Även om asylsökarfrågan (volymerna) är av akut natur och dominerar debatten så bör man inte glömma de bakomliggande problem som finns i socialstaten, bortom och före invandringsproblematiken, och som måste adresseras om vi ska få ett värdigt samhällssystem – nå det goda samhället.

Jag tänker bland annat på den instrumentella syn på medborgaren som verkar vara inbyggd i staten och inte tycks kunna ändras, oavsett vilken partifärg de som för tillfället sitter vid makten har. En syn som innebär att medborgaren ses som ett skattesubjekt i första hand och en fri människa i sin egen rätt först i tredje eller fjärde hand (i andra hand kommer plikten att konsumera).

Värdet på medborgaren mäts från statens sida i hög grad hur väl man leverera in pengar till statens skattkista – och i just denna del är toleransnivån låg och straffet för avvikare hårt. Det kafkaartade och märkliga ligger dock i att det inte är bidragstagare som anses böra skärpa till sig i någon större utsträckning, utan det är de som inte har bidrag, men som anses tjäna för lite, som ska klämmas åt. Detta är faktisk en fullständigt horribel översittarattityd: att leva som man vill så länge man inte begår brott och inte ligger samhället till last (och slippa bli föremål för förnumstiga kalkyler om vad man klarar och inte klarar från överhetspersoner) borde vara självklart i ett samhälle som respektera frihet och olikhet i livsval hos de som har rätt att bo och vistas i landet.

Tove Lifvendahl tog bland annat upp detta i en viktig ledare för en tid sedan:

”Alltför snabbt översätts emellertid försörjningstanken till en kollektiv nyttighet; högerns goda faiblesse för den av vänstern tidigare omhuldade arbetslinjen har ibland perverterats till att i stället för att ses som vägen till bemyndigande av individen, snarare kommit att handla om invånarens ”plikt” att förse staten med intäkter.”

Till detta ska läggas en paternalism som går ut på att det inte är individerna själva som ska avgöra på vilken ekonomisk nivå de kan försörja sig utan detta tillkommer överheten och dess kalkylerande byråkrati.

I sin text nämner Lifvendahl Holger Schmidt, tysken som kom till Sverige från Tyskland i slutet av 1980-talet för att starta ett nytt liv nära naturen. Han skaffade sig en lite stuga i vildmarken och levde på vad omgivningen gav i form av fiske, jakt och åkerbruk samt fick in lite pengar genom försäljning av bär och reparationer av TV- och radioapparater. Årsinkomsten låg runt 25 000 kronor. Han hade aldrig sjukskrivit sig och låg inte samhället till last. Det dåvarande invandrarverket hävdade dock att hans inkomster var för låga. Han kunde omöjligen klara sig på detta: ”Hans verksamhet har inte visat sådana resultat att det kan antas att han kan få sin försörjning tryggad därigenom den närmaste framtiden” Holger Schmidt skulle därför utvisas.

Flera fall av liknade karaktär har vi kunna ta del av i media de senaste dagarna.

Frågan som Lifvendahl ställer i sin ledare är given: ”Varför inte vända på bevisbördan? De som inte är beroende av försörjningsstöd har uppenbarligen bevisat att de kan försörja sig själva.”

Ergo: ge tusan i vad människor tjänar och fokusera på att hjälpa dem som anser att de behöver försörjningsbidrag att stå på egna ben i stället.

Att det ens ska behöva sägas.

Leif V Erixell är fil.kand., författare och debattör. Har nyligen utkommit med boken ”Omstart Sverige” i vilken bland föreslås ett nytt demokratiskt system för Sverige.