Mohamed Omar

Det finns såvitt jag vet bara en biografi över profeten Muhammed skriven av en svensk på svenska. Den heter Muhammed. Hans liv och hans tro och kom ut första gången 1930. Biografins författare var ingen mindre än Tor Andrae, kyrkoman, religionshistoriker och orientalist. Han skrev också en utsökt bok om islamisk mystik där han kunde visa på inflytande från kristen munkfromhet. Islam uppstod ju inte i ett vakuum utan är sammansatt av idéer som redan fanns i samtiden.

I Andreas Muhammedbiografi återberättas en mindre smickrande episod ur profetens liv. En av åtskilliga! En judisk poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”

Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut honom ur hans hus med hjälp av list: de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!” Muhammed var mycket nöjd.

Det var inte den ende poeten som profeten Muhammed lät döda. I biografin kan vi läsa om flera. ”Vi få icke glömma”, kommenterar Andrae, ”att i det dåtida Arabien den politiska smädedikten var ett synnerligen effektivt vapen. För en man som Muhammed, vars framgång i hög grad berodde på den prestige han kunde lyckas vinna, kunde en elak paskill bli farligare än en förlorad batalj”.

Idag finns det flera stater i världen som fortfarande helt eller delvis styrs efter lagar som tillskrivs profeten Muhammed. I dessa stater är det förbjudet att som K’ab ibn Al-Ashraf gjorde häckla Muhammed och hans religion. Men även försiktig kritik kan räcka för att råka illa ut.

I Saudiarabien, en stat som styrs av Muhammeds lagar, dömdes nyligen den palestinske poeten Ashraf Fayadh till döden. Han råkar alltså ha samma namn som K’ab ibn Al-Ashraf! Den dödsdömde poeten ska ha gjort sig skyldig till verser så vederstyggliga att de gjorde honom till avfälling.

I Syrien pågår sedan 2011 ett inbördeskrig mellan å ena sidan den syriska regeringen med dess arabnationalistiska ideologi och framför allt sunnitiska islamister å den andra. De sunnitiska islamisternas mål – oavsett om dessa kallar sig Jabhat an-Nusra, Jaysh al-Islam eller Islamiska staten (IS) – är att upprätta en gudsstat som styrs enligt Muhammeds lagar. I detta ingår att halshugga kritiker och religiösa kättare.

Men år 2013 halshöggs även en staty! Det var en staty i staden Maarat al-Nu’man söder om Aleppo som avbildade den blinde poeten Abul Ala al-Ma’arri. Ett skäl till förstörelsen är förstås att Muhammeds lagar förbjuder statyer av levande varelser. Det beror på Muhammeds stränga monoteism. Han ville ha så stort avstånd som möjligt till den fornarabiska religionen med dess dyrkan av statyer. Ett annat skäl är Abul Ala al-Ma’arris kätterska tankar. Han är en av det arabiska språkets största poeter samtidigt som han är en häcklare av arabernas största religion: islam.

Sett ur ett arabiskt kulturellt perspektiv är al-Ma’arri värd respekt och hyllningar, men sett ur ett strikt islamiskt perspektiv borde hans skrifter brännas och hans minne utplånas. Det är bara ett av många exempel på när arabisk kulturell identitet hamnar i motsättning till strikt islamisk ortodoxi.

Förstörelsen av statyn ingår i en större, systematisk kampanj. De sunniislamistiska rebellgrupperna i Syrien försöker radera ut alla spår av Syriens kultur och historia som inte passar in i deras bild av rätt islam. Detta som ett led i ersättandet av den befintliga syriska, arabiska staten med en sunnitisk, islamisk stat. I det syriska inbördeskriget står alltså nationalism mot islamism. Tanken om en syrisk stat mot tanken om en islamisk stat.

al-Ma’arri var en rationalistisk tänkare om ifrågasatte den religiösa ortodoxin. Han var frispråkig och hade humor. I ett av sina verk, Risalat al-Ghufran eller Nådens epistel, besöker huvudpersonen paradiset och finner att det är befolkat av ”otrogna”, det vill säga icke-muslimska, poeter. Verket sägs ha påverkat Dantes gudomliga komedi. Han dog år 1057.

Upproret i Syrien har en lång förhistoria i sunniislamistiskt missnöje med statens sekulära, arab-nationalistiska och religiöst pluralistiska karaktär. Det pågående upproret är inte det första. Upplopp och väpnade uppror bröt ut på både 70- och 80-talet. År 1973 ville den nuvarande presidentens far, Hafiz al-Assad, ändra konstitutionen så att statens överhuvud inte skulle behöva bekänna sig till islam. Det ledde till blodiga upplopp. De värsta oroligheterna inträffade i staden Hama i början av 1980-talet. Då kallades det från minareterna till heligt krig mot de otrogna alawiterna.

Den syriska staten har varit brutal och skoningslös mot sina motståndare. Men i Syrien fanns en arabisk nationalism som inkluderade religiösa minoriteter som kristna, druser och alawiter. Den gjorde inte renlärighet till villkor för delaktighet. Det innebär att arabiska eller syriska poeter, som av ortodoxin ansågs kätterska, kunde lyftas fram och hyllas som nationella symboler. Det vore otänkbart i en teokrati som Saudiarabien, som ju stödjer vissa av de islamistiska rebellerna i Syrien. Saudiska imamer har utfärdat fatwor om att alawiter bör slaktas och deras kvinnor och barn tas som slavar.

Den störste nu levande arabiske poeten Adonis – ofta påtalad i nobelprissammanhang – har vid flera tillfällen uttryckt sin beundran för al-Ma’arri, både för hans diktkonst och för hans fritänkeri. Adonis, som egentligen heter Ali Ahmad Said, var en av de första arabiska intellektuella som kritiserade upproret i Syrien och den förenklade, svartvita bilden i västerländska medier. När Adonis såg massorna som varje fredagseftermiddag demonstrerade på de syriska städernas gator fylldes han inte av hopp utan av fruktan. Han hörde vad de skanderade, sekteristiska slagord, och han såg var de kom ifrån, moskéerna. Adonis varnade för att upproret bars upp av ”religiös fascism”. Och han fick rätt.

I sin bok Araber och arabism (2002) beskriver islamologen Jan Hjärpe hur arabismen försöker särskilja det arabiska från det islamiska och ”betona det arabiska för att inkludera de icke-muslimska arabisktalande i ‘den arabiska nationen’”.

Längre fram i samma stycke nämner han al-Ma’arri:

”Det är då konsekvent att man kom att intressera sig särskilt för det förislamiska Arabien, de förislamiska arabiska poeterna, och i viss mån för det som från strikt islamisk synpunkt var kätterskt eller vars renlärighet kunde ifrågasättas. Det gäller skalden al-Mutanabbi eller ‘ateisten’ al-Ma’arri. Och man betonade den tolerans som förekommit gentemot icke-muslimer under de epoker då kalifatet var den ledande makten i världen, och man betonade den stora roll just de spelat för och i arabisk kultur.”

Det arabnationalistiska Baathpartiet, som ännu innehar makten i Syrien, domineras som sagt sedan länge av de heterodoxa minoriteterna, i första hand alawiter, i andra hand druser, i tredje hand ismailiter och kristna. En viktig anledning till att situationen för minoriteter i arabvärlden blir allt svårare och att vi i praktiken bevittnar ett folkmord på områdets kristna, är den arabiska nationalismens tillbakagång och islamismens triumf.

I nuläget är det svårt att se hur en renässans för nationalismen skulle kunna gå till. Panislamisk aktivism i sunnitisk och shiitisk skepnad präglar stämningarna i hela området och de nationella identiteterna är svaga och gränserna ifrågasätts. Men det måste nog lyckas om sekularismen ska ha en chans eftersom bara en stark och solidarisk nationell identitet förmår rymma religiösa avvikare och icke-troende. Som syrier kan man vara sunnit, alawit eller kristen och så vidare. Den syriska, nationella identiteten kommer först. Men en sådan är inte lätt att skapa.

Man häpnar när man läser al-Ma’arris religionskritiska verser. Han skrev sådant som att ”Världens invånare delas i endast två grupper: de som har ett förnuft men ingen religion och de som har en religion men inget förnuft.” Det är verser som utan tvekan skulle få honom halshuggen om han levde i idag i Saudiarabien! Och inte bara där skulle han vara otrygg. Han skulle liksom som sin moderne arvtagare Adonis förmodligen bli tvingad att leva i exil i väst. al-Ma’arri var dessutom minst lika vanvördig mot profeten Muhammed som sin halshuggne föregångare Ka’b ibn Al-Ashraf. Så här kunde det låta:

”Tro inte att profeternas påståenden är sanna; de är påhitt allesammans. Människan levde i välmåga innan de kom och förstörde deras liv. De heliga böckerna består bara av tråkiga sagor av det slag som varje tidsålder hade kunnat framställa – och faktiskt gjorde det.”

Den här typen av kätterskt fritänkeri kan förstås inte tillåtas existera i en stat som ser sig själv som väktare av islamisk renlärighet. Än mindre kan man resa statyer till deras ära. Men i det arabnationalistiska Syrien gjorde man det.