Nils-Eric Sandberg

Det blev alltså inte storstrejk i de flesta industriföretagen – facket och arbetsgivarna enades om ett löneavtal för 600 000 personer. Men när detta skrivs en dyster aprilkväll är det strejk inom byggföretagen.

Det finns rader av analyser om fackliga strategier, om LO:s misslyckande att styra alla medlemsförbund, om företagens kalkyler om produktionsförluster – etc. Som vanligt, i svensk debatt.

Men ingen ställer den relevanta frågan: Varför ska något tiotal personer bestämma om lönerna för nästan alla på svensk arbetsmarknad?

När jag läste statskunskap i Lund förklarade jag på ett seminarium att avtalsrörelserna var ett demokratiskt problem. Ledningarna för SAF och LO träffades och gjorde upp om de ekonomiska villkoren för nästan alla i landet. Men de här herrarna var inte valda av väljarna. De hade inget demokratiskt mandat att bestämma över andra människors ekonomi.

Studenterna morrade. Men universitetslektorn Gunnar Sjöblom höll med mej; han var något på den tiden så unikt som en liberal universitetslärare. Frid över hans minne.

Alla tycks fortfarande utgå från att några i toppen på arbetsgivar- och fackförbund ska göra upp om lönerna för alla. Varför? Vad säger att det är principiellt riktigt och ekonomiskt rationellt?

Ett par borgerliga partier vill ha lägre ingångslöner för att några hundratusen invandrare ska kunna få arbete i stället för att leva på socialbidrag. Facket och socialdemokratin säger givetvis nej. Men de borgerliga vill att staten ska fastställa en lön. Så de utgår, liksom facket och socialdemokratin, från att några i toppen ska bestämma över lönerna. Varför? De borgerliga säger i sina söndagstal att vi ska ha en marknadsekonomi. Men hur många minuter i veckan har de tänkt på vad begreppet marknad innebär?

Jo, marknad innebär att priserna INTE bestäms av någon uppifrån. Utan de bestäms av möten mellan hundratusentals aktörer på – just det – marknaden. På en marknad finns ingen som bestämmer priserna. Utan priserna blir resultat av relationer mellan alla som agerar på delmarknader.

Den ”svenska modellen” har två utgångspunkter. Först att några i toppen alltid ska styra över lönerna, det vill säga att vi ska ha en planekonomi. Sedan: att alla företag ska ha samma löneökning. Detta förutsätter i sin tur att alla företag är helt homogena – de ska ha samma prisutveckling, samma konkurrensvillkor.

Alla som ägnat någon tid åt att studera en ekonomi som till exempel den svenska vet att de här villkoren är absurda. Teknik, priser och konkurrensvillkor varierar enormt mellan branscher och företag. Alltså måste lönerna i en rationell ekonomi kontinuerligt anpassas efter de skiftande villkoren för prissättning och betalning. Vilket innebär att lönerna ska sättas inom företagen.

Hur effektiv planekonomin var lärde vi oss av studiet av ekonomierna i östblocket. Varför kan vi inte dra några slutsatser av det?