Patrik Engellau

Katarina Tavakol skrev nyligen en krönika här  där hon med rätta ondgjorde sig över att Högsta domstolen skärpt straffet för en lärare som örfilat en lågstadieelev sedan hon (läraren) blivit spottad i ansiktet av eleven. Underrätterna hade nöjt sig med att döma läraren för ”ringa misshandel” men avslagit kravet på skadestånd till eleven. Högsta domstolen tilldömde eleven ett skadestånd på 5 000 kronor i tillägg till misshandelsdomen.

Svenska Dagbladets juridiske kommentator Mårten Schultz tyckte tvärtemot. Han ansåg beslutet från Högsta domstolen ”glädjande”.

Så olika kan man tycka. Men jag tycker ännu olikare. Jag tycker diskussionen om huruvida Högsta domstolen borde eller inte borde ha utdömt skadestånd är på fel planet.

En lågstadieelev vägrar att lyda sin lärare och spottar henne i stället i ansiktet. Läraren ger omedelbart eleven en örfil. Det är saken vi ska bedöma.

På planeten Sverige diskuterar man hur mycket skuld som faller på läraren. Ska hon ha ett litet straff eller ett stort straff? En del, underrätterna till exempel, tycker att omständigheterna i fallet var så speciella att det räcker med ett litet straff. Andra – Högsta domstolen och Schultz – tycker, som den senare uttrycker det, att saken inte är en ”trivialitet”, utan så allvarlig att ett stort straff är befogat.

På min planet frågar man sig i stället om det är läraren eller eleven eller kanske båda som behöver någon sorts påföljd. På min planet är det nämligen de berörda – eleven, läraren, rektor, elevens föräldrar och så vidare – som bestämmer hur det uppkomna obehaget ska hanteras. Däri är det fundamentalt annorlunda hos mig jämfört med Sverige. I Sverige drivs ärendet nämligen av Skolinspektionen i domstolsväsendet i enlighet med av riksdagen fastställda lagar som i detalj bestämmer hur allting ska gå till. I Sverige har de berörda inte så mycket med saken att göra. Problemet hanteras över deras huvuden.

På min planet hade troligen rektor haft allvarssamtal med läraren, eleven och föräldrarna. Du Ylva, hade han sagt till läraren, det där var väldigt obehärskat av dig. Jag fattar att du blev provocerad, men man får inte slå barn. Om det sker en gång till måste jag nog ge dig sparken. Ylva hade nog skämts. (I det aktuella fallet hade läraren också bett om ursäkt till eleven och klassen, vilket tyder på avsevärd självövervinnelse.) Och du Oscar, hade rektorn med bister min sagt till eleven, Ylva borde inte ha örfilat dig, jag har skällt på henne för det, men hennes tilltag ursäktar inte ditt dåd. Vad du gjorde är helt oacceptabelt. Jag kommer att hålla noggrann koll på hur du uppför dig framöver, Oscar. En sådan grej till och du blir avstängd från den här skolan. (Framför allt hade Oscar på min planet inte fått 5 000 kronor i ersättning för det som skett.) Och ni föräldrar, hade rektor fortsatt, ni måste uppfostra er son. Det är ert jobb, inte skolans. Jag har sagt till Oscar att han inte får gå kvar i den här skolan om något liknande sker igen. Nu vet ni det också.

Den stora skillnaden mellan min planet och planeten Sverige är att problem hos mig i första hand löses lokalt med utnyttjande av mänskligt omdöme och förnuft medan Sverige i stället litar till centrala, generella regelverk. På min planet råder subsidiaritet, vilket enligt EU-upplysningen innebär följande:

Subsidiaritetsprincipen handlar om att beslut ska fattas så effektivt och så nära medborgarna som möjligt. Den används för att avgöra om en fråga ska beslutas på EU-nivå eller i medlemsländerna.

Hos mig har principen drivits så extremt långt att en del beslut får fattas till och med av medborgarna själva, i det här fallet alltså av rektor med flera.

Bekymret är att det kanske inte går att utveckla planeten Sverige åt mitt håll. Centralisering är möjlig – det har vi sett i svensk och europeisk skala under minst femtio år samtidigt som man talar vitt och brett om motsatsen, alltså subsidiaritet och decentralisering – men jag undrar om decentralisering är möjlig på annat sätt än genom systemsammanbrott. Det handlar om makt. Jag tror aldrig i mitt liv jag har sett en organisation eller organisationssystem flytta makt nedåt genom att centrum i ordnade former urgröper sitt eget herravälde. Den enda fungerande metod att slippa ifrån centrums tunga hand är om organisationen gör konkurs eller på något annat vis skjuts i sank.

Jag tror man kan utnämna denna observation till en organisationssociologins järnlag.