Det må vara en fördom att människor i Latinamerika utmärker sig genom sin allmänna vänlighet och det är i så fall en fördom jag delar. Man stöter ofta på en nyfiken närhet och en leende glimt i ögat hos personer man träffar på kontinenten. Folk är hyggliga och sträcker fram en hjälpande hand.

Samtidigt dödar latinamerikaner varandra i långt större utsträckning än andra folk. Det är ingen fördom, det är fakta (även om olika statistikkällor inte redovisar exakt samma rangordning mellan länderna). Av de 20 mest mordiska länderna i världen (enligt den källa jag använt, nämligen den här) är allihop latinamerikanska utom Lesotho, Sydafrika och Tuvalu (ögrupp i Stilla havet) som ligger på fjärde, åttonde respektive artonde plats.

I världsettan Honduras – ett land med förtjusande, leende människor – mördas årligen 75 personer per 100 000 invånare. Brasilien ligger på 25. Sverige ligger på en.

Jag tror att om det finns ett samband mellan våldsbenägenhet och vänlighet så är det snarast omvänt.

Jag menar inte att svenskarna skulle vara det otrevligaste folket i världen, men personlighet, vänlighet och intresse för främlingar är inte vår paradgren. Vi vill helst hålla vår nästa åtminstone på armlängds avstånd. När man seglar i skärgården och har hittat en fin, ensam natthamn vill man inte att det ska komma någon annan och lägga sig bredvid. Villor utan insyn är värda mer än andra villor. Det här sitter djupt. För inte så länge sedan kunde väluppfostrade människor inte tala med varandra om de inte ”kände” varandra. Man ”lärde känna” andra människor genom att bli ”presenterad” för dem. Utlänningar har svårt att komma in i svenskarnas sociala liv och tror att det handlar om fördomar mot utlänningar, men det gör det inte, ty de vi umgås med är människor vi lärde känna för länge sedan, till exempel i skolan eller lumpen. Det är nog lika svårt för en fyrtioårig svensk att skaffa sig ett nytt umgänge i Sverige som det är för en fyrtioårig invandrare.

Våra umgängesvanor är formaliserade och tål inte så mycket spontanitet och annat ”sydländskt”. Magdalena Ribbing skriver instruktionsböcker avseende svenskt umgänge för dem som inte inhämtat regelverket i hemmet. Jag undrar om Ribbings böcker är obligatorisk läsning på SFI. De borde vara det.

Ett annat traditionellt svenskt drag är att vi uppfostrar varandra. Jag utredde det där i en krönika för två år sedan:

Uppfostran var en uppgift inte bara för familjen, utan för hela kollektivet. Alla vuxna uppfostrade alla barn, känns det som. En liten tant röt åt oss slynglar som gick på det nysådda gräset i parken, vilket var förbjudet. Vi lomade bort. Tanten hade ju rätt. Dessutom var hon en auktoritet i kraft av sitt tantskap.

Det här var för femtio år sedan. Sverige var ett uppfostrande samhälle, hyggligt, välmenande men lite strängt. Visst kunde man vara lite busig, rentav vanartig, samhället var rätt tåligt, men gick man för långt slog gemenskapen tillbaka. Det fanns gränser för vad gemenskapen kunde tåla.

Man fattade att livet inte bara handlade om en själv. Man hade skyldigheter mot andra. Inom arbetarklassen kallades det för solidaritet. I borgarklassen kallades det för hyfs.

Det var förresten inte bara barn som uppfostrades. Vuxna uppfostrade varandra. Det fanns noggrant utarbetade regler för hur man skulle uppföra sig, tydliga protokoll för mänskliga beteenden ned i varje liten etikettsdetalj, hur man skulle klä sig, hur man tilltalade varandra, hur alkohol skulle intas (enligt en komplicerad ritual som utlöstes av utropet ”skål”).

Det är förstås något av en paradox att vänlighet och våldsbenägenhet skulle vara omvänt korrelerade, men här står vi inför en ännu större paradox, nämligen att den uppfostrande och känslosnåla attityden är positivt relaterad till utvecklingskraft. Stränga kalvinister blev framgångsrika kapitalister enligt Max Weber. I det frikyrkliga Småland bubblar det av skötsamhet och företagsamhet.

Som bevis vill jag nu presentera en bild av strängt religiösa människor i det tidiga 1900-talets USA, den obändiga ekonomiska utvecklingens epicentrum. Tavlan är målad av konstnären Grant Wood och heter American Gothic.

De här människorna är inte glada att se dig. De tänker inte bjuda in på kaffe och småkakor och fråga dig om dina barn och hobbies. Mannen säger ”Jaha, vad vill du, då?” och håller högaffeln mellan er så att du inte ska komma för nära. Kvinnan bryr sig överhuvudtaget inte om dig utan stirrar på mannen med en anklagelse i blicken. Vem vet, han kanske olovandes har tagit en hutt.

Dessa människors grej i livet är inte att vara trevliga. Deras grej är att sköta sig och jobba.