Patrik Engellau

I en huvudledare uppmärksammar Dagens Nyheter de omfattande bidragsbrott som sker i Sverige. Jag inser plötsligt dels arten av den naivitet som besvärar det svenska politiska och mediala etablissemanget, dels att detta etablissemang inte kommer att sluta vara naivt eftersom naiviteten ligger i oviljan att erkänna sina egna och det övriga välfärdsindustriella komplexets egenintressen.

Vi börjar från början.

Dagens Nyheter konstaterar korrekt att Sverige har ett problem, nämligen:

”… den skenande, och delvis oförklarliga, kostnadsökningen inom assistansersättningen. Trots flera fällande domar, där mångmiljonbelopp har försnillats, finns bland många en ovilja att se hur den organiserade brottsligheten börjat tränga sig in på välfärdsmarknaden”.

Sedan konstaterar Dagens Nyheter, fortfarande korrekt, att Brå i en rapport från 2015 pekat på att Försäkringskassans kontroll över utbetalningarna är ”styvmoderligt hanterad”. Låt mig citera ett längre stycke ur Brårapporten än tidningen gör (inte för att Dagens Nyheter citerar fel, utan för att bringa ytterligare klarhet över fenomenet):

”Trots att kontrollverksamheten fortfarande ses lite som en sidovagn talar undersökningen för att det finns en ökad medvetenhet kring kontrollens betydelse för korrekta utbetalningar. Men antalet ärenden är fortsatt det som räknas, framför antalet korrekta ärenden. Resonemanget återkommer på alla myndigheter, här från en utredare på Försäkringskassan:

Ett av problemen på Försäkringskassan är att det har varit extremt produktionsinriktat, hela bemanningsprocessen har styrts efter det. Ärenden beräknas ta en viss tid, det är produktionsstyrt, det ska gå fort.

En annan utredare berättar att handläggare som producerar mycket och som håller ett högt tempo i ärenden premieras framför de som är väldigt noga i sitt arbete. Det skapar ett klimat som på något sätt gynnar de handläggare som inte prioriterar att kontrollera sakförhållanden en extra gång, då snabb handläggning går före en noggrannare handläggning.”

Här står vi inför ett intellektuellt huvudbry. Försäkringskassan vet att den blir lurad men gör knappt något åt situationen (annat än kanske att stoppa huvudet i sanden och låtsas att den inte fattat något). Hur ska detta tolkas?

Dagens Nyheter verkar tro att Försäkringskassan bara är oupplyst och inte fattar sitt eget bästa och att det därför är på plats med en pekpinne:

”Men Brå visar också att en närmare granskning mellan effektivitet och kontroll indikerar att motsättningen delvis är en chimär. Man kan spara handläggningstimmar genom att tidigt upptäcka och avstyra felaktiga utbetalningar.”

Så skärp sig nu lite, Försäkringskassan, så ska väl allt ordna sig till det bästa.

Men här, liksom så ofta, är Dagens Nyheter möjligen välmenande, men naiv. Tidningens skribenter har inte fattat det välfärdsindustriella komplexets drivkrafter. För att göra en lång historia kort: välfärdsapparaterna vill inte att fusk och misstag uppmärksammas eftersom det undergräver deras långsiktiga tillväxtmål.

Här är jag på min mammas gata, för jag har jobbat i och kring välfärdsorganisationer i decennier. Jag kan börja med att beskriva mitt jobb som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau och därmed för det svenska biståndet till landet. Det låter oerhört, men det är sant, vi biståndschefer i olika mottagarländer tävlade med varandra i grenen ”utbetalningstakt”. SIDA ville inte bli liggande med outbetalda pengar, för det skulle ofördelaktigt inverka på nästa års anslagstilldelning. Man brydde sig aldrig om kvalitetskontroll. Ingen i organisationen hade något intresse av det och utomstående var inte tillfrågade.

Jag vet att detta kan låta stötande cyniskt, men om du inte tål att inse den grad av korruption som människor och organisationer av egenintresse kan förmås utveckla så är du faktiskt just naiv. Eller så vill du bara inte erkänna det eftersom det, som i mitt fall när jag jobbade i den där svängen, kanske handlar om ditt eget öde och karriär.

År 2005 skrev jag tillsammans med journalisten Olle Rossander en bok om den tidens skenande sjukskrivningar. Boken heter Jobbet är att mata puman. Låt mig citera ur förordet:

”Handläggarna [på Försäkringskassan] ’blir tillsagda att inte peta i ärenden’, ’blir ifrågasatta för att de gör sitt arbete och fäller ärenden som inte är korrekta’, ’ses som stoppklossar’ när de inte accepterar ett felaktigt beslutsunderlag. Flera av dem vi intervjuat har vittnat om att kassornas ledning framför allt vill ha ’genomströmning’. Fallen ska handläggas snabbt vare sig det finns korrekta underlag eller inte. Handläggningen får inte sinkas av en massa tidskrävande försäkringsmässiga kontroller. Kassorna har inrättat ett system som kallas Periodisk Utbetalning Med Automatik, vilket förkortas PUMA. ’PUMA fungerar på det viset att en inrapportering i datasystemet genererar flera utbetalningar’, förklarar Försäkringskassan i Västra Götaland i sin årsredovisning. Att snabbt handlägga ärenden utan kontroller kallas av kassornas personal att ’mata puman’. ’Jobbet är att mata puman’, sa en intervjuad kassatjänsteman.”

Det gick tio år mellan min och Olles rapport om Försäkringskassan och Brås upptäckt av samma sak (och trettio år sedan jag rapporterade om motsvarande inom den utrikes Försäkringskassan, alltså SIDA). Är det någon som tror på snabba förändringar? Är det någon som inte fattar att vi står inför ett systemfel? Det välfärdsindustriella komplexet har makten i Sverige och i makten ingår rätten att inte utsättas för närgången, extern kontroll.

Sedan är det en annan sak. Att sådant här kommer fram beror bara på hederliga myndighetsanställda, ofta på lägre nivå, som äcklas av motsägelsen mellan propagandan och verkligheten. Olle och jag hade en ”deep throat” på Försäkringskassan som tipsade oss om vilka det lönade sig att tala med. ”Vänta lite, jag ska bara stänga dörren”, sa sådana ofta när jag ringde upp.

Om du har lust kan du läsa Dick Harrissons beskrivning av samma syndrom inom universitetsvärlden. ) Överkurs är en hel bok om samma sak som jag skrev för ett år sedan tillsammans med några andra.