Mohamed Omar

I krönikan ”Finns det verkligen inte några råskinn kvar på SVT längre?” (15/2) efterfrågar Johan Croneman på Dagens Nyheter tuffare tag. ”Att vara tuff journalist i en politisk tv-debatt är inte detsamma som att vara otrevlig. Det är göra sitt jobb”, skriver han.

Det är som om ett ”mellomys” har lagt sig som en ”våt filt över hela landet”, fortsätter han. Jag tycker mig också ha känt av det där mellomyset. Men inte bara i Sveriges Television utan även i andra medier. Nyligen rullade en några veckor gammal Svenska Dagbladet-artikel förbi i mitt Facebook-flöde. Den beskrev fenomenet med besvikna asylsökare som tar tillbaka sina ansökningar och åker hem igen. Ett fenomen som blivit större sedan artikeln publicerades i december 2015.

Eftersom alla asylsökare kallas flyktingar som flyr för sina liv av Malena Ernman, Henrik Schyffert, Fredrik Virtanen och andra lärda debattörer i ämnet kan det vara svårt för den vanlige mediekonsumenten att hänga med när de sedan får läsa om missnöjda asylökare som vänder tillbaka till Mellanöstern.

I Svenska Dagbladet-artikeln ”Alla i Irak pratar om Sverige – jag har blivit lurad” (12/12 2015) får vi möta Arash Emad som ”riskerade livet för att komma till Sverige”. Han beskrivs som en flykting som flytt undan Islamiska statens (IS) terror.

Arash trivdes dock inte i Sverige – landet levde inte upp till hans förväntningar. Efter att ha registrerat sig hos Migrationsverket hamnade han på ett asylboende i Pajala. ”Jag har blivit lurad”, säger han. Det fanns ingenting att göra där. Det var mörkt och tråkigt. Och det tar för lång tid att få sin ansökan behandlad. Därför bestämde han sig för att resa hem till Basra i Irak.

Jag kräver inte att journalister ska läsa böcker. Men googla kan de väl göra. Hade intervjuaren Per Kudo googlat hade han kunnat ta reda på att Basra är en säker stad. Islamiska staten finns inte där idag och har heller aldrig funnits där. Det är en shiamuslimsk stad och IS finns i de sunnitiska områdena. Dessutom är staden väl befäst och försvarad av shiitiska miliser.

Efter att ha googlat skulle Per ha kunnat ställa en fråga till Arash: ”Du säger att du flydde från IS, men du kommer ju från Basra och de finns inte där?” Det är inte svårare än så. Vad har Per gjort under sina år vid journalisthögskolan?

Per kunde sedan ha fortsatt med att fråga: ”Du uppger att du var tvungen att fly för ditt liv. Vad är det som har ändrats i situationen i ditt hemland som nu gör att du kan återvända?”

Anledningen till att Arash valde att kom hit, snarare än att söka skydd från terror, var att ”alla pratar om Sverige”. Det går rykten i Irak om att i Sverige får man det ena och det andra.

En annan fråga som journalisten hade kunnat ställa: ”Om du nu har flytt från terror varför fortsatte du då från Danmark till Sverige? För visst är det väl säkert där?”

Arash hade kastat bort sitt pass på vägen. Så som man gör. Men när han väl bestämt sig för att åka hem var det lätt att skaffa ett nytt vid den irakiska ambassaden i Stockholm. Det går om man vill.

Det hade också gått för Per att göra en ordentlig intervju om han hade velat. Men han föredrog att ta i asylprinsessan med silkesvantar. Jag kan inte annat än hålla med Croneman om att det behövs lite tuffare tag. Om man med ”tuffhet” bara menar att göra sitt jobb som journalist. Mer krävs inte.