LÅT MARKNADEN SÄTTA LÖNERNA!

Nils-Eric

Nils-Eric Sandberg

Det blev alltså inte storstrejk i de flesta industriföretagen – facket och arbetsgivarna enades om ett löneavtal för 600 000 personer. Men när detta skrivs en dyster aprilkväll är det strejk inom byggföretagen.

Det finns rader av analyser om fackliga strategier, om LO:s misslyckande att styra alla medlemsförbund, om företagens kalkyler om produktionsförluster – etc. Som vanligt, i svensk debatt.

Men ingen ställer den relevanta frågan: Varför ska något tiotal personer bestämma om lönerna för nästan alla på svensk arbetsmarknad?

När jag läste statskunskap i Lund förklarade jag på ett seminarium att avtalsrörelserna var ett demokratiskt problem. Ledningarna för SAF och LO träffades och gjorde upp om de ekonomiska villkoren för nästan alla i landet. Men de här herrarna var inte valda av väljarna. De hade inget demokratiskt mandat att bestämma över andra människors ekonomi.

Studenterna morrade. Men universitetslektorn Gunnar Sjöblom höll med mej; han var något på den tiden så unikt som en liberal universitetslärare. Frid över hans minne.

Alla tycks fortfarande utgå från att några i toppen på arbetsgivar- och fackförbund ska göra upp om lönerna för alla. Varför? Vad säger att det är principiellt riktigt och ekonomiskt rationellt?

Ett par borgerliga partier vill ha lägre ingångslöner för att några hundratusen invandrare ska kunna få arbete i stället för att leva på socialbidrag. Facket och socialdemokratin säger givetvis nej. Men de borgerliga vill att staten ska fastställa en lön. Så de utgår, liksom facket och socialdemokratin, från att några i toppen ska bestämma över lönerna. Varför? De borgerliga säger i sina söndagstal att vi ska ha en marknadsekonomi. Men hur många minuter i veckan har de tänkt på vad begreppet marknad innebär?

Jo, marknad innebär att priserna INTE bestäms av någon uppifrån. Utan de bestäms av möten mellan hundratusentals aktörer på – just det – marknaden. På en marknad finns ingen som bestämmer priserna. Utan priserna blir resultat av relationer mellan alla som agerar på delmarknader.

Den ”svenska modellen” har två utgångspunkter. Först att några i toppen alltid ska styra över lönerna, det vill säga att vi ska ha en planekonomi. Sedan: att alla företag ska ha samma löneökning. Detta förutsätter i sin tur att alla företag är helt homogena – de ska ha samma prisutveckling, samma konkurrensvillkor.

Alla som ägnat någon tid åt att studera en ekonomi som till exempel den svenska vet att de här villkoren är absurda. Teknik, priser och konkurrensvillkor varierar enormt mellan branscher och företag. Alltså måste lönerna i en rationell ekonomi kontinuerligt anpassas efter de skiftande villkoren för prissättning och betalning. Vilket innebär att lönerna ska sättas inom företagen.

Hur effektiv planekonomin var lärde vi oss av studiet av ekonomierna i östblocket. Varför kan vi inte dra några slutsatser av det?

14 reaktioner på ”LÅT MARKNADEN SÄTTA LÖNERNA!

  1. Aha skriver:

    Sandberg frågar sig varför vi inte drar några slutsatser om hur effektiv planekonomin var i Östblocket.
    Well svaret blir att vi dragit slutsatsen att den var väl inte så effektiv, men det var det inte heller, ur arbetarnas synvinkel, när arbetarna inte förmådde organisera sig i starka fack.
    Idag pågår en exploatering av arbetarnas insatser i utvecklingsländer. Några generationer av arbetare i dessa länder har för låga löner och under dåliga förhållanden tillverkat produkter åt bl.a generationer av västerländska köpare. Slutsatsen av det blir att det behövs starka fack för att tillgodose arbetarnas behov och det verkar tydligen spilla över i stora uppgörelser. Några få gör upp för många.

    Sandberg skriver också att förutsättningarna varierar kraftigt mellan branscher och att detta också borde få styra lönesättningen. Här kan jag ana, med facit i hand, att fack och politiker varit för rigida och låtit hela branscher såsom varvsindustrin gå i graven, hellre det än att anpassa lönerna för att (på den tiden) möta konkurrens från låglöneländer, låglöneländer som nu bedriver högteknologisk varvsproduktion.
    Friare lönesättning mellan branscher står dock i kontrast till jämlika löner vilket är basen för jämlika länder. (Här förundras jag hur väl vi i Sverige lyckats göra de flesta människor kompetenta nog att platsa på arbetsmarknaden – det är nu kanske det största problemet vi har med invandringen.)
    Att komplettera ojämlika men branschlönesatta löner med bidrag och på så sätt skapa jämlika levnadsvillkor verkar inte vara speciellt lämplig lösning – om man nu vill ha jämlika länder.

    Sandberg tar upp en svår problematik.

    Gilla

  2. pllay skriver:

    Väldigt intressanta tankar.
    Antag att vi avskaffar ALLA former av bidrag, rubbet!
    Antag därefter att vi inför medborgarlön för samtliga medborgare i landet samt även de som på annat sätt lagligt befinner sig i landet, samtliga, barn vuxna äldre, med eller utan behov, cirka 1mm över absoluta miniminivå för existens, jag menar ett absolut minimum.
    Därefter en i ordets rätta bemärkelse fri arbetsmarknad med helt fri lönesättning.
    De företag som inte vill/kan betala attraktiva löner kommer bli utan personal och avvecklas.
    De företag som är framgångsrika kommer kunna betala sin personal bättre och attrahera dem de helst vill ha.
    De människor som inte vill/kan arbeta får klara sig på medborgarlönen plus eventuella försäkringar de eller deras tidigare arbetsgivare stått för. (frivillig A-kassa, sjukförsäkring, pensionsförsäkring)
    För de vänstermänniskor som nu skriker ut sitt hat mot denna frihet står det dem fritt att organisera solidaritetsfonder där alla som vill bidrar efter förmåga och erhåller bidrag efter behov.
    Egentligen har vi redan sådana solidaritetsfonder, det svenska bidragssystemet, enormt komplicerade och byråkratiska inrättningar med en förfärlig människosyn.
    Tankarna här är nya för mig men spontant tilltalar de mig då de pekar mot ett mindre totalitärt och byråkratiskt samhälle, med mindre skam och mer frihet.
    Ett samhälle där alla kunde finna arbete och erfara den tillfredsställelse ersättning för arbetet innebär. Ett samhälle alla skulle kunna finna en plats och känna sig behövda.
    Ett samhälle utan arbetslöshet och ungdom utan framtid eller hopp.
    Medborgarlönen skulle lösa de problem vi nu har med fördelning av bidrag och den skulle skapa en grundtrygghet för alla. Vidare skulle avskaffandet av en improduktiv tärande byråkrati sänka allas våra kostnader och tillföra marknaden arbetskraft för nyttigt arbete.
    Servicenäringen kanske skulle kunna absorbera dem till rätt lön?
    Tänk att så jag blivit så marinerad i marxistiskt tänkande att jag inte ens funderat i termer av frihet! Oj!

    Gillad av 1 person

      • pllay skriver:

        Vi talar om växelpengar jämfört med dagens statsbudget.
        En moms på några få % skulle räcka bra.
        Den totala statsbudgeten skulle sjunka högst radikalt och därmed skatterna.

        Gilla

      • Patrick skriver:

        Genom att alla bidrag och byråkratin kring utbetalningen av dem, avskaffas. Den offantliga sektorn blir plötsligt mycket mindre och kan återigen kallas för den offentliga sektorn.

        Gilla

    • Sixten Johansson skriver:

      Jag har tidigare tänkt att medborgarlön är rent flum, men allt fler seriösa ekonomer och debattörer i olika länder har börjat fundera och räkna. Det intressanta är att det kanske skulle kunna fungera åtminstone som en övergångslösning i några år när samhällssystemet har börjat kollapsa och utvecklingen går mot total anarki. En genomtänkt lösning skulle drastiskt minska den sociala oron, alla skulle få existensminimum tryggat även i form av en skattefri grundsumma, som de efter eget val skulle kunna dryga ut med lågbeskattade extrainkomster.

      Staten och kommunerna skulle friställa en massa onödig byråkratisk personal och bara behålla de oundgängliga tjänster som behövs för säkerhet, vård, underhåll och administration. Medborgarlönen och lönerna till detta minimiantal offentliganställda skulle tas från moms, inkomster från råvaru- och energisektorn och skatt på löner och vinster särskilt från de privata företagen. Överskottet – som skulle variera beroende på hur mycket folk vill arbeta extra – skulle delas lika mellan alla vuxna, plus barnbidrag, plus skolpeng, som skulle få användas helt fritt för undervisning i valfri form av valfria personer. Skolpengen skulle villkoras så att godkännande enligt centrala krav eller prov skulle krävas på tillräckligt många baskurser.

      Sedan skulle man successivt bygga ut systemet efter behov och tillgängliga resurser. Byggandet, bostads- och arbetsmarknaden skulle släppas nästan helt fria. Totalt sett är det svårt att se något annat sätt att hantera de gigantiska problemen och montera ner de nuvarande rigida och överlastade systemen för att sedan låta något bättre växa fram.

      Gillad av 1 person

  3. BjörnS skriver:

    Den gamla svenska modellen kan väl sägas vara korporativ? Staten, facken och företagen sitter i samma rum och kommer överens. Då ska man komma ihåg att tanken på den korporativa staten en av hörnstenarna Inom fascismen (inte så konstigt med tanke på dess släktband med socialismen). Kanske något att tänka på för de fackpampar m.fl som gärna sätter epitetet fascist på andra.

    Gillad av 2 personer

  4. Lisa C skriver:

    Äntligen någon som vågar/vill säga det högt att facket i sin nuvarande form är uttjänt och en black om foten för landet. ”Man sitter i samma rum” som de stora och trakasserar de smä företagen. Exempelvis bagaren i Västerhaninge som nu kastar in handduken … Och facket jublar när man borde skämmas.

    Gilla

  5. Jasa skriver:

    Jag uppmanar herr Sandberg att studera vad som styr priset på den viktigast råvaran vi har på marknaden: olja. Är det marknaden? Dollar priset? OPEC? Krig? Saudi? Vädret? Jag skulle påstå att marknaden fungerar enbart som en passiv iakttagare till alla andra faktorer och gillar läget. Den bestämmer inget!
    Att komma och påstå sedan att de som förhandlar och representerar facket inte har en demokratisk förankring, är faktiskt lika osant som att säga att vår regering eller kommunstyrelser inte har det heller. Jag skulle önska att många fler arbetare och tjänstemän vore aktivare i facket, men det verkar krävas riktig dåliga tider för att många ska förstå allvaret. Demokrati kan inte tvingas på folk. Japan är kanske undantaget som bekräftar regeln.

    Gilla

  6. Lennart Göranson skriver:

    En fackförening är i princip en kartell. Generellt träffas karteller av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete. Men i såväl svensk som EU:s konkurrenslagstiftning finns uttryckliga bestämmelser som innebär att de lagarna inte är tillämpliga på överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om lön eller andra anställningsvillkor.

    En kartell fungerar på sätt att priset (t.ex. lönen) blir högre än vid fungerande konkurrens samtidigt som kvantiteten (t.ex. utbudet av arbetskraft) blir lägre. Den populära föreställningen är att karteller främst skadar köparna genom att de får betala ett högre pris än de annars skulle ha gjort. Men i ett bredare perspektiv är det ett nollsummespel: någon (säljaren) vinner lika mycket som någon annan (köparen) förlorar. Det som däremot är allvarligt från ekonomisk synpunkt är att den producerade kvantiteten blir lägre än den skulle ha blivit under konkurrens. Det gör att hela ekonomin, dvs. vi alla, blir fattigare än vi skulle kunna vara.

    Så fungerar det på varu- och tjänstemarknader. Men naturligtvis också på arbetsmarknaden. En annan sak är om vi anser att karteller på arbetsmarknaden har andra, goda, effekter som gör att det är värt kostnaden.

    Gillad av 3 personer

  7. Hans Kindstrand skriver:

    Nils-Eric Sandberg tar i vanlig ordning upp ett ämne som är värt att diskutera. En diskussion vinner på ett antingen-eller perspektiv. I den grå vardagen där jag befinner mig blir det vanligen, efter diverse kompromissande, både-och.

    Arbete befordrar inte bara hälsa och välstånd, det förhindrar också många tillfällen till synd, i vart fall enligt ett talesätt från min ungdom. Människor som inte behöver arbeta för sin försörjning kommer enligt den tankefiguren att hitta på tokiga saker, ställa till ofog och oreda. Inte bara ”kreativ förstörelse”, utan också mer av sådant som faller under brottsbalken. Kriminalitet kan ju vara ett alternativ för individer som lever på en mager ”medborgarlön” att förbättra sin materiella standard. Nyordet ”utanförskap”, för den som befinner sig utanför arbetsmarknaden, rymmer med det betraktelsesättet ett visst mått av sanning.

    Om värdet av att ha ”ett jobb” är större än det ekonomiska utfall som jobbet genererar, finns ett marknadsmässigt problem – en obalans som en arbetsgivare kan dra nytta av. Om jag förstått saken rätt, har facket sett som sin uppgift att rätta till den obalansen.

    Vad det till syvende och sist handlar om är enligt min erfarenhet balanspunkten. Facket har i beskydd av långvariga S-regeringar förskjutit balanspunkten på sådant sätt att regelverket blivit kontraproduktivt. Det är idag alldeles för riskfyllt för ett litet företag att anställa någon som inte med goda marginaler ”passar in”, och det alldeles oavsett rekryteringens lönekrav.

    Jag tror inte att någon vill ha en arbetsmarknad som möjliggör för arbetsgivare att bedriva rovdrift på sina anställda. Där är vi inte. Vi vill inte heller ha en arbetsmarknad där fackföreningar kan bedriva rovdrift på företagare. Med det regelverk vi har idag tror jag dessvärre att det senare är fullt möjligt.

    Gillad av 1 person

  8. gmiksche skriver:

    Jag kan inte se något fel i att det är en fackförening som förhandlar med arbetsgivaren på en arbetsplats. En enskild anställd är i allmänhet i underläge mot arbetsgivaren. Det som är fel med systemet enligt min uppfattning är förhandlingarna förs centralt. Som all annan centralisering genererar det en byråkrati och stelbenthet som går stick i stäv med det grundläggande problemet att anpassa lönerna till förutsättningarna för det enskilda företaget. Groteskt blir det som nu när ett fackförbund kommer överens med en arbetsgivarorganisation för en bransch om lönesättningen och dessa i maskopi sedan kräver att motsvarande organisationer hos andra branscher ska acceptera samma villkor.

    Gillad av 1 person

  9. Jan Andersson skriver:

    Det är bekvämast för arbetsgivarna att förhandla med proffsen, alltså facket. Alternativet är att förhandla med alla anställda individuellt, vilket är praktiskt omöjligt och skulle leda till att vissa duktiga (svårersättliga) arbetare skulle vilja förhandla varje månad när lönen är slut. Snart utbryter anarki.
    Man måste också veta priset på arbete (eftersom det utgör så stor del av kostnaden) för att kunna kalkylera ett industriprojekt, bygge eller vad som helst för att skriva en offert.
    Skrivet av en som drog en djup suck av lättnad den dag de anställda ”tröttnade” på sina ”låga löner” och bildade en fackklubb. Sedan gällde kollektivavtal, och det var inte de anställda som tjänade mest på det…

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.