Patrik Engellau

Att Annie Lööf och Fredrick Federley skriver en förvirrad artikel i SvD om migrantpolitiken är inget att förundra sig över ty frågan är förvirrad, även i min hjärna. Förståelsegraden känns rätt osäker i denna samtidens viktigaste fråga.

En första observation är att alla partier – utom miljöpartiet, som numera inte verkar tillfrågas så ofta om sina synpunkter – tycks besvärade över volymerna. L & F är inte undantagna. De är arga på statsminister Löfven för att han inte förmått övriga EU-länder att dra sin del av lasset och de stödjer tanken på att ett EU-land som nobbar en tilldelad migrant ska betala 2,5 mkr i böter till det EU-land som i stället åker på smällen.

Ingen låtsas längre att migranterna i genomsnitt är en vinstaffär för mottagarlandet. (Bötesbeloppet är intressant nog i paritet med vad en sorts framväxande konsensus verkar anse att en genomsnittsmigrant kostar värdlandet under sitt liv. En norsk studie har angett ungefär fyra mkr och Joakim Ruist har beräknat ungefär 70 tkr per år, vilket på 50 år blir något ditåt.)

Sedan tycker L & F dels att det bör bli lättare för migranter att ta sig till Europa (”fler lagliga vägar”), dels att det bör bli svårare (”kontrollerna vid EU:s yttre gränser stärkas”), det senare dock inte ”på bekostnad av asylrätten”, vilket min hjärna har svårt att få att gå ihop. Gränskontrollerna är ju till för att folk inte ska kunna ta sig in och söka asyl. Vad tror vi de svenskinspirerade id-kontrollerna på Kastrup är till för? Men strunt i det. Varför skulle man ha rätt att begära någon sorts begriplig eftertanke hos just dessa politiker?

En andra observation, eller kanske snarare förmodan, är att de så kallade pull-faktorerna kanske är så mycket starkare än push-faktorerna, alltså att löftet om ett gott liv och ett gott mottagande i Europa är mer betydelsefullt för en migrants beslut än rädslan för krig, förtryck och fattigdom hemmavid. (Kanske är detta en självklarhet. Krig, förtryck och fattigdom har alltid rått i MENA och det övriga Afrika; det är först på senare år i och med Europa öppnat sina armar och Ghaddafi inte längre stoppar båtarna som migrationen tagit fart.)

Det finns många tecken på detta. Migranterna väljer just sådana länder som erbjuder flotta villkor och uttryckligen öppnar sina hjärtan. The Economist skriver så här (May 28th – June 3rd 2016):

I sina tidiga skeden uppvisade den europeiska flyktingkrisen hjärtevärmande scener. Frivilliga flockade sig vid grekiska öar för att hjälpa flyktingar ta sig i land från sina överlastade gummiflottar. Lokalbefolkningen fyllde plattformarna vid tyska järnvägsstationer och applåderade migranterna när de klev ned från tågen.

Minns Aylan-kampanjen. Bilden av den döde treåringen publicerades i början av september 2015 och väckte frälsningsliknande välkomstovationer i flera europeiska länder. Jag tror att man kan utgå från att folk i MENA via mobiltelefoner och kompisar har full koll på förhållanden och stämningar i de tilltänkta resmålen. Ett par månader senare storknade den svenska mottagningsapparaten. Måste det inte finnas ett samband?

Nu är det som sagt surare miner i mottagarländerna. Politiker i alla länder drar öronen åt sig och försöker skicka svarte petter till grannlandet. De nya stämningarna måste vara välkända för migranter som står i valet och kvalet. Är det därför flyktingströmmarna tycks avta? Sverige har hittills i år bara tagit emot hälften så många som under motsvarande period förra året? Eller är det taggtråden i Balkan? Eller är det den turkiska spärren? Det är bara en sak man vet rimligt säkert, nämligen att det inte beror på att levnadsförhållandena i Syrien med omnejd avsevärt förbättrats. Den förändring som inträffat, om det nu har inträffat någon förändring, har tydligen bara med pull-faktorerna att göra, inte alls med push-faktorerna.

En tredje observation, den säkraste av alla, är att vi egentligen inte vet någonting. Det är inte bara jag som inte fattar, vilket jag inte gör, utan även sådana experter som Migrationsverket. Nu gällande prognos från april anger det förväntade antalet asylsökande innevarande år som 40 – 100 000 stycken med 60 000 som någon sorts planerings- och riktvärde.

Den fjärde observationen är att Sverige ännu inte lyckats skaffa sig själv ett fundament för en politik i frågan, nämligen en uppfattning om hur vi vill ha det. Är 40 000 lagom? 100 000? Eller vad som helst som det bara blir?

”Vilket väg ska jag ta?” sa Alice till Chesirekatten. ”Det beror på vart du vill komma”, sa katten. ”Det spelar inte så stor roll”, svarade Alice. ”Då kan du gå vart som helst”, sa katten.

Om man inte vet vad man vill kan vilken politik som helst duga. Det är väl ungefär där vi är.