Patrik Engellau

Den 24 november förra året insåg regeringen att migrantsituationen var ohållbar och beslöt att vidta åtgärder. Den officiella linjen var att Sveriges migrantpolitik tillfälligt skulle ”anpassas till minikrav enligt internationella konventioner och EU-rätten”.

Det finns en utbredd föreställning i nationen om att något sådant faktiskt också inträffat och att detta, i kombination med ID-kontrollerna på Kastrup, fått det resultat som empiriskt kan iakttas, nämligen att antalet asylsökande per vecka gått ned från över tio tusen till några hundra sedan förra hösten.

Men betrakta följande diagram från EUs egen statistik över antalet asylansökningar per månad år 2015 till EU-länderna sammantagna.

Uppenbarligen har nedgången i antalet asylsökande inträffat i hela EU. Decembersiffran ligger på ungefär 60 procent av oktobersiffran. Motsvarande siffra för Sverige var omkring 45 procent. (Jag har inte hittat några exakta siffror, så jag har gjort skattningar baserade på diagram). Nedgången i Sverige var således något större än för det övriga EU vilket är intressant eftersom Sverige per december inte hade vidtagit några åtstramande åtgärder alls. ID-kontrollerna infördes först den 4 januari 2016.

Jag har inte lyckats hitta några EU-siffror för innevarande år men antalet asylsökningar i Sverige har under första kvartalet  gått ned till ungefär 3 000 i månaden vilket är en fjärdedel av sista månaden förra året. Detta kan tala för att ID-kontrollerna faktiskt haft verkan.

Betänk så följande. I minikraven enligt internationella konventioner och EU-rätten ingår asylrätten. Med ID-kontrollerna har man faktiskt naggat asylrätten i kanten. Det står ingenstans i de internationella överenskommelserna att en migrant måste ha dokument för att söka asyl. (Denna inskränkning av asylrätten är särskilt pikant eftersom regeringen i det ovan citerad dokumentet särskilt framhåller asylrättens betydelse: ”Vi värnar den internationella asylrätten”.)

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att om kraven på ID-handlingar är en förklaring till volymminskningen så beror volymminskningen på att vi bryter mot minikraven ”enligt internationella konventioner och EU-rätten”.

När jag läser FNs flyktingkonvention (Genèvekonventionen) så undrar jag om vi inte måste bryta mot fler regler om vi ska kunna göra Sverige mindre attraktivt som asylland. Konventionens grundsyn är nämligen att flyktingar ska ha samma sociala förmåner som landets eget folk. Till exempel stadgar Artikel 23 att flyktingar ”ska ha samma behandling som statens egna medborgare i fråga om understöd och bistånd från det allmänna”. Ett land med ovanligt generös välfärdspolitik gentemot de egna medborgarna slipper inte undan att vara lika generös mot flyktingar om regelverket ska följas. Jag kan inte förstå annat än att Sverige genom välfärdspolitiken bundit ris åt egen rygg när det gäller migrationspolitiken.

De idéer regeringen presenterat i syfte att minska volymerna – TUT i stället för PUT, hårdare krav på försörjning av anhöriga, uppluckring av de extra välkomnande flyktingskäl som Sverige inrättat på eget bevåg etc – gör också ett skäligen mesigt intryck. Det beror nog inte bara på att miljöpartiet egentligen inte vill minska volymerna, utan också på att det internationella regelverket sätter käppar i hjulet.

Själv tror jag Sverige bör ta tjuren vid hornen och upphäva asylrätten. Bara så får vi handlingsfrihet att styra och ställa i vårt eget hus.

Detta hindrar förstås inte att det finns kraftfulla åtgärder som skulle kunna vidtas utan brott mot det internationella regelverket. En första vore att ta bort allt stöd till människor som inte är flyktingar, alltså personer som nekats asyl och andra papperslösa (vilket moderaterna har varit inne på). En annan åtgärd vore att skärpa asylbedömningen och till exempel utesluta vapenvägrare från Eritrea. En tredje vore att icke bevilja migranter förtur till tand- och sjukvård och bostad.