Patrik Engellau

Om du för en timme sedan hade ställt den frågan till mig så hade jag antagligen svamlat något om beteenderegler eller om ”läran om vad som är gott och ont, rätt och fel”. Och så hade jag känt mig rätt misslyckad för att svaret var så platt.

Nu har det gått en timme och jag är en ny människa. Som jag så ofta gör när jag inte har något att göra så har jag ägnat timmen åt att lyssna till mina brasilianska favoritföreläsare – ett halvdussin filosofer, historiker, teologer, alla professorer vid universitet i São Paulo – vars föreläsningar, tal, intervjuer och ståupp-seanser streamas timvis på YouTube. Jag är inte lagd åt det entusiastiska hållet, men ibland tycker jag att det är värt besväret att lära sig deras språk bara för att kunna avnjuta dessa retoriska toppföreställningar.

En av mina favoriter heter Clóvis de Barros Filho. Han säger att han har utvecklat en egen pedagogisk metod som har tre komponenter: energi (han talar ofta under stor kroppslig anspänning och skrattar ofta lite förvånat när han tycker sig ha kommit på en särskilt bra formulering), exempel (han brukar illustrera filosofiska resonemang med dråpligt vardagliga exempel som får åhörarna att vrida sig av munterhet) samt fula ord (han kan linda in sig i en alldeles perfekt mening med tredubbla inskjutna bisatser så att man hör kommatecknen och sedan avsluta med ett helt väsensfrämmande ”äh, va fasen!”). Jag tror karln har läst alla filosofer och fattat vad de vill säga. I varje fall får vi som inte gjort det den känslan.

Skulle ett sådant geni inte ha en egen definition av begreppet etik? Jojomänsan. Han säger att etiken är ”samhällets gemensamma intelligens med uppgift är att utveckla förutsättningarna för en allt bättre mänsklig samvaro”. Nu ska jag tala om varför jag tycker den definitionen är så himla bra.

Det första är det här med intelligens. Det säger att etiken inte är en oföränderlig lista på saker som är rätt och fel, utan ett ständigt levande tänkande, ett tänkande som ständigt förnyar sig och söker efter bättre och bättre svar. Men det är inte ärkebiskopen eller någon partssammansatt kommitté som utövar detta ständigt pågående tänkande, utan alla samhällsmedlemmar gemensamt. Etiken är en demokratisk grej – även i diktaturer – i bemärkelsen att vad som är gott och ont inte bestäms av överheten (även om den ofta försöker tillägna sig privilegiet att utöva åsiktsmonopol) utan i en process där alla människor faktiskt är inblandade. I juridisk mening kan överheten förstås bestämma vad som är rätt och fel, men om lagarna inte stämmer överens med ett slags allmänt konsensus så tas de inte riktigt på allvar. I vilket fall som helst har sådan justis inget med etik att göra.

Det andra som jag gillar med definitionen är att processens mål så tydligt understryks, nämligen att gradvis förändra och förbättra den mänskliga samvaron. Definitionen framhäver därmed etikens dynamiska karaktär, hur det gemensamma regelverket ändras över tiden allt efter omständigheterna i ett oupphörligt stötande och blötande i syfte att göra samvaron mellan människor så behaglig som det bara går.

Efter det att Clóvis öppnat mina ögon och jag googlar på ”etik” hittar jag bara stela och skolmästaraktiga resonemang som inte verkar fatta att etiken är en i samhället förankrad, dynamisk process med ett värdigt och angeläget syfte.