Det är uppenbart att invandringen inte skulle ha fått utveckla sig på det sätt den gjort, om den styrts utifrån dess förväntade följder. Det har inte skett.

Politiker av alla sorter – förutom sverigedemokraterna – har tvärtom gång på gång försäkrat att de bara handlar utifrån humanistiska ideal: man berömt sig av att politiken styrts av allmängiltiga principer, sanningar, om alla människors lika värde, om öppenhet som något både ofrånkomligt och värdefullt och så vidare. Länge talade man också om de fördelar invandringen skulle föra med sig.

Man har förnekat men framförallt blundat inför uppenbara problem. Det har varit tydligt i diskussionerna om tillståndet i skolorna. Det finns inte en kommunalpolitiker som inte sett hur skolan har påverkats negativt av invandringen. Några har också vågat påpeka problemen. Det har inte varit välkommet. Länge förteg och förnekade den statliga skolbyråkratin det uppenbara: att skolans resultat måste försämras när en allt stötte andel av dess elever börjar på olika nivåer med helt otillräckliga förkunskaper.

Denna förmåga att se bort, att vända blickarna åt andra håll, har främst socialdemokraterna utvecklat till en skön konst. Deras förslag om vinstbegränsningar i privata skolor och omsorgsföretag har två syften. Det första är att hålla vänsterpartiet på gott humör. S vet att förslaget inte kommer att genomföras, men förslaget har ändå ett annat, värdefullare syfte: Det styr väljarnas blickar bort från allt det som socialdemokraterna inte vet hur de skall angripa: brottslighet, tiggeri, överbelastade landstingskommunala och kommunala budgetar – och skolproblemen. (V spelar med. De vet också att det är en charad, men på det här sättet ser det ändå ut som om de gör skillnad).

Man har varit nöjd så länge förnekandet inte synats alltför nära av oberoende rapportörer, inhemska eller utländska – det vill säga så länge det eländiga tillståendet kunnat förtigas och därmed inte ställa till problem för politikens tillskyndare, det vill säga för främst rikspolitikerna som ansvarar för invandringspolitiken i stort.

I tre bemärkelser har detta varit och är ett stort svek. Det har varit ett svek mot de svenska elever som fått sin skolmiljö förändrad och försämrad. Det har också varit ett svek mot de nyanlända. Dem har man givit löfte om att de givetvis skulle behandlas lika väl som alla andra – alla är ju lika värda – och det och liknande löften på andra områden har en gång fått dem och deras föräldrar att välja just Sverige. Nu bedras de. Många av dem kommer aldrig att kunna skaffa sig ett självständigt liv, inte kunna skaffa sig arbete och egen försörjning. När de, efter att de slutat skolan, finner att deras alternativ är ett eländigt liv i sysslolöshet, försörjda av olika bidrag, söker de naturligtvis efter något annat sätt att ge livet en mening. Och många står beredda att tillhandahålla, ordagrant, en frälsning, det vill säga en räddning. Det är väl inte underligt att brottsligheten – den religiöst styrda likaväl som den mer vardagliga – ökar.

Samtidigt står samma politiker som låtit denna utveckling ske och talar om skolans stora betydelse. Men de har inget att erbjuda utöver ett ständigt lappande och lagande – lite mer pengar här, en legitimation eller något annat meningslöst där. Hur kan man tro att legitimation, det vill säga bevis om genomgången lärarutbildning, skall ha någon betydelse? Det är ju bara ett kvitto på att man deltagit i en erkänt dålig undervisning.

Överhuvudtaget är svensk skolpolitik så egendomlig att den är svår att förstå. Och allra mest svårförståelig och frånstötande är den så som den gestaltar sig i de enklaver som hotar att utvecklas till ghetton. Samtidigt som man erkänner skolans stora betydelse låter man skolorna i dessa områden fortsätta att producera faktiska, oanställningsbara analfabeter. Detta sker, trots att man också inser att det enda sättet att bryta det sociala arv som från generation till generation överför arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet är en väl genomgången skolgång. Ändå förmår man inte samla sig till en avgörande insats.

Det har däremot Macron gjort. Just nu genomförs hans löfte: att halvera klasstorleken till högst tolv elever för nybörjarna i områden, som skulle kallas utsatta i Sverige. Detta kommer att omfatta 2 200 klasser och träder i kraft omgående.

Det sker givetvis inte utan svårigheter. En viss andel av eleverna, cirka 15 procent sägs det, kommer att få dela klassrum, alltså att två lärare undervisar två grupper om vardera högst tolv elever i samma rum.

Detta är något annat än att lappa och laga. Jag har inte hört detta kommenteras i svenska media.

(Första gången jag hörde talas om detta var i ett före detta fiskeläge, numera badort, i Sydfrankrike. Två kvinnliga pensionärer, tidigare lärare, tänkte rösta på Macron till följd just av detta löfte om halvering av klasstorleken. Annars brukade de rösta socialistiskt. De uttalade sig också med förtrytelse om folk som kunde tänka sig att rösta på Front National. När de fick höra att vi bodde i Perpignan sa de däremot med klart avståndstagande i rösten: ”Men där bor ju så många araber!” De var alltså som folk är mest – i Sverige och Frankrike.)

Svenska politiker i riksdagspartier vid sidan av SD har alltså svikit både svenska och nyanlända barn. De kan inte skylla på att de handlat i god tro. De visste vad de gjorde och de vet vad de gör. Men det största sveket är ändå deras envisa vägran att göra upp med en föråldrad världsbild. De vill inte erkänna att invandringen har stora negativa följder. Så fort de har en chans vädrar de däremot redan uttjänta fraser om att invandringen har såväl kulturella som ekonomiska fördelar.

Tala om att SD skulle vara nostalgiska och tillbakablickande! Det är de – de sju – som tror att världen ser ut som på adertonhundratalet och nittonhundratalets första hälft, när vetenskapliga idéer, nya upptäckter och välutbildade – också yrkeskunniga – människor var de som stod för invandringen. Men det är klart; de kanske uppskattar det våldskapital och det internationella nätverk som klanerna behöver för att skydda sig, och som de för med sig till oss. Det kanske kommer att behövas nu när staten dras sig tillbaka och inte längre verkar vara intresserad av att upprätthålla sitt våldsmonopol.