Patrik Engellau

Jag läser Dagens Nyheter med stort intresse, särskilt ledarsidorna, eftersom dagens dominerande och ofta felaktiga idé- och åsiktspaket där framträder med särskild pregnans. Så även onsdagen den 27 januari 2016.

Huvudledaren ondgör sig över att statsminister Löfven ser svåra problem men undviker att presentera lösningar. Två exempel anförs.

”Socialdemokratin blöder”, säger DN med hänvisning till den senaste, för socialdemokraterna katastrofala opinionsmätningen av DN/Ipsos. Partiet är vilset. Den socialdemokratiska kommunpolitikern Ann-Sofie Hermansson citeras: ”Vad vill socialdemokratin framåt, på längre sikt? Det fattas oss lite faktiskt”. Alla väntar svar från Löfven, men inget kommer.

Det andra exemplet är Mölndalsmordet på en 22-årig kvinna som arbetade på ett hem för ensamkommande flyktingbarn. Löfven hade rest till Mölndal för visa sin medkänsla, men kunde inte visa upp någon handlingsplan, vilket DN beklagar och kritiserar:

Statsministern valde alltså att åka till orten för att säga att han ser att människor är rädda för dessa ungdomar, men att han själv inte har några svar. Att bekräfta – och därmed underblåsa – en oro utan att ge några svar är en direkt ansvarslös politisk kombination.

Löfven är alltså ansvarslös. Men tänk om han är uppriktigt och ärligt villrådig? Tänk om han faktiskt inte vet vad han ska göra? Så tror jag nämligen att det är. Och jag är ganska säker på att DN är lika villrådig. Om DN vet vad som behöver göras, varför i så fall inte ge statsministern några användbara tips?

Jag tror att DNs reaktion illustrerar vår tids märkvärdiga inställning till politikerna, framför allt regeringen (tidningen förväntar sig uppenbarligen inte att det tillträdande kommunalrådet Hermansson ska ha någon lösning eftersom hon tillåts erkänna sin vilsenhet utan påpekanden). Samtiden förväntar sig att statsministern ska ha undergörande förmågor som alla vi andra, inklusive DNs ledarsidor, saknar. Hela denna föreställning, som inte alls är begränsad till DNs ledarredaktion, utan förevisas i varenda tv-debatt där ledande politiker förväntas lägga fram lösningar, är märkvärdig. Jag kan tänka mig två förklaringar som båda har inslag av magi.

En möjlighet är att vi betraktar statsministern som en sorts gud. Vi ber till honom att han ska ge oss vårt dagliga bröd och avlyfta oss våra plågor. Vi tror att han har någon sorts överlägsen makt och vi blir lite sura på honom för att han inte använder den. Herre, varför vänder du ditt anlete från oss?

En annan möjlighet är att vi betraktar oss som barn som hamnat i klistret och förväntar oss att Pappa ska reda upp det hela. Pappa brukar ju göra det, så varför lämnar Pappa oss i sticket den här gången? Dumma, dumma Pappa!

I själva verket, tror jag, är det så att statsministerns tanke- och handlingsförlamning, som är uppenbar, och DNs otålighet över att statsministern inte förevisar sina konster, dito, beror på att varken statsministern eller DN egentligen ens vill tänka på vad som skulle behöva göras.

Nu ska jag inte påstå att jag vet precis vad som behövs. Jag är också vilsen. (Och om jag inte har svaret, hur ska man då kunna förvänta mig att statsministern har det? Jag kan trots allt sitta och tänka på svåra frågor hela dagarna, medan statsministern tvingas springa på en massa möten.) Men jag är rätt säker på att problemet är just det svenska systemet med politikervälde och välfärdsindustriellt komplex, som migrantsituationen konfronterar med dess inre motsägelser. Systemet har kommit i konflikt med sig själv. Ska vi hitta lösningar måste vi börja ställa förbjudna frågor, och det har varken DN eller statsministern lust med.

Låt mig bara ge ett exempel på en angelägen men förbjuden fråga. Asylrätten. Den är, tror jag, grundorsaken till dagens migrationsproblem eftersom den skapar ett maktövertag för den asylsökande i förhållande till rättsstaten (när den asylsökande väl lyckats ta sig till Sverige).