I dag handlar mitt inlägg om utlandssvenskarna, en inte oviktig grupp bland dem som oroar sig för och debatterar samhällsutvecklingen i vårt land.

Att välja att arbeta utomlands är en högriskverksamhet. Den dag man tar det djärva steget att återvända till Sverige blir Jantelagen en högst påtaglig realitet. Upplevelserna i fjärran land bemöts med besvärat ointresse och misstanken att ”man ska tro att man är något” hänger i luften som ett ständigt närvarande Damoklessvärd.

Man blir då också varse att utlandserfarenhet inte räknas som en merit i Sverige – så som den gör i de flesta andra länder utom Norge – utan snarare något som kan jämföras med desertering. Det här är inte något som skiljer offentlig sektor från privat, vittnesbörden är likartade från alla delar av det svenska samhället.

Men redan medan utlandsvistelsen pågår utsätts man också för risker: tropiska sjukdomar, kriminalitet, konsekvenserna av att man varken behärskar skrivna eller oskrivna lagar. Skulle man ha oturen att få kontakt med den svenska utrikesförvaltningen blir man snabbt medveten om att svenskar i utlandet inte är något som ligger Sverige varmt om hjärtat. Och även om man håller sig till civiliserade länder löper man alltid risk för att drabbas av det jag kallar utlandssvensksyndromet.

Utlandssvensksyndromet kan komma smygande, efter ett par år, och yttrar sig i form av ett flertal symptom. Ett är ett ökande främlingskap till det nutida, verkliga Sverige som i allvarliga fall kan utvecklas till förakt, ja till och med hat. Språket, snackisarna, värderingarna, opinionerna – mycket av det som förändras i ens frånvaro upplevs som negativt och ibland också hotande. Landsmän kan upplevas som töntiga och provinsiella. Samtidigt tilltar en nostalgisk kärlek till det Sverige man minns, eller föreställer sig (minnet kan spela oss spratt) eller som man skulle önska har funnits. Förhållandet till fosterlandet blir mer och mer präglat av nostalgi.

Till utlandssvensksyndromet hör också en kluven inställning till det nya hemlandet, också den präglad av ett visst mått av främlingskap. Å ena sidan ligger det nära till hands att attityder, förhållningssätt och kulturella särdrag som avviker från de svenska tolkas som uttryck för inkompetens eller bristande förstånd. Å andra sidan förekommer en överdriven och oreflekterad uppskattning av vissa företeelser i värdlandet.

Ett exempel: Det är inte ovanligt att Frankrikesvenskar hyllar det franska skolsystemet och menar att det borde utgöra en modell för den svenska skolan. Men man är då inte medveten om de allvarliga brister som behäftar skolan i Frankrike, att det i Frankrike pågår en intensiv debatt om l’école de l’échec – misslyckandets skola – och att det pågår omfattande reformer för att utveckla och förbättra skolan. Både avståndstagande och uppskattning förutsätter en fördjupad insikt i inte bara landets historia och traditioner utan också den pågående samhällsdebatten.

Utlandssvensksyndromet är inte någon obotlig åkomma. Jag har själv tidvis varit drabbad, och är det delvis fortfarande, men det finns gott hopp om en gynnsam utgång. Därtill kommer att de negativa effekterna av syndromet kan vägas upp av en mer realistisk syn på Sverige och svenskheten. Det är först när man står vid sidan av skogen som utsikten inte skyms av alla träd.

När man saknar jämförelsematerial är det svårt att se vad som är allmängiltigt och vad som är specifikt i den egna kulturen. Därför är det inte en tillfällighet att flera av våra mest insiktsfulla samhällsdebattörer har antingen gedigen utlandserfarenhet eller sina rötter i ett annat lands kultur. Maciej Zaremba, Mohamed Omar, Jerzy Sarnecki, Thomas Gür, Roland Poirier Martinsson och Jesús Alcalá är några exempel på debattörer som ger ett annorlunda perspektiv på den svenska samhällsdebatten – därmed inget sagt om deras åsikter i sig.

Det är inte svårt att älska Sverige. Utmaningen ligger i vilka skäl man har för att älska sitt land och vilket Sverige man har för ögonen. Jämfört med många andra folk är svenskar bra på att visa hänsyn, att behandla andra människor jämlikt och att vara öppna för nyheter. Det är egenskaper som jag för egen del ser som värdefulla och som jag inte har sett tydligt förrän jag fick något att jämföra med. Att hata Sverige upplever jag som svårare. Hat är sällan konstruktivt men kritik kan leda framåt. Älskar man Sverige bör kritiken leda till att vårt land blir ännu mer värt att älska.

Pensionär som tidigare främst arbetat med konkurrenspolitik i svenska myndigheter och internationella organisationer. Skriver nu i bland annat tidningen Rivieranytt och är ledamot i Konkurrenskommissionen.