Den europiska politiken plågas av ställningstagandet gentemot invandringen. (Detta gäller förstås inte östeuropéerna. De har skjutit problemet ifrån sig genom att se till att det inte kan uppstå.)

I alla länder i väst blir politiken allt kärvare. Det blir svårare att ta sig till de länder som är invandrarnas slutmål: främst Tyskland, England, Sverige och Frankrike. Murarna blir allt högre och allt tätare. Redan detta faktum avslöjar hyckleriet. ”Vi värnar asylrätten och rörligheten mellan länder – men kom inte hit!”

Nu senaste är det Macron som sliter med problemet. Han vrider alla skruvar han kan komma åt för att göra Frankrike mindre attraktivt. Polisen, som försöker hålla dem som vill ta sig till England borta från Calais, har fått kritik för sina hårdhänta metoder. Macron reser demonstrativt till Calais och förklarar sig helt stödja polisens arbete.

Macron har hittills lyckats manövrera skickligt mellan de av sina anhängare som kommer från vänster- respektive högerhåll. Nu går det inte längre lika lätt. Hans vänster börjar revoltera mot den hårdare invandringspolitiken.

Men alla västländer, också Sverige, står inför samma problem. Hyckleriet har tydligen så stort värde att man inte kan tänka klart. Det är ju så enkelt. Lösningen består helt enkelt i att under hyckleriets skydd lägga om politiken.

För att slippa ta i problemet med åldersljugande ensamkommande höll man länge god min och låtsades acceptera lögnerna. Så fick män upp i yngre medelåldern bo och gå i skolan tillsammans med barn som faktiskt var barn, vilket inte var en i alla delar lyckad lösning. Detta ledde till en merkostnad om ungefär en miljon per barn och år. Så stor var skillnaden mellan den mer avancerade omsorgen avsedd för barn och det som erbjöds män som egentligen bara skulle ha enkelt uppehälle, det vill säga bostad och mat.

Hyckleriet är alltså värt åtminstone en miljon per individ och år. För denna summa kan man åtgärda de problem som följer med invandringen – helt enkelt genom att minska dess omfattning. Hyckleriet accepterade alltså denna kostnad för att under lång tid slippa syna de falska barnens uppgifter. Det ger oss budgetramen – så mycket kan man kosta på sig för att kunna fortsätta hyckla, anser politikerna. Nedan visas också att samma ram inte kräver några nya pengar – de kan hämtas från förutsebara kostnader för varje invandrare som man på ett enkelt sätt kan undgå.

Man kan också komma åt den hyckleriets dubbeltvist som tillägnas de illegala invandrarna, de som inte har rätt att vistas i landet, men i övrigt har mer rättigheter och förmåner än de infödda. Det vore väl bra om de slutade med sin olagliga verksamhet och utvandrade, försvann ur de av hyckleriet plågade politikernas åsyn? Det går det också. Och lösningen är lika enkel som uppenbar. Köp deras medverkan! Betala för att få dem att försvinna på samma sätt som man betalat dem – genom att sprida information om de förmåner de skulle komma i åtnjutande av här – för att de skall komma hit! För det är ju precis det man har gjort. De har ju valt Sverige därför att man här kan få en god standard utan att prestera något, utan att bidra med något själv. (Vi hoppar över allt groteska exempel. De är ändå välkända.)

I en så kallad livscykelkalkyl kan man sammanfatta kostnaden för en genomsnittlig invandrare:

Enligt det diskonterade standardresultatet väntas utomeuropeiska invandrare fram till år 2060 generera cirka 370 000 kronor per person mer i förväntade kostnader än vad gruppen betalar in i intäkter. Om invandrares barn, 15 år eller yngre, födda i Sverige räknas in uppgår förväntade nettokostnader för utomeuropeiska invandrare till i genomsnitt 760 000 kronor per person. Invandringen från europeiska länder är mer ekonomiskt fördelaktig, men även denna är som helhet en nettokostnad sammantaget när kostnader för invandrares barn inkluderas (Kvartal 2017-02-16).

Använd dessa pengar, det vill säga undvik dessa kostnader, genom att ge dem direkt till invandrarna mot att de återvänder hem! Runda av till en miljon per individ. Överskjutande belopp är säkert mindre än de övriga kostnader som då undviks – sämre studieresultat, ökad brottslighet och så vidare. Självklart gäller bara detta erbjudande dem som vid lagens tillkomst redan befinner sig inom landets gränser – och dessa kan sedan inte överträdas av några andra invandrare än dem som kan försörja sig själva.

Alla vinner. Invandraren behöver inte malas sönder i den byråkratiska apparaten år efter år för att få sina pengar. Ungdomarna som skickats hit för att hjälpa släktningarna in i landet och under tiden pressas på pengar hemifrån, slipper stressen och får vara hemma hos de sina. Socialsekreterarnas, sjukvårdspersonalens och polisens vardag blir trevligare. Svenska ungdomar kan kanske återigen skaffa sig en egen bostad. Pengarna ökar köpkraften i de mestadels mycket fattiga hemländerna.

Detta är ju lysande! Vem kan vara emot det?

Invändningen att inte alla kan återvända hem är betydelselös. Just på detta sätt får man ju veta vilka som faktiskt behöver stanna! Och också för dem blir då tillvaron lättare. Trångboddheten lättar åtminstone. Och svenskarnas attityd mot dem blir antagligen mer välkomnande när de inte längre är så många.

Naturligtvis återstår många överväganden: Hur mycket skall utbetalas för en familjs barn etc. Hur länge skall man anses ha rätt till de kontanta pengarna, det vill säga hur färsk invandrare måste man vara? Men det är ändå enkelt. Var bara rundhänt så går det bra.

Och kom ihåg! Alla vinner. Det går runt ekonomiskt. En stor del av den svarta arbetsmarknaden försvinner. De hänsynslösa arbetsgivarna har inte längre en stor pool av desperata illegala att ösa ur. Av detta och andra skäl minskar brottsligheten. Och framförallt: man behöver inte göra upp med hyckleriet!

(Fast det finns ju en hake. Vad skall Annie Lööf och de andra, som framhärdat i invandringens välsignelser, säga till sina anhängare? De säger ju – mot alla fakta – att alla vinner på invandringen. Nå, det är ett mindre problem de har gentemot sina krympande skaror).