Ulf Larsson

Som några av Det Goda Samhällets läsare kanske kommer ihåg, har jag skrivit en del krönikor om den svenska universitetsvärlden. Ämnet är – liksom vissa andra ämnen – tacksamt för satir eftersom den svenska högskolan vimlar av både häpnadsväckande och svårbegripliga inslag som ibland verkar vara rena rama sagorna.

Hur bedömer läsarna av Det Goda Samhället till exempel dessa historier:

1. Vid en högskola i södra Sverige blir en lärare i ett språkämne anmäld för diskriminering av en student. Bakgrunden är följande: Studenten A ska skriva en C-uppsats inom sitt ämne. Uppsatsen ska skrivas på svenska. Trots upprepade kommentarer om språkfel av allehanda slag, lyckas inte studenten åstadkomma en korrekt text. Läraren meddelar då studenten att uppsatsen tyvärr inte kan läggas fram eller ännu mindre bli godkänd så länge språket inte är korrekt. Detta resulterar i att studenten anmäler läraren för diskriminering. Diskrimineringen ska enligt studenten ha skett på etniska grunder då studenten har en annan etnisk bakgrund än svensk. Ärendet utreds som bäst inför att högskolans Likabehandlingsnämnd ska fatta beslut om eventuella disciplinära påföljder för läraren.
2. Vid ett svenskt universitet har nyligen en arbetsgrupp tillsatts med uppgiften att genus- och mångfaldsanpassa språkinstitutionernas grammatikundervisning. Denna anpassning vilar på direktiv från en SOU i ämnet samt på antagandet att den svenska högskolan i så många avseenden som möjligt måste spegla den demografiska verkligheten utanför universitetet. Hittills har man enats om att namn-representationen i lärarnas ofta spontana exempelmeningar under lektionstid – i tal, i skriven form på whiteboarden och i PowerPoint-presentationer – ska innehålla 25 % svenska mansnamn, 25 % svenska kvinnonamn, 25 % utländska mansnamn och 25 % utländska kvinnonamn. Man arbetar som bäst inom en särskild arbetsgrupp med att definiera vad som är ett svenskt respektive utländskt namn samt med att avgöra från vilka språkområden de utländska namnen ska tas, i syfte att åstadkomma en relevant spegling demografiskt.

Är båda historierna sanna, eller bara den ena? Eller ingen?

Efter att ha arbetat 15 år med forskning och undervisning på svenska universitet och sedan 2012 i Japan, har jag efter närapå fem års arbete nu i dagarna publicerat en 548-sidig roman om denna fascinerande värld. Boken heter Universitetet, Campus Beckomberga. Här är bokens baksidestext:

Det är augusti 2008. I en av otaliga omorganiseringar har universitetet utlokaliserat några av sina språkinstitutioner till det numera nedlagda och för ändamålet ombyggda mentalsjukhuset Beckomberga. Där framlever romanens tre huvudpersoner Minton, Karin och Dag sina arbetsdagar under ihärdiga konflikter med varandra och studenterna, i ständig kamp med en svällande byråkrati och en aldrig sinande ström av bisarra intriger runt de akademiska köttgrytorna. Deras kaotiska privatliv och mer eller mindre särartade personligheter ställer också ofta till det. Inte minst en tjänsteresa till Rio de Janeiro får oanade konsekvenser…

UNIVERSITETET, CAMPUS BECKOMBERGA är en brett anlagd, skarp och realistisk satir över den svenska högskolevärlden. Romanen utspelar sig främst i Stockholm på det nyöppnade Campus Beckomberga, i kvarteren runt Mosebacke och vid Telefonplan. Den är en kritisk och träffsäker skildring av dagens Stockholm med dess trendiga surdegsbagerier, kaffebarer och dyra bostadsrätter. Sist men inte minst är boken ett uppfriskande inlägg i debatten om den svenska högskolans tillkortakommanden och framtid.

Jag ger bort fem böcker till dem som skickar mig sina postadresser. Skriv till campusbeckomberga@gmail.com. Först till kvarn gäller. Andra kan köpa boken på Bokus, Adlibris eller i någon annan bokhandel.

FOTNOT: Båda historierna 1 och 2 är sanna bortsett från att arbetsgruppen i nr 2 (såvitt jag vet) ännu inte har kommit igång med sådan detaljrikedom ifråga om procentfördelningen mellan svenska och utländska namn.