Ulf Larsson

Diskussionerna om migration och svenskhet pågår som bekant för fullt i massmedia, inte minst såhär i Almedalskölvattnet. Gamla favoritfloskler blandas friskt med ett och annat mer otippat inslag. Förra helgen publicerades några synnerligen spännande artiklar i dessa ämnen på SvD:s debattsida – ”Vägen framåt är en genomtänkt invandring” av Sara Karlsson, tf ordförande i Migrationspolitiska S-föreningen och ”Nu pågår slaget om svenskheten” av Dana Pourkomeylian, Sveriges ungdomsrepresentant i EU. I ljuset av den relativa kursändring som den senaste tiden har kunnat skönjas i det offentliga samtalet fann jag texterna så intressanta, ja ställvis rentav uppseendeväckande, att jag nu har gjort ett litet kompilat av dem. De filologiskt intresserade DGS-läsarna välkomnas att, som lite semesterpyssel, gissa de olika textdelarnas ursprung. Rätt svar fås genom att läsa originalartiklarna. Här följer nu kompilatet:

Den globala migrationen är en av vår tids stora samhälls- och utvecklingsfrågor och kommer så förbli under överskådlig tid, oavsett om den välkomnas eller motarbetas. Inom kort träder stora förändringar i svensk migrationslagstiftning i kraft som syftar till att drastiskt begränsa antalet flyktingar till Sverige genom försämrade villkor för asylsökande och genom att drastiskt begränsa möjligheten för anhöriga att få uppehållstillstånd. Samtidigt har EU slutit avtal med Turkiet i syfte att ytterligare försvåra möjligheten att ta sig till Europa. Många, inte minst myndigheterna själva, har varit starkt kritiska till de humanitära konsekvenserna av besluten och kanske än mer kritiska till den bakomliggande analysen. Ni har hört att Sverige är fullt nu. Att vi inte klarar mer, att vi idag saknar kapaciteten för att kunna säkerhetsställa ett så kallat ”värdigt mottagande”. Visst innebär en stor mängd asylsökande på kort tid en prövning för samhällsfunktionerna och visst var samhället otillräckligt förberett. Samtidigt måste åtgärderna ställas i proportion både till hur väl de fyller sitt syfte och de humanitära konsekvenserna, och siktet vara inställt på att snarast möjligt förstärka beredskapen hos de samhällsfunktioner som sviktat. Sverige var inte byggt för att ta emot de 250 000 människor som under de senaste två åren flytt till våra gränser. Vi saknade bostäderna. Vi saknade lärarna. Vi saknade handläggarna. Vi saknade kunskapen.

Idag görs stora förändringar för att göra Sverige redo för en ständigt växande befolkning. Det byggs och utbildas och handläggs som aldrig tidigare förr i Sveriges moderna historia. Med detta har det även skett en stor förändring i det politiska samtalet – ett slag om svenskheten har startat. Under årets Almedalen 2016 nämnde statsminister Stefan Löfven ordet ”Sverige” sammanlagt 28 gånger i sitt tal. Ebba Busch Thor gav sitt med en svajande Sverigeflagga i bakgrunden. Isabella Lövin talade varmt om omvärldens avundsjuka ögon på det svenska exemplet. Anna Kinberg Batra vill stoppa nyanlända från att ”skolka sig in” i Sverige och det svenska i att ”göra rätt för sig”. Jan Björklund beskriver en förort i kaos och brand. Sverigedemokraterna vill införa folkdans i samma förorter.

Trenden är tydlig.

Men det viktigaste nu är att titta framåt. Idag är 60 miljoner människor på flykt. De klimatflyktingar som beräknas finnas år 2050 är mellan 250 miljoner och en miljard människor. Det är en enorm, enorm grupp människor utan hem och i behov av akut nödhjälp. Dessa människor kommer att behöva såväl Sverige som hela den samlade världens absoluta dedikation. Vi värnar människors liv och säkerhet samtidigt som vi uppmärksammar att migration erbjuder möjligheter till utveckling både för den enskilde och för samhället. Politiken måste därför vara utformad för att på bästa sätt ta tillvarata den enskildes behov och förmåga. Genom historien har samhällen som sluter sig i rädsla för interaktion med omvärlden stagnerat. Samhällen som investerar i människor har blomstrat. Liksom vi alltid påvisat det falska i den påstådda motsättningen mellan välstånd och jämlikhet, är det vår uppgift att visa att vår samhällsutveckling inte bara är förenlig med en human migrationspolitik utan i själva verket förutsätter den.

Frågan är hur en alltmer nationalistisk politik som okritiserat betonar det ”svenska” som absolut förutsättning för en lyckad integration kommer gå ihop med de en miljard flyktingar som beräknas till 2050. Det krävs inte mycket tankekraft för att se att konflikten däremellan är uppenbar. Ordet integration innebär inte tvångsassimilering. Idén om nationalstaten och nationen som identitetsbärare delar människor och skapar rädsla för det okända. En befolkning som retirerar till nationalism och ”värdet av det svenska” håller även sedan upp dessa som skäl till att stänga sina gränser och avhumanisera de som står på andra sidan.

Vi måste få bukt med denna rädsla och lära oss att avstå från att koppla nationen som en bärande pelare av vår identitet, alltså avstå nationalismen. Detta är verkligen ingen lätt sak, det är mer eller mindre en total omställning av sättet vi skulle se på oss själva och andra. Det är ett arbete som behöver sträcka sig generationer, men vi måste börja nu om vi vill undvika den katastrof av mänskligt lidande vi annars har framför oss. Vi kan inte bygga ett Sverige redo för en framtid av människor i ständig cirkulation om inte heller dess befolkning är redo för det.

Vår migrationspolitik har sin utgångspunkt i socialdemokratins allra viktigaste ideologiska grundval: värnandet av alla människors lika värde och rätt. En tydlig, värderingskonsekvent och förutsägbar socialdemokratisk linje i migrationspolitiken är grunden för att återvinna initiativet i den politiska debatten och därmed begränsa extremhögerns utrymme. Socialdemokratin står som garant för att de temporära nödåtgärder som vidtagits stannar vid just temporära och inte innebär en historisk omorientering i svensk migrationspolitik. Vi måste slå vakt om de grundläggande värderingar som kännetecknat svensk migrationspolitik. Vi riskerar annars att få en ideologisk förskjutning som flyttar oss en lång väg bakåt. I takt med ett allt hårdare europeiskt debattklimat kring migration, börjar de grundläggande värdena bakom Sveriges migrationspolitik att allt mer ifrågasättas högerifrån. Sverige har haft unikt stöd i befolkningen för en migrationspolitisk styrd av värderingar och inte bara nationella intressen. Samtidigt måste vi förhålla oss till det faktum att många europeiska länder inom överskådlig tid inte kan förväntas bidra solidariskt. När utvecklingen i övriga Europa går åt fel håll minskar inte vårt moraliska ansvar. Snarare ökar det. Samtidigt, och av samma skäl, ska vi tydligt uppmärksamma och möta de samhällsutmaningar och legitima intressekonflikter som kan följa av en kraftig ökning av antalet asylsökande på kort tid, särskilt mot bakgrund av otillräckliga system för ansvarsfördelning mellan kommunerna.

Vi står därmed vid ett vägskäl och resten av världen med oss. Vi kan sluta oss, eller så kan vi öppna oss.

Då Raoul Wallenberg räddade tiotusentals ungerska judar undan Förintelsen genom att dela ut svenska skyddspass var det ett mycket avvikande beteende av en europeisk diplomat. Idag är det moraliskt självklart för alla.

Inför den framtid som väntar är vårt enda alternativ öppenhet och samarbete, inte bara för Sverige men för vilken nation som än vill stå fast i en värld som håller på att förändras markant. Världen och alla dess människor går inte att stänga ute hur länge som helst. Vi gör klokt i att inte försöka ta reda på hur länge vi skulle kunna göra det.

(Anm: Texten är ordagrant citerad ur de två omnämnda debattartiklarna, dock ofta med ändrad ordningsföljd mellan meningarna.)