Ulf Larsson

Efter den senaste tidens härdsmältor inom bland annat agendajournalistik och migrationssituationen är det uppiggande att bli påmind om en annan katastrofarena, nämligen den svenska högskolan. Dick Harrison, historieprofessor i Lund, drog för en tid sedan åter igång en debatt som förts av och till under flera år med lite varierande intensitet. Harrison kritiserar främst de ständigt lägre kraven på studenterna, något som han helt rimligt kopplar till det ersättningssystem för studenternas prestationer som praktiseras inom svenska universitet och högskolor (de privata undantagna). Lärosätena får betalt efter antalet utdelade poäng och då vill de förstås att poängen ska bli maximalt enkla att ta.  

Denna kvalitetsförsämring är nära lierad med ett annat av högskolans problem, nämligen lärarnas arbetsuppgifter och tidsbrist. Som jag har diskuterat i några tidigare krönikor, går en inte obetydlig del av universitetslärarnas arbetstid åt till mer eller mindre bisarra sysslor som exempelvis mångfaldsimplementering, genusperspektiv inom grammatikundervisningen, hur man ska öka andelen utrikesfödda bland personalen, hur högskolan bättre ska kunna ”spegla det omgivande samhället”, hur hjälpinstanser som Språkstugan ska kunna byggas ut, tungrodda elektroniska inrapporteringshistorier samt hantering av en outsinlig mängd administration och konflikter med och mellan studenter.

Och till att författa ansökningar om forskningsmedel från externa finansiärer som Vetenskapsrådet, Forte och Formas. Utifrån vad jag har hört från mina gamla kollegor i Sverige har producerandet av projektansökningar formligen exploderat de senaste åren – en lektor som inte ständigt har en eller ett par ansökningar på gång betraktas som ytterst suspekt. Dessa ansökningar tar inte bara en massa tid att skriva ihop, de ska dessutom stötas och blötas av kollegor och på olika seminarier. I takt med det kraftigt ökade antalet ansökningar har även tidsåtgången för denna kollegiala textgranskning ökat. I vissa fall och till en viss del kan man använda så kallad kompetensutvecklingstid till det här jobbet, i andra inte. Men oavsett vilket så måste som regel merparten av detta jobb utföras utanför reguljär arbetstid.

Varför skrivs då alla dessa tidskrävande projektansökningar, av vilka bara en bråkdel tilldelas pengar?

En orsak är förstås förhoppningen att bli en av de få som beviljas medel – forskning bidrar som regel till att utveckla kunskap och spetskompetens inom det aktuella området, vilket också enligt Högskolelagen är en av högskolans uppgifter. Ett annat skäl är rent egoistiskt – många tycker att det är betydligt roligare att sitta och pyssla med sitt specialintresse och dessutom med i stort sett fri arbetstid, roligare än undervisning alltså. Men i många fall produceras projektansökningarna på grund av att ledningen (institutionen, akademin etc) mer eller mindre rakt på sak förväntar sig eller rentav kräver det. Eftersom ingen vill bli betraktad som en indolent parasit har detta skapat ett arbetsklimat där ”man” helt enkelt alltid har en eller ett par ansökningar under framställande. 

Men vad har högskolan egentligen för intresse av att folk totar ihop en massa projektansökningar som vanligen inte beviljas några bidrag? Givetvis hoppas högskolan på att så många ansökningar som möjligt beviljas. Varför det?

För att illustrativt försöka besvara den frågan tänker jag berätta om en kollega till min lektorskompis Minton. Jag kallar den här kollegan för Dag. Dag hade en längre tid varit sysselsatt med en projektansökan inom ett extremt udda område av typen ”morfotaktisk variation inom den finlandssvenska modernismen” – något i den stilen alltså – när han plötsligt till sin egen och allas enorma förvåning beviljades ett ymnigt pengaregn av en av de statliga forskningsfinansiärerna, ett fast belopp på 1,3 miljoner kronor avseende ett tvåårigt projekt. Dag var i sjunde himlen – dels steg hans status bland kollegorna med missilfart, dels skulle han få sitta och gräva ner sig i modernistisk lyrik på heltid i två år. Åka på konferenser på spännande platser utomlands, få några artiklar publicerade och annat akademiskt skoj.

Dags eufori blev dock kortlivad. När ledningen och ekonomiavdelningen hade räknat på affären, visade det sig att han skulle få en lönesänkning med ungefär 30 procent om han accepterade projektbidraget, något som han först trodde var ett skämt men som tyvärr var fullaste allvar. Hur kunde det bara vara möjligt, funderade Dag. Här hade han ju gjort precis vad universitetet och hans akademichef Kommandoran anbefallt, och mot alla odds lyckats ta sig i mål i den skalpellvassa konkurrensen. Vad fan!

Vad Dag inte hade räknat med, eftersom han hade sökt ett i förväg fixerat belopp, var den så kallade overheadkostnaden, ett påslag som görs inom högskolan för att täcka ”indirekta kostnader” som IT, lokaler, städning, bibliotek osv. Detta påslag ligger vanligen på 37 procent, till vilket kommer vad som kallas LKP (lönekostnadspåslag för t ex arbetsgivaravgift och avtalspremier) på drygt 50 procent. Här är ett exempel på löneuträkning från KTH i Stockholm som visar hur det brukar gå till även på andra lärosäten:

Exempel med en månadslön på 36 ksek; 
36 * 1,532 *1,3728 * 12 = 909 ksek som är den årliga kostnaden för en resurs med 36 ksek i grundlön, Lkp 53,2 procent och OH/TB-påslag 37,28 procent.

Vad jag har hört låg Dags månadslön ungefär på den här nivån, runt 36 000 kronor, vilket verkar vara det normala för en person som efter sju års heltidsstudier har disputerat inom humaniora och sedan åratal jobbar som lektor inom den svenska högskolan. Men efter att LKP och OH-påslag dragits bort hade månadslönen sjunkit till ungefär 26 000 kronor brutto, en rejäl försämring med andra ord.

LKP-pengarna hade han inte så mycket att säga om, det beloppet avsåg ju bland annat pensionsinbetalningar. Däremot kunde han inte begripa varför hans institution skulle ha drygt 15 000 kronor i månaden för ”indirekta kostnader”. Vad avsåg man med det? Tillgång till kaffebryggare, krukväxter, telefon och möjlighet att utnyttja universitetsbiblioteket? Universitetsförvaltningen? Förmånen att få projektbidraget utbetalat månatligen via universitetets lönekontor? Var inte sådant redan finansierat, ett rimligt antagande eftersom verksamheten annars skulle kapsejsa om folk inte fick externa forskningspengar? Totalt skulle alltså hans tvååriga forskningsprojekt göra så att cirka 360 000 kronor ramlade in i institutionens budget, en budget som ständigt befann sig i rena undantagstillståndet inte minst på grund av en alltmer svulstig byråkrati. Som i sin tur var ett resultat av bland annat den ökade politiseringen av högskolan med alla olika styrdokument och annat dokumentpladder som oavbrutet producerades och som skulle kvalitetssäkras och utvärderas varefter utvärderingarna också skulle kvalitetssäkras och utvärderas – och så vidare i all evighet.

Kommandoran var kanonnöjd med Dags succé på projektbidragsfronten, liksom ekonomiavdelningen, och bjöd till och med på prinsesstårta på det obligatoriska eftermiddagsfikat. Men Dag var desto missnöjdare, och inte ens den rosa tårtan fick honom på muntrare humör. Hans förslag om att han kunde sitta hemma och sköta forskningen utan att belasta universitetet och på så vis åtminstone kunna behålla sin dåvarande lön, gick tyvärr inte att realisera, beklagade Kommandoran. Men vad var det här, var han inte glad över att ha fått möjligheten att forska i två år? Ville han inte driva sitt projekt?

Det ville Dag inte, och tackade efter några dagars funderande nej till projektbidraget, vilket väckte stor förvåning.

Den här modellen för hur externa forskningsmedel används leder helt klart till ökade kostnader för de externa forskningsfinansiärerna. Man kan undra i vilken utsträckning dessa finansiärer egentligen är intresserade av att bekosta den svenska högskolans administration och alltmer politiserade verksamhet, och en möjlig utveckling är att finansiärerna i allt högre grad väljer att flytta projektbidragen till bolag eller fristående forskningsinstitut.

Och det hade Kommandoran nog inte tänkt sig.