Mohamed Omar

Taxichauffören Ridha kom från krigets Irak till Sverige och sökte asyl som ”ensamkommande flyktingbarn” 2007. Men han var inget barn utan en ung man. Inte heller kom han från Irak utan från Iran. Han hade levt flera år i Iran i trygghet, långt borta från kriget, innan han bestämde sig för att migrera till väst. Valet föll på Sverige eftersom han hade familj här, flera kusiner.

Jag träffar Ridha på ett café i Uppsala för att tala om hans erfarenheter. Ridha kan både arabiska och persiska. Han är shiamuslim och avskyr den antishiitiska terrorgruppen Islamiska staten (IS). Jag frågar om han känner till några IS-sympatisörer bland taxichaufförerna. ”Dom finns här och där”, svarar han. Jag försöker få honom att nämna någon vid namn, men han är hemlighetsfull. Kanske är han rädd för repressalier?

”Vet du om det finns IS-anhängare bland flyktingarna från Irak och Syrien?” frågar jag Ridha. ”Det är möjligt”, svarar han och nickar. Han har mött flyktingar som han tror är påverkade av IS sätt att tänka och märkt att de hyser ett starkt hat mot shiamuslimer. ”Dom tror att om dom dödar shiamuslimer kommer dom till paradiset”, säger han.

Jag fortsätter att fråga om vad han vet om IS-anhängare i Uppsala. Han nämner en källarmoské i den invandrartäta stadsdelen Gottsunda där han är säker på att det finns anhängare. ”Dom säger det inte öppet, men dom gillar IS”, säger Ridha. Han bor själv i närheten av moskén. Han hävdar att de har försökt rekrytera honom.

Nu är det så att jag känner till Gottsundamoskén och har besökt den vid ett flertal tillfällen. Jag vet att ledningen inte är IS-sympatisörer. De kommer från Bangladesh och tillhör en ultrakonservativ, missionerande sunnitisk grupp som kallas Tablighi Jamaat. I sin mentalitet och i sitt sätt att utöva islam står de nära talibanerna, men de är inte militanta. Däremot har Tablighi Jamaat fungerat som inkörsport för många som sedan har gått vidare till militanta grupper. Men moskén besöks av vissa ungdomar med sympatier för jihadism, framför allt nordafrikaner från Libyen och Tunisien.

Men Ridha är övertygad om att även Tablighi-missionärerna är IS-sympatisörer. Det ska ha kommit fram i debatter med honom. ”Många som följer IS är fega, dom vågar inte gå och kriga”, säger han.

Ridha berättar om en kväll då han skjutsade en grupp ungdomar till en nattklubb i staden. Han hade turkisk musik på. En av kunderna var kurd och sa åt honom att stänga av den turkiska musiken. ”Den där killen var uppvuxen i Sverige”, säger Ridha, ”men kunde inte acceptera någon turk.” Själv säger Ridha att han inte har något emot någon människa, vare sig kurd eller turk, arab eller svensk.

Men han säger att han har märkt av rasistiska spänningar mellan turkar och kurder och araber och kurder. Ridha anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti och han är orolig för att det ska växa. ”Men”, säger han och skrattar, ”det finns också kurddemokrater, arabdemokrater och turkdemokrater. Alltså, jag menar inte bara svenskar är rasister.”

Han fortsätter med att berätta att han på jobbet märkt att om man pratar arabiska och umgås med araber så finns det kurder som börjar ogilla en. Chaufförerna bildar gäng, säger han. ”Det är krig eller bråk där nere och det fortsätter här”, tillägger han och skakar uppgivet på huvudet. ”Alla har Facebook, Twitter och Instagram och följer vad som händer i hemländerna.” Chaufförerna sitter i sina bilar och surfar och är aktiva på sociala medier. ”Hur man ändrar där, det blir ändring här också”.

Jag undrar vad man kan göra åt det här. Ridha säger att invandrarna måste ”släppa hemlandet” men menar samtidigt att det är mycket svårt och att få verkligen gör det. ”Det finns rasister överallt. Det har varit så och kommer inte sluta”.

Jag fråga om han bland sina invandrade vänner har märkt av någon rasism mot svenskar. Jag syftar alltså på gammelsvenskar med traditionellt nordiskt utseende. Han säger att bland taxichaufförer finns det en syn på svenska kvinnor som horor. Han har själv skjutsat en tjej till fyra olika adresser på en natt, vilket enligt honom antydde att hon hade sexuella relationer med flera män. Men, tillägger han, det är inte bara svenska kvinnor som är dåliga. En gång såg han en arabisk tjej med ”sjal och allt” som dansade på en nattklubb.

Ridha förklarar att han själv försöker ha bra kontakter med svenskar. Han skulle till och med kunna tänka sig att gifta sig med en svensk kvinna. Men andra kan ha en dålig syn på svenskar. ”Ja”, inskjuter jag, ”är det inte så att vissa muslimer ser ’svenskar’ som smutsiga och mindre värda eftersom de är ’kuffar’”? (Kuffar betyder icke-muslimer). ”Ja, så säger dom i moskén”, säger Ridha och skrattar.

Jag undrar varför de som tänker så, som ser ner på icke-muslimer, ändå väljer att komma till ett icke-islamiskt land som Sverige. Ridha funderar en stund, sedan säger han ett ord på arabiska. Han kommer inte på den svenska översättningen och söker på sin mobiltelefon. Det blir inte rätt ändå, men till slut kommer vi tillsammans fram till vad han är ute efter: ”splittrad personlighet”.

”Dom har inte en personlighet”, säger han. ”Dom har två ansikten, kan man säga. Dom kommer hit för att dom vet att i Sverige kan man leva ett bra liv, men samtidigt vill dom ha paradis, och då måste man följa islamiska regler och göra daawa”.

Daawa betyder att kalla till den islamiska religionen, alltså missionsarbete. ”Så de kommer hit för att sprida islam?” frågar jag. Han tror inte det, han tror att de kommer för att leva ett bra liv, ”slippa problem” som han säger, men att de tänker att när de ändå är här måste de göra något för islam.

Jag tar upp sexattackerna i Köln som till stor del utfördes av unga män med arabisk kulturbakgrund och undrar vad han tror ligger bakom dessa attityder. ”I vår kultur har man inte sett tjejer”, säger han och förklarar hur män och kvinnor lever skilda liv i Irak och andra arabiska länder. ”Svenska tjejer pratar med killar”, säger han. ”I deras kultur det är vanligt, man kan vara kompisar. Men araber förstår på fel sätt.”

Ridha menar att en invandrare med arabisk kulturbakgrund kan missförstå svenska tjejer. De kan tro att en tjej som är vänlig och umgås ledigt med killar, som skrattar och pratar med dem, är villig till andra saker.

År 2015 tog Sverige emot ett rekordstort antal ”ensamkommande flyktingbarn”, framför allt från Afghanistan. Ridha kom hit på det sättet fast han inte var ett barn. Jag undrar vad han tror om de som kommer nu. Han kan persiska och förstår många av de afghanska ungdomarna, som ju talar dari, en persisk dialekt.

”En del av afghanerna är barn”, säger Ridha. Han menar alltså att ungdomarna ännu inte har fyllt 18 år. ”Men många är vuxna”, fortsätter han och ler brett. ”Jag känner en irakier som är tandläkare. Han berättade att en afghan kom till honom och sa att han är 16 år. Han tittade på hans tänder och såg att dom där, vad heter dom där tänderna längst bak, hade växt ut för länge sen. Tandläkaren sa att den här killen är minst 28, kanske 30.”

”Dom där afghanerna”, fortsätter Ridha. ”Dom kommer inte från Afghanistan, dom kommer från Iran. Jag vet, jag känner dom. Dom flesta är födda i Iran.”

Jag frågar varför de kommer till Sverige som flyktingar då det inte är krig i Iran. Han tittar förvånat på mig och säger sedan som om det vore den självklaraste saken i världen: ”Dom har inte liv där. Alla vill ha bra liv. Varför kommer ingen från Saudiarabien? Dom har pengar där.”

Jag vet redan svaret, men frågar ändå varför han tror att vuxna asylsökare utger sig för att vara barn: ”För att få uppehållstillstånd.”

Om de kom till Sverige för att få ”bra liv” då borde de vilja flytta tillbaka till sina hemländer om det blir ”bra” där, tänker jag. Så jag lägger fram en tanke. ”Om man skulle kunna få ekonomiska bidrag från Sverige fast man stannar kvar i sitt hemland”, säger jag, ”tror du många hellre skulle stanna då? Jag tänker att man kunde gå till svenska ambassaden i Tehran och fylla i en blankett, sedan får man ett visst belopp insatt på sitt konto varje månad.”

”Ja”, svarar Ridha. ”Många vill flytta tillbaka. Jag har funderat. Om man får där bra.”