Patrik Engellau

Igår skrev jag en text, som fått många intressanta kommentarer, om att Jesus ställde oerhört höga krav på människorna och kyrkan antagligen inte skulle ha haft några medlemmar därför vittrat ned om prästerna ärligt vågat redovisa Jesu sanna budskap.

Mina teser väcker rimligen två vägande frågor. Den första är om jag verkligen har rätt om Jesu förkunnelse. Den andra är hur kyrkan i så fall kunnat bli den succé som den faktiskt blivit. Jag ska inte fördjupa mig i den första frågan. (Den som till äventyrs vill ha fler belägg för min uppfattning kan läsa en bok jag skrivit i ärendet. Låt mig emellertid försöka ge några synpunkter på den andra frågan.

Nya Testamentet består till ungefär hälften av evangelierna, som är berättelserna om Jesu liv, och till hälften av brev till olika församlingar från aposteln Paulus. Det är viktigt att förstå olikheten mellan dessa två herrar.

Jesus var en hänsynslös och karismatisk ivrare som var så besatt av sitt gudomliga ärende att han aldrig kunde kompromissa eller ha överseende med människors svagheter. (Läs Dostojevskijs Legenden om Storinkvisitorn som handlar om hur Storinkvisitorn anklagar den återvändande Jesus för just detta.) En så extatiskt och krävande evangelium som Jesus efterlämnade hade inte en chans att bli en världsreligion.

Scenen äntras av Paulus. Paulus är den store säljaren. Han vet att tuffa budskap är svårsålda. Så han gör om hela teologin. Jesu stenhårda krav far all världens väg. Det räcker med att proselyterna döper sig så är saken klar: ”Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus Jesus, vi hava blivit döpta till hans död? Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravda med honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skola vandra i ett nytt väsende, i liv. Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika död, så skola vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppståndelse” (Rom 6:3-5). Försäljaren Paulus erbjuder evigt liv för ett dop vilket såklart måste uppfattas som en hellyckad affär av en potentiell kyrkomedlem.

Samma sak med överheten, som Jesus för det mesta inte kunde tåla eftersom den inte hade mänsklighetens befrielse och ett jordiskt paradis på agendan utan bara tänkte på sina egna förmåner. En sådan lära kunde kejsare och kungar naturligtvis inte ansluta sig till. Paulus grejar det också: ”Var och en vare underdånig den överhet, som han har över sig… all överhet, som finnes, är förordnad av Gud… Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad Gud har förordnat” (Rom. 13:1-2).

Samma sak med skatterna. Jesus lyckas inte ge ett rakt svar när han blir tillfrågad om man ska betala skatt. För ovanlighetens skull verkar han besvärad av frågan och tycks vilja slingra sig undan. Han pekar på kejsarens bild på myntet och låtsas tro att myntet därför tillhör kejsaren: ”Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör” (Luk. 20:25).

Paulus är mer som Mona Sahlin. Han tycker det är häftigt att betala skatt och anser att varje skattekrona används på bästa sätt ”ty överheten förrättar Guds tjänst och är just för detta ändamål ständigt verksam” (Rom. 13:6).

Paulus lägger kort sagt till rätta. Han gör det enkelt att följa Jesus. Vi är ju syndare allihop säger Paulus lite inställsamt, men Gud är hygglig och förlåter oss – även om vi inte förtjänar det – bara vi tror på Jesus: ”Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud; och de bliva rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus, honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod” (Rom. 3:23-25).

Jesus hade ett kraftfullt men svårsmält och svårsålt budskap. Paulus gjorde budskapet enklare och mer lättillgängligt men därmed tömdes också budskapet på den ursprungliga kraften. Barnet försvann med badvattnet. Jesu klara besked förvandlades till magi. Så erövrade kristendomen världen.