Det finns skäl att fortsätta reflektera över den fråga om den svenska migrationsdebatten Patrik Engellau ställer. Vidden av Sveriges särställning vad gäller asyl och invandring blir tydlig för den som följer debatten i migrations- och flyktingfrågor i våra grannländer – Norge, Danmark, Finland, Tyskland. Samtliga dessa länder har haft ett i historiskt perspektiv stort mottagande av flyktingar, särskilt givetvis Tyskland under det senaste året. Över samtliga, utom Tyskland, har det i den svenska debatten länge moraliserats i arrogant tonläge.

Det är lätt att på webben följa debatten i dessa länder, i till exempel Aftenposten, Jyllandsposten, Morgenbladet, Die Welt, Politikken, Hufvudstadsbladet. Tankeväckande nog är det offentliga samtalet i dessa länder betydligt öppnare, intressantare och mer kvalificerat än det svenska. De självklara frågorna ventileras: om välfärdsstatens gränser, om den nationella samhörighetens sårbarhet, om hot mot det sekulära samhället och uppkomsten av en ny stor underklass. Det i vårt lands så frekventa klistrandet av epitet på motståndare förekommer, men inte lika ofta och inte med den förödande effekt det har haft i svensk debatt.

Nya ”superministern” Ylva Johansson får nu beröm för att hon ”får saker gjort”. Hon ses som handlingskraftig. I en intervju ondgör hon sig över den svenska pessimismen (var hon nu lyckas se den), och hävdar att alla problem går att lösa bara man bestämmer sig och sätter igång. Men stämmer detta? Kan allt ordnas med social ingenjörskonst, med några administrativa penndrag, några hundra miljoner kronor hit och några miljarder dit?

Filosofen Roger Scruton anser inte det. I sin alltför litet uppmärksammade bok The uses of pessimism går han till angrepp mot den form av optimism som tycks kräva verklighetsförnekelse och som närs av tron att ”samhället” kan lösa alla problem. Scruton är konservativ, en engelsk intellektuell i Edmund Burkes anda. Den svenska integrationens historia tycks bekräfta hans uppfattning. Att det gått relativt bra för Bosnienflyktingarna ändrar inte det faktum att integrationsproblemen fördjupats under tjugo års tid, trots en närmast oavbruten serie av välmenande åtgärder. Den som tar sig tid att gå in i SCB:s statistik och läser rapporter från Boverket och Rikspolisstyrelsen finner att den allvarliga segregationen ökat oavbrutet, att sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda också växer, att problemet med unga kvinnor som utsätts för hedersrelaterat förtryck snarare ökat än minskat trots all uppmärksamhet. Problemen kommer att med all sannolikhet fortsätta att fördjupas, och vad Ylva Johansson gör torde få marginell betydelse.

För den konservative är samhället en bara alltför sårbar gemenskap, som lätt kan skadas, ibland oåterkalleligt, om man inte förstår dess förutsättningar. Vad som binder människor samman i en gemenskap är för den konservative den avgörande frågan. Lokala och nationella gemenskaper behöver inte vara helt stängda, men de är inte heller vidöppna att ta plats i för den som så önskar. Öppenhet sker inom de ramar som gemenskapens balans och inre sammanhållning sätter. Den som vill in i gemenskapen måste vara beredd att tillgodogöra sig dess anda, dess ethos. Tolerans innebär inte att ”allt går”, eller att den ena värderingen är så god som den andra.

Det är synd att inte Sverige har några tongivande, respekterade konservativa röster, som balans mot liberaler och socialister. När bloggaren Marika Formgren försökte råkade hon tämligen illa ut. Man kan ogilla delar av det konservativa idégodset. Men det har idag värdefulla saker att säga oss, viktiga påminnelser om det fortsatta behovet av besinning, ödmjukhet och moderation i en fartblind tid.

Rolf Ahlzén är läkare och docent i medicinsk humaniora. Han har ägnat mycket av sin tid åt att finna avvägningar mellan svåra intressekollisioner när det gäller livsuppehållande behandlingar, resursknapphet i sjukvård, och nya teknologiers inverkan på mänskliga möten. Han arbetar nu som psykiater.