Patrik Engellau

Två olika mått på migranters inträde på arbetsmarknaden är nu allmängods. Det ena är Riksdagens utredningstjänsts uppgifter till riksdagsman Staffan Danielsson att 25 procent har helårsarbete efter åtta år i Sverige och 34 procent har helårsarbete efter 15 år. Helårsarbete kan vara på hel- eller deltid. Det andra måttet, som på något sätt var vedertaget fram till denna rapport från utredningstjänsten, var att hälften av migranterna kommit i arbete efter sju eller åtta år. Vad ”komma i arbete” betyder är oklart. Det kan exempelvis vara att under någon kortare period ha gått en kurs hos Arbetsförmedlingen. Utredningstjänstens uppgift känns stabilare.

Man kan jämföra med hur det går för illegala mexikanska migranter till USA. Jag har gjort en vetenskaplig undersökning som bestått i att fråga min förra, amerikanska fru, som bor i Kalifornien och jobbar lite med migranter. Hennes bedömning är att det kan ta uppemot en vecka innan en sådan ”kommit i arbete” och då handlar det inte om någon skattesubventionerad verksamhet (annat än att de förstås inte betalar skatt).

Inför dessa lite osäkra men ändå trovärdiga fakta kanske betraktaren kliar sig i huvudet och undrar hur det kan vara så olika. Olika analyser presenterar sig. Låt mig beskriva två stycken: min och Dagens Industris.

Min analys är baserad på en allmän föreställning om människan som går ut på att nästan alla, i valet mellan att leva av eget och av andras arbete, föredrar det senare. (Att jag själv inte lever på socialbidrag beror bara på att bidraget är för snålt tilltaget. Om jag kunnat kvittera ut 100 000 kronor i månaden så hade saken varit klar.)

Migranter är människor och följer därför denna beteendeprincip. Den svenska välfärdsstaten, till skillnad från de amerikanska myndigheterna, erbjuder dem försörjning finansierad med andras, nämligen de svenska skattebetalarnas, arbete. Eftersom migranterna i Sverige, liksom mexikanarna i USA, endast kan få osubventionerad anställning till mycket låg lön (om alls) så är det i och för sig rätt snåla svenska bidragssystemet ett konkurrenskraftigt alternativ till eget arbete med taskig lön.

För mig känns denna enkla förklaring till diskrepansen mellan svenska och amerikanska migranters beteende rätt uttömmande.

Dagens Industri verkar göra en helt annan analys (och jag utgår nu från en ledare nyligen). Tidningen menar att felet är Arbetsförmedlingens, som inte verkar med tillräcklig kraft och beslutsamhet och därför ”bör lära av Migrationsverket”.

Jag försöker rekonstruera den världsbild som kan ge upphov till ett sådant synsätt. Jag tror att man endast kan komma fram till ledarskribentens uppfattning om man är besatt av två verklighetsfrämmande föreställningar som tyvärr är vanliga i Sverige.

Den första vanföreställningen är tron på statens allmakt. Ledarskribenten menar att Migrationsverket är ”en lysande förebild” som Arbetsförmedlingen borde ta efter. I själva verket är dessa myndigheters uppgifter väsensskilda. Migrationsverket gör saker som staten kan göra bara den har pengar, men Arbetsförmedlingen förväntas göra något som staten inte kan göra.

Att ta emot, husera och asylpröva migranter är en stor och svår uppgift, men svårigheterna är bara logistiska. Snart sagt vem som helst som har fri dragningsrätt på statskassan, vilket Migrationsverket har, kan lyckas med detta.

Det är annorlunda med Arbetsförmedlingen. Den kan i bästa fall bara göra vad den heter, alltså förmedla arbete mellan en arbetssökande som vill ha ett visst arbete och en arbetsgivare som faktiskt vill anställa den sökande. Men det är inte vad som förväntas när det gäller migranterna. Där antas i stället myndigheten omvandla personer från icke anställningsbara till anställningsbara och sedan skapa ett arbete åt dem. Det är nog en hopplös uppgift. Staten kan inte skapa arbeten.

Framför allt är Arbetsförmedlingens uppgift hopplös om min ovan angivna människosyn gäller och om migranterna menar att, jo tack, bidragen faktiskt duger bra att leva av.

Den andra vanföreställningen som ligger bakom ledarskribentens resonemang är just att migranten inte tänker på det rationella sättet, utan på något annat sätt. Hur då? Varför skulle migranterna inte föredra bidragen?

Jag kan bara spekulera och kommer då fram till en gammal käpphäst, nämligen att svenskar föreställer sig att alla folk är som svenskar eller kanske som svenskar var förut. I varje människa världen över bor en liten svensk som vill ut. Bara om man tror att migranterna egentligen är en sorts femtiotalssvenskar som drivs av luthersk arbetsmoral och avskyr att ligga det allmänna till last kan man resonera som Dagens Industris ledarskribent.