Efter att ha varit borta från Sverige under åren 1974 – 2014 inser jag mer och mer hur det svenska samhället har förändrats. I flera avseenden har det faktiskt blivit bättre som när det gäller kontakt med myndigheter. Nu är till och med tjänstepersonerna i skatteverket hjälpsamma och tillmötesgående och det svenska skattesystemet är både logiskt och begripligt och det krävs ingen särskild juridisk sakkunskap.

Detta var knappast fallet 1974 då jag hade ständiga överklaganden och skattetvister på gång och kämpade utan hopp mot arroganta byråkrater. Annat som verkligen fungerar är svenskt bank- och betalningssystem liksom kronofogdesystemet och allt kan klaras av med en MacBook i knät. När det gäller internet så njuter jag av 1 Gbit/sek i min stadslägenhet att jämföra med i bästa fall 0.2 Mbit/sek i mitt engelska hus. Samma sak gäller sjuk- och tandvård som fortfarande är under av tillförlitlighet och kompetens jämfört med många andra länder i Europa.

I andra avseenden har det blivit klart sämre inte minst när det gäller den allmänna kunskaps- och bildningsnivån. Detta märks på alla nivåer i samhället, i skola och universitet, hos politiker och i media. Och mycket annat tyder på att förändringen i samhället går åt fel håll. Det finns också en tydlig attityd att lösa problem genom att förneka och sopa under mattan och i stället göra allt man kan för att försköna. Tankarna går till Daniel Boorstins bok Skenbilden där följande anekdot återges. En man möter en kvinna med ett spädis i barnvagn och säger ”vilken söt unge”. ”Det är väl inget” säger mamman något avmätt ”då skulle ni se henne på fotografi”.

Idag har inte bara alla slag av företag kommunikatörer som sköter kontakter med utomstående. Samma sak har också spritt sig till myndigheter och statliga verk. Även min gamla arbetsplats SMHI har nu sin kommunikatör som kallas till tevestudion för att förklara för hallåan hur det egentligen står till med väder och klimat när inte TV-meteorologen får rycka in. Förr i världen skötte generaldirektören eller ansvarige byråchef detta eller också någon av myndighetens experter. Säkert har kommunikatörerna särskild utbildning av samma slag som landets politiker nämligen att alltid ha ett svar tillhands där avsikten i första hand är att skapa ett gott intryck och innehållsmässigt vara så informationsfattig och trivial som det rimligtvis går. I de flesta fall och i synnerhet när det gäller polis eller rättsmyndigheter är svaret alltid totalt innehållslöst då det alltid hänvisas till pågående utredning. Jag kan inte förstå att det är någon idé att fråga över huvud taget.

Även med dagens ofullkomliga AI-system borde det vara möjligt att ersätta landets informationssystem med ett helt automatiskt. Kanske har detta delvis redan hänt. Till och med en måttligt begåvad programmerare skulle kunna automatisera sådana svar. När det gäller till exempel vår statsminister, som inte precis är en Olof Palme på det dialektiska området,
skulle man bara behöva sätta in ”naivt” och ”oacceptabelt” i svaret med lämplig frekvens ungefär som tecken för komma och punkt.

Med andra ord samhället har utvecklat ett gigantiskt informationssystem som inte förmedlar information utan endast i Boorstins anda skapar en skenbild av information. Dit hör inte minst att göra ett så gott intryck som det går. När landets oroliga förorter fick internationell uppmärksamhet inte minst hos den amerikanske presidenten gick UDs moteldskampanj på högvarv och antalet skjutningar och våldtäkter hade plötsligt liksom aldrig inträffat. Journalister som rapporterade i utländska media blev plötsligt högerextremister eller avskrevs på annat sätt. Vill man i dag få reda på vad som händer i samhället får man söka sig till diverse inofficiella sajter eller helt enkelt kontakta någon personligen.

Varför inte detta år, 2018, ta tjuren vid hornen och se till att ändra kurs. För 300 år sedan tog den svenska stormaktstiden slut i och med Karl XIIs död. Då inleddes en radikal förändring som gradvis skapade, som jag tror de flesta håller med om, ett bättre och mer förhoppningsfullt samhälle.