Patrik Engellau

För mig är det mycket lättare är för alla andra att skriva dagliga texter, för om inspirationen tryter kan jag alltid söka upp mina intellektuella husgudar, filosofartistkomikerna från universiteten i São Paulo, hos vilka det normalt finns något intressant att sno. Nyss lyssnade jag på en timslång föreläsning om den privata äganderätten av Leandro Karnal.

Till exempel insåg jag något som egentligen borde ha varit självklart, nämligen att den privata äganderätten inte plötsligt uppstod fix och färdig som om Gud skapat den på den sjätte dagen, utan tvärtom gradvis utvecklats, förfinats och till och med tidvis lokalt tillbakabildats.

Inte visste jag att Shakespeare aldrig vågade trycka sina pjäser av rädsla för att vilket teatersällskap som helst då hade kunnat spela dem utan att ge Shakespeare en penny i ersättning eftersom det inte fanns någon immaterialrätt för teaterstycken. Han gömde manuskripten och dedikerade dem till mäktiga män såsom greven av Essex och hertigen av Norfolk för att dessa skulle låta sina betjänter piska upp den regissör som eventuellt kommit över ett alster av Shakespeare och vågade iscensätta det. Den första tryckningen inträffade först sju år efter dramaturgens död.

Ännu mindre anade jag att Leonardo da Vinci av motsvarande skäl skrev in felaktiga instruktioner som bara han själv kände till i sina konstruktionsritningar så att den som eventuellt stal hans uppfinningar inte skulle få dem att fungera.

Någon ordning i form av lagreglerad rätt till intellektuellt arbete blev det i England först under Queen Anne i början av 1700-talet.

Det var samma sak med musikstycken som med pjäser. I flera hundra år efter boktryckarkonstens uppkomst underlät kompositörer att trycka sina verk för att de inte skulle tjuvspelas. Det första tryckta musikstycket blev Händels Messias år 1742, naturligtvis i England som hade säkrat äganderätten för konstnärer.

På kontinenten tog det längre tid innan föreställningen slog rot att det var något särskilt och skyddsvärt med konstnärligt skapande. Mozart, född 1756, var bara en av furstärkebiskopens i Salzburg tjänare och stod på samma lönelista som kockarna och trädgårdsmästarna. Men när Beethoven lite senare gjorde karriär hade saker och ting börjat ändras. Beethoven var medveten om sin särprägel. När en prins ville förmå honom att ändra i sin musik avfärdade han förslaget med repliken ”det finns många prinsar, men bara en Beethoven”.

På Kuba upphävdes de intellektuella rättigheterna av Castro-regimen under åren 1962 till 1970, vilket fick två följder: dels översvämmades ön av all världens litteratur som såldes billigt eftersom ingen ersättning gick till författarna, dels slutade kubanska författare att skriva eftersom de inte fick betalt, varefter, enligt Leandro, den kubanska litteraturen aldrig återhämtat sig.

Stora artisters rättigheter går numera i arv. ”Till och med efter sin död fortsätter genierna att föda sina familjeparasiter”, säger Leandro och bedömer att de därigenom steriliserar sina arvingars skaparkraft. Jag anar bilden av det döda geniet som ett slags intellektuellt Roundup som förhindrar varje slags skapande liv hos avkomman som i flera generationer i stället slåss med varandra om inkommande royalties.

PS. Skrivandet är en luttrande process däri att man ibland förleds eller tvingas att tänka, vilket normalt är människan förskonat. När jag nu läser igenom vad jag har skrivit slår det mig att det väl inte är något konstigt att Mozart står på samma lönelista som andra anställda. Hur många lönelistor kan furstärkebiskopen ha haft? Borde han ha haft en för allmänna anställda och en annan för lite finare anställda? Har Leandro gjort en poäng av något som inte är en poäng till stärkande av sin tes? Är Leandro något av en Joe Labero? Såklart han är. Glöm aldrig att livet, även i de mest seriösa sammanhangen, delvis är showbiz. Tänk själv. VSB.