Vådan av utilitarism

Patrik Engellau

Utilitarismen är en filosofisk rörelse som föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar lyckan och minimerar lidandet. Utilitarismen artikulerades av filosofer som Jeremy Bentham och John Stuart Mill (BM).

Det underliga är att utilitarismen hade vederlagts eller åtminstone satts på plats nästan innan den uppfunnits, nämligen av filosofer som Jean-Jacques Rousseau och Immanuel Kant (RK), som i genomsnitt var 75 år äldre än de två utilitaristerna.

Krångligt och ointressant? Nej respektive nja.

RK resonerade så här. Både djur och människor har instinkter. Både djur och människor vill äta sig mätta, sova gott, ha det bekvämt, slippa svälta, slippa lidande, ha ett hyggligt sexliv och så vidare.

Om RK hade kunnat ta till sig BMs idéer – vilket de inte kunde eftersom de var så pass mycket äldre – skulle de ha kunnat säga att utilitarismen i princip skulle kunna funka såväl för djur som för människor. Katten och giraffen är nöjda om de får mat och bekvämlighet och slipper plågor och således maximerar lyckan och minimerar lidandet enligt det utilitaristiska receptet.

Men, observerade RK – och skulle förstås ha sagt även till utilitaristerna om de kunnat men inte kunde eftersom utilitaristerna delvis var ofödda -, människor är inte som djur. Utöver instinkterna finns något speciellt mänskligt, nämligen förnuftet, alltså förmågan att tänka, resonera, diskutera, experimentera, samarbeta på nya sätt, företa sig saker. När förnuftet verkar oegennyttigt uppstår vad RK kallade ”viljan” eller ”den goda viljan”. Den goda viljan är en specifikt mänsklig möjlighet. Djuren saknar denna potential varför det rätta handlandet för djur inte kan vara annat än utilitaristiskt. De är dömda att söka omedelbar lyckomaximering och lidandeminimering.

Människan kan emellertid med hjälp av den goda viljan mobilisera krafter som inte står till djurens förfogande. Människan kan utveckla kultur, kunskap, verktyg, teknologi, allt sådant som skiljer människan från katten och giraffen.

Om människan, skulle RK ha kunnat säga, strävar efter att maximera den goda viljan, alltså att mobilisera så mycket av det specifikt mänskliga som det bara går, i stället för att försöka maximera lyckan enligt det utilitaristiska receptet, så kommer hon att bli hundrafalt belönad därför att hon därmed skapar förutsättningar för en bekvämlighet och nytta som katten och giraffen aldrig ens kunnat aspirera på.

Och detta är vad människan faktiskt gjort sedan RK gick i graven sådäringa år 1800. Genom att inte vara utilitarister och inte leva som katter och giraffer har mänskligheten, västavdelningen, blivit rikligt belönad.

Det finns bara en hake med RKs filosofiska genombrott, nämligen att det är jobbigt att mobilisera den goda viljan, till exempel att plugga in multiplikationstabellen och de tyska prepositioner som styr dativ. Det är ansträngande att spara för att kunna investera för att kunna bygga ut för att kunna öka produktiviteten så att mer välstånd kan åstadkommas per skalle. Den som vill minimera lidandet skulle därför aldrig sträva efter att mobilisera den goda viljan och engagera förnuftet fullt ut.

Om utilitaristerna fått bestämma så hade den goda viljan därför aldrig tagits i anspråk. Men nu var det så lyckligt, fram till för ungefär femtio år sedan, att utilitaristerna inte fick bestämma. Det var RKs synsätt som gällde vilket gjorde att mänskligheten, fortfarande avdelning väst, kunde blomstra.

Dagens problem är tvåfaldigt. Det första problemet är att världen utanför västavdelningen som alltid levt enligt utilitaristernas och därmed katternas och giraffernas principer fortfarande gör det. Det andra problemet är att västavdelningen i ökande utsträckning övergått till den utilitaristiska läran.

Vi har slutat acceptera att, bara för att ta ett symboliskt exempel, man ska lära sig franska verb även om det är plågsamt. En massa saker som är bra för människan på lite längre sikt är kvalfulla och jobbiga i det korta perspektivet. Vi vill inte längre erkänna och anpassa oss till detta.

Typexempel: att uppfostra barn är en jobbig sak som man helst vill slippa. Inte? Har inte rika människor i alla tider köpt sig ur problemet genom att anställa ammor, barnflickor, guvernanter och skicka ungarna på internatskolor? Och nu verkar nästan hela svenska folket tro att det är kommunen som ska uppfostra barnen för att vi ska kunna maximera lyckan och minimera lidandet, kort sagt förverkliga oss själva. Det funkar inte. Här skulle RKs goda vilja göra nytta om vi bara brydde oss om att lyda dess bud.