Patrik Engellau

På alla hjärtans dag skrev jag en krönika om ett intressant ideellt projekt avseende svenskundervisning på två asylboenden i Åre kommun. Jag påstod där att migranterna får 2 000 kronor i månaden i fickpeng av staten. Jag tillkännagav min åsikt att en migrantkvinna, som jag pratat med, kunde köpa en egen dator för dessa pengar i stället för att föreslå att svenska staten skulle stå för utgiften.

Då fick jag mothugg från några läsare som sa att månadsersättningen inte alls är 2 000 kronor, utan ungefär 720 kronor. Jag kollade upp på Migrationsverkets hemsida. Läsarna tycktes ha rätt. Jag skämdes för att jag tycktes ha varit slarvig och gjorde omedelbart en rättelse.

Nu har jag gjort ytterligare kontroller och upptäckt att jag faktiskt hade rätt siffra från början. I tillägg till de 720 kronorna i månaden får migranterna nämligen 1 300 kronor för att kunna köpa Länstrafikens busskort. Dessa pengar kan fritt användas till annat om migranten så vill, till exempel cigaretter eller just datorer.

Jag har inte hittat något om detta på Migrationsverkets hemsida, kanske beroende för att detta slags extraersättning bara förekommer i glesbygd och att Migrationsverket inte tycker det är mer än rätt att glesbygdsplacerade migranter ska kunna ta sig till exempelvis Östersund varje dag.

Ursäkta om det verkar lite rättshaveristiskt av mig att påpeka detta, men det intressanta är hur svårt det är att få någon rätsida på migrationens kostnader, både i det lilla och i det stora formatet.