Patrik Engellau

Nu ska jag som så ofta tidigare ge mig ut på djupt vatten och tala om saker som jag inte har säker kunskap om, men som jag tror är betydelsefulla och som jag därför väljer att uttala mig om i hopp att folk som begriper bättre ska kunna korrigera mig så att vi får en bättre gemensam förståelse för hur det ligger till.

Jag tror, inte för att jag kommit på det själv utan för att många kloka människor påpekat det för mig, att en motsvarighet till renässansens ideologiska reformation av kristendomen är vad man – ”man” betyder i det här fallet alla, muslimer och icke-muslimer, som inte är islamister – helst skulle önska sig inom islam. Under renässansen och perioden därefter fick de kristna gradvis ett nytt förhållningssätt till sin heliga bok och sina heliga normer. Det accepterades att det fanns en sanning utanför boken som var lika sann som de motsägelsefulla sanningarna i skrifterna. Det blev helt enkelt tillåtet för kristna att tänka själva.

Vad jag förstår är inte muslimerna där än. Frågan är var de är.

Av Ayaan Hirsi Alis nya och mycket välskrivna bok Heretic: Why Islam Needs a Reformation Now framgår för det första just att reformationen behövs och för det andra att det existerar en liten grupp muslimer som arbetar med den agendan. Boken är för övrigt ett nödrop om att västerländska regeringar borde stödja reformmuslimer i stället för liberalismens fiender med rötter i Muslimska Brödraskapet (som exempelvis svenska myndigheter verkar ha en fullständigt obegriplig fäbless för att hålla under armarna).

Jag tror mig ha förstått att Marocko är det islamska land där reformmuslimerna har lättast att verka och där reformismen rentav har stöd av kung Mohammed VI. Marocko verkar vara åtminstone en av en eventuellt pyrande muslimsk reformations främsta stödjepunkter.

I januari i år bjöd kungen in muslimska tänkare från 120 länder för att diskutera hur man i muslimska länder bör förhålla sig till religiösa minoriteter, troligen mot bakgrund av att man i verklighetens muslimska länder alltför ofta har visat en benägenhet att avliva dem. I vilket fall som helst presenterade konferensen ett slutdokument som kallas Marrakeshdeklarationen.

Deklarationen uttalar att man bör verka för att religiösa minoriteter i muslimska länder får hyggliga rättigheter, till exempel att man bör etablera ”en bred rörelse för att religiösa minoriteter i muslimska länder ska behandlas väl och att medvetenheten öka om dessa rättigheter”.

(Eftersom muslimer vad jag förstått inte gillar nya idéer utan helst vill att allt som föreslås ska vara förankrat i de äldsta urkunderna understryks i deklarationen att minoriteters rättigheter garanterades i Medinakonstitutionen som tillkom genom Profetens initiativ redan år 622. Jag kollade. När Muhammed flydde till Medina för att börja kriga mot Mecka låg judar och araber i Medina i fejd med varandra sedan hundra år. Min tolkning av konstitutionen är att Profeten fick judarna att gå med på att kriga tillsammans med araberna mot Mecka mot att judarnas rätt till sin egen religion säkrades.)

Jag reagerar på två motsatta sätt på Marrakeshdeklarationen. Å ena sidan blir jag beklämd av tanken att detta ska vara ett liberalt, muslimskt spjutspetsdokument. Jag inser att vi har långt kvar att gå. Å den andra sidan inser jag att detta är precis vad som behövs. Vilka taktiska och troligen tillfälliga överenskommelser Profeten än ingick med judarna år 622 så är det överväldigande budskapet från muslimer idag att judar och andra otrogna är fiender som inte kan tolereras. Så Marrakeshdeklarationen är nog precis vad som behövs, nämligen en uppmaning till muslimer att tänka själva i stället för att blint följa Koranen och haditherna.

Vad har då reaktionerna i den muslimska världen blivit på detta eventuellt revolutionerande dokument? Enligt The New York Times har den Islamska Samarbetsorganisationen, ett slags muslimskt FN med 57 medlemsländer, givit deklarationen sitt stöd. Själv kan jag inte hitta något om detta på organisationens hemsida, men det kan bero på slarv från organisationens sida, ty på Facebook finns en notering om att organisation vid sitt toppmöte i Turkiet i april som punkt 171 i protokollet beslöt att ”välkomna” deklarationen. Som punkt 172 ”uppmuntrade” organisationen de medlemmar som har ”etnisk mångfald” att ”fundera på (consider) att etablera inomstatliga myndigheter med uppgift att stärka samhällsfreden”.

Även den längsta resa börjar med ett steg, som Mao Zedong så insiktsfullt formulerade det.