckling? Det vet man inte. Detta skedde innan det var möjligt att spela in ljud och bild. Men man tror att den liknade dagens Milonga, en tangovariant. Här är ett exempel. Milonga är jämfört med Tangon enklare, lekfullare och mer rytmisk. Många tangodansare tycker inte om den, kanske därför att man måste beakta rytmen. Helst skall man också behärska snubbelfot – traspié, det vill säga växla till dubbeltempo när det passar.

Tangon är den tredje pardansen. Den första var vals, den andra polka. Trots männens dominans kom dansen att påverkas mycket av kvinnornas önskemål, ty vad andra män tyckte om en milongueros (dansares) prestationer var oviktigt. Ville dansören få fortsätta att dansa måste han tillfredsställa följarens, kvinnans, önskemål. Vi har alltså en mycket intressant kombination: mycket machistiska män styrda av kvinnor. Det syns i dansen. Det är en pardans men till skillnad från de flesta andra pardanser har kvinnan ett stort utrymme. Det syns i alla versioner av dansen, man kanske enklast i Tango Salon. Särskilt i början på klippet, när man dansar långsamt, märks ibland hur föraren får vänta på följaren tills hon har gjort det hon vill.

Efter att dansen spritts till medel- och överklassen i Argentina var det ofrånkomligt att den skulle komma till Europa med de rika argentinare som älskade att resa till Paris. Man tror ändå att den först kom till Marseille med sjömän. Och inte länge därefter till Sverige. (Sjömännen förde den tidigt till Krokstrand, en liten ort i Bohuslän som tack vara sin hamn fick en tangotradition. Sjömännen tog med sig tangon och lärde stenhuggarna dansa. Men dansen spred sig inte vidare lokalt, i den hårt schartauanska miljön.) Tänk på filmbilderna som sägs visa Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald dansande tango! (De dansar inte just tango – men klippet är kul.)

Tangons guldålder var perioden 1930 – 1950. Efter att tangon ett tag blivit för sofistikerad och avlägsnat sig för långt från dansen återkom den med Juan D`Arienzo som gjorde den rytmisk och dansvänlig. I klippet både syns och hörs det – bandoneonerna, de små dragspelen, används främst som rytminstrument.

Och så här elegant kunde den vara i Carlos di Sarlis utförande. Eller så här dramatisk hos Pugliese. Den främsta uttolkaren av Pugliese är Carlos Gavito. Han använder pauser flitigt och han berövar kvinnan hennes egen balans, för att öka dramatiken och intensiteten. Gavito, liksom alla de orkesterledare som har nämnts här, har alla lämnat pistan (dansgolvet). Men det finns några levande relikter kvar från guldåldern. Det är de åldrade milongueros, som började för många decennier sedan, och ännu kan dansa. De är mycket uppskattade och omhuldade. Trots deras höga ålder – de närmar sig eller är över de nittio, vårdas de som småbarn, eller just därför. Den som är oförsiktig nog att dansa ihop med någon av dem blir hårt tillrättavisad.

Tiden därefter förtvinade tangon (liksom Lindy Hop). Först på åttiotalet återkom den.
Då blev det plötsligt en väldig efterfrågan. Det fanns inte lärare tillräckligt. Min lärare Tommy var då nybörjare, men han fick nästan omgående börja lära andra. Här dansar han med Christina, sin dans- och lärarpartner i den milonguerostil sam jag lärt mig hos dem, och som jag tycker om. Den kännetecknas av: Ingen luft mellan brösten, största vikt vid och omsorg om omfamningen – två blir en – och lyhördhet inför musiken. Tommy berättade att när han nu i vinter dansade i Buenos Aires var det en kvinna som bjöd på en fantastisk abrazo (omfamning). Sista milongan han var på talade han om att han dagen därpå skulle tillbaka till Stockholm. ”Kommer du att minnas min abrazo?” frågade hon. ”Hela livet”, svarade han.

Detta är slutet på första avsnittet, om Tango. Jag skall också göra ett om Lindy Hop. Dess historia liknar Tangons. Man kan fråga sig vad det är som gör de övre skikten i samhället så intresserade av påtagligt proletära danser. Jag tror jag vet svaret. Det kommer i slutet på nästa avsnitt.

Allra sist: I BBCs program om tangon uttrycks lite (minst sagt) tangonostalgi av många i programmens intervjuer. När vi var på la Confiteria Ideal, som ofta besöks i
programmen, ett gammalt, från början luxuöst men numera lite bedagat tangoställe i Buenos Aires, var det mest ett tillhåll för pensionärer (som vi) och turister (som vi). De filmer som serveras av BBC är väl värda att se, även om de kanske förskönar verkligheten en smula.