Patrik Engellau

Med underutveckling menar jag inte jungfrulig ekonomisk orördhet, utan det trista, obalanserade ekonomiska avancemang som karaktäriserar de flesta av världens länder, där en liten grupp människor lever som om de bott i Täby och resten på sophögar eller i kriminella slumområden.

I hela mitt liv har jag funderat över varför det blir så på en del ställen och varför andra ställen, exempelvis Sverige, utvecklats till ekonomiska Edens lustgårdar med hög och relativt jämn levnadsstandard. Jag har sannolikt varit anhängare av samtliga kända förklaringsteorier, åtminstone under någon kort period.

På senare tid har jag snöat in på det där om kulturernas – värderingarnas, folkkynnenas och attitydernas – avgörande betydelse och framför allt om huruvida de femtio procent sämst ställda har varit delaktiga i någon utvecklingsfrämjande kultur och därmed haft förmågan att dra sitt strå till stacken. Jag tror nämligen att det är detta senare som fäller avgörandet.

Vi kan jämföra Brasilien och Sverige.

Européer och ättlingar till européer har i Brasilien aldrig utgjort någon stor andel av befolkningen, kanske en tredjedel för hundra år sedan. Resten har bestått av olika blandningar dels av de ursprungliga indianerna som genom århundradena antingen förslavats, utrotats eller blivit kvinnor till portugiser som immigrerade utan egna fruntimmer, dels av afrikanska svarta som förtärts av slaveriet. Folkmajoriteten har bestått av folk som ryckts ur sina kulturella rötter och egentligen aldrig kunna skapa några nya, egna, stabila fästen eftersom majoritetens funktion aldrig varit annat än att stå till överklassens förfogande som arbetare under slaveriliknande förhållanden. Folkmajoriteten har aldrig utvecklat någon självsäker stolthet i trygg vetskap om egen förmåga att ta hand om sig själv och stå på egna ben. (Och när slavar flydde och bildade egna samhällen i de djupa skogarna, vilket inträffade hela tiden, och där kunnat utveckla ny, egen kultur, skickades trupp mot dem; märkvärdigt nog höll sig dessa fria samhällen ibland ganska länge, det mest kända, Quilombo dos Palmares, i nästan hundra år.)

Vilken skillnad mot Sverige! I Sverige hölls riksdag med allmogerepresentation 65 år innan portugiserna upptäckte Brasilien och började förslava indianerna för att kunna producera något att tjäna pengar på. Vi har haft en klass självmedvetna, självägande bönder – odalbönder – visserligen varierande i storlek genom århundradena, men aldrig utraderad och aldrig hunsad till förnedring av överheten. ”Mig mycken lärdom ej är tung”, säger Geijers odalbonde i dikten med samma namn, ”jag vet blott, var är mitt.  Vad rätt är, ger jag Gud och kung och njuter resten fritt.”

Betänk nu att historien under 1800-talet bjöd in alla världens länder att göra kapitalistisk utveckling genom envars entreprenörskap. I Sverige fanns en hel nation av människor som i princip kunde tänkas hörsamma inbjudan. En ann var så god som en ann. De femtio procent sämst ställda hade aldrig varit så marginaliserade att de inte kunde tänka tanken att företagande, utbildning, klassresa och rikedom även vore något för dem. Den svenska sociala homogeniteten hade nog avgörande betydelse för våra oerhörda framgångar.

Det brasilianska folket, däremot, hade alltför mycket överlevande marginalisering i sinnet för att vara mobiliserbart. Det var mer inriktat på vad som kunde falla från de rikas bord än att producera eget. Den utveckling som faktiskt inträffade i Brasilien kom alltid uppifrån, från statliga utvecklingssatsningar, från utländska företag, från den egna överklassen. Därför blev utvecklingen aldrig pålitlig, den haltade, krisade, kom av sig och fick börja igen efter några års ekonomiskt kaos. Det tar nog aldrig slut. Sedan något år råder mycket riktigt sammanbrott igen.

Eftersom landets ekonomiska motor i form av driftiga, självsäkra, kunniga, företagsamma människor som skapar utveckling och därmed sysselsättning varit så svag så har utvecklingen blivit vacklande och arbetslösheten endemisk hur mycket de existerande industrierna än gått på högvarv. ”Brasiliens storstäder drar till sig enorma mängder av en landsortsbefolkning som saknar plats i produktionssystemet”, skriver den brasilianske historikern Darcy Ribeiro. ”Så uppstår en massa av permanent arbetslösa vilket skapar ett oöverträffat kaos av våld och kriminalitet i städerna.”

Min slutsats är: en utveckling som kommer underifrån är stabil, medan en utveckling som kommer uppifrån är osäker och vacklande. Det är en ganska enkel och lättillgänglig tanke. Om man kunde få den att tränga in i skallarna på våra politiska ledare skulle de kanske fundera mindre på att skicka fler smulor från de rikas bord och mer på hur folket ska förmås stå på egna ben.