Patrik Engellau

Det måste ju finnas något annat än migrantströmmarna att tänka på och därför ska jag nu, i serien ”svar på frågor du aldrig ställt”, förklara snabel-at, alltså @-tecknet.

På portugisiska och spanska heter tecknet arroba. Arroba är en gammal iberisk viktenhet, som i Portugal motsvarade 14,7 kilo och i Spanien lite mindre. Denna viktenhet skrevs @. Om jag alltså ville omnämna 147 kilo potatis så skrev jag 10 @ potatis (och läste tio arrobas potatis).

Termen kommer från ett arabiskt ord som betyder en fjärdedel, nämligen en fjärdedel av vad en åsna förväntades kunna bära, vilket då blir runt 60 kilo (så det verkar stämma på ett ungefär).

Detta leder mig osökt in på historien om den brasilianske frihetshjälten och martyren Tiradentes, Tandutdragaren.

På 1700-talet grävdes guld i området Minas Gerais, Allmänna Gruvorna. Kolonialkungen i Portugal ville ha sin del av kakan så han dekreterade att Minas Gerais årligen skulle leverera hundra arrobas (där kom kopplingen) guld, alltså ett och ett halvt ton, till den kungliga skattkistan, vilket med dagens guldpriser skulle motsvara ungefär en halv miljard kronor.

Brasilianarna var notoriskt dåliga på att betala denna skatt och ackumulerade därmed en skuld till kungen. År 1789 uppgick skulden till 786 arrobas guld. Då tröttnade kungen och förklarade att hans soldater skulle gå in i folks hem och hämta guldföremål upp till det stipulerade beloppet om summan inte godvilligt erlades.

Det här var året för den franska revolutionen. Det amerikanska frihetskriget var nyligen avslutat. Många bildade människor i Brasilien sjöd av revolutionär, antikolonialistisk och antimonarkistisk iver. Kungens hot om att råna folk i hemmet blev en kränkning för mycket. En grupp jordägare, författare, präster, jurister och militärer i Minas Gerais beslöt att förbereda en revolution och utropa området till självständig stat.

Man tog kontakt med Thomas Jefferson, som då var USAs ambassadör i Paris, för att be om amerikanskt bistånd till det revolutionära projektet. Jefferson lyssnade artigt och framförde att det säkert fanns många amerikaner som ville komma och hjälpa till i kampen för friheten.

Men upproret, som kom att kallas Förräderiet i Minas – Inconfidência Mineira –, kvävdes i sin linda. En medkonspiratör tjallade för myndigheterna mot att hans skatteskulder avskrevs. De sammansvurna togs till fånga och fängslades. Elva stycken dömdes till döden och åtta till förvisning till Afrika. På avrättningsdagen benådades alla de livdömda utom en, tandläkaren, handelsmannen, gruvägaren och löjtnanten Joaquim José da Silva Xavier – Tiradentes – som under rättegången förklarat sig ansvarig för komplotten.

Tiradentes hängdes. Sedan avskildes huvud och lemmar från kroppen. Kroppen begravdes på en fattigkyrkogård. Huvud och lemmar fick bada i saltlake för att hålla sig längre. Huvudet sattes upp på en påle intill regeringsbyggnaden i huvudstaden i Minas Gerais, androm till varnagel. Armar och ben spikades upp på platser där Tiradentes brukat diskutera sina omvälvande idéer om det goda samhället. Hans bostad jämnades med marken och salt hälldes på jorden för att inget skulle växa.

Efter 1822, när Brasilien blev självständigt, och framför allt efter 1889, när landet gjort sig av med kungen och blivit republik, behövdes nationella hjältar. Tiradentes återvanns från historiens avskrädeshög och gjordes till landets föredöme och bragdman.