Mohamed Omar

Det har nu gått fem år sedan vi utsattes för vår första jihadistiska självmordsattack den 11 december 2010. Den irakisk-svenske jihadisten Taimour Abdulwahab utlöste sin sprängladdning på Bryggaregatan i Stockholm. Hans plan var att ha ihjäl så många oskyldiga julhandlare som möjligt. Men något gick snett. I Taimours ögon förtjänade inte dessa män, kvinnor och barn, att leva.

Taimour var svensk medborgare sedan 1992 och hade växt upp här och talade svenska. Men han hatade det svenska samhället och den svenska kulturen. Han hatade demokrati och yttrandefrihet. I sitt terrortestamente uppger han att en anledning till att han attackerade Sverige var vår yttrandefrihet. Han menade att vi måste straffas för att vi tillåtit Lars Vilks att teckna nedsättande teckningar av Taimours profet Muhammed. Sharia, islamisk lag, förbjuder alla typer av kritiska skildringar av Muhammed i ord och bild.

Taimour kände sig alltså inte som svensk och tyckte inte om Sverige. På en islamisk detingsajt hade han angivit att han hoppades flytta till ett arabland. Detta fast Sverige tagit emot honom och gett honom utbildning och ett gott liv. Men förmodligen hade han inte blivit lycklig i något arabland heller, för inget arabland lever i dagsläget upp till hans strikta kriterier för en ”islamisk stat”. I sitt avskedsbrev uppmanar han ”muslimer”, det vill säga de som delar hans tolkningar av islam, att döda svenskar, även barn.

Taimour hade likt många andra förvirrade, rotlösa invandrarungdomar i Sverige sökt sig till islam i hopp om trygghet, gemenskap och en tydlig identitet. Men i de muslimska miljöerna hade han i stället för kloka förebilder kommit i kontakt med ungdomar som fyllde honom med hat.

Den blivande självmordsbombaren följde salafismen, en strömning inom sunniislam som vill återgå till islams grundtexter. Man förkastar alla nya idéer och tolkningar. Man menar att Muhammed ska efterföljas till punkt och pricka. Det innebär att man godtar slaveri, heligt krig, barnäktenskap, ojämlikhet mellan man och kvinna och barbariska straff som stympning och stening.

Unga muslimer i Sverige är påverkade av salafismen. Det ser man på vilka som bjuds in som talare på konferenser och möten. Jag tror att det beror på att salafismen är global och ”kulturlös”. Den är inte ihopblandad med lokala traditioner från föräldrarnas hemländer. Föräldrarna kanske följde mer traditionella former av sunniislam med inslag av folktro och helgonkult. Salafismen skulle kunna liknas vid en religiös version av Rinkebysvenskan eller ”multietniskt ungdomsspråk” som den ibland kallas. Rinkebysvenskan har inget med föräldrarnas språk att göra. Den har uppstått här. Så är det också med de mångkulturella ungdomarnas salafism. Den är oftast inte ett arv från föräldrarna utan är något som ungdomarna själva har tillägnat sig i Sverige. Salafismen är fri från alla lokala traditioner och är helt baserad på islams ursprungliga texter. Man kommunicerar med varandra på svenska och förebilderna är nästan alltid engelsktalande, karismatiska predikanter med starkt närvaro på Internet.

Taimour påstod att han var upprörd över amerikanska övergrepp på irakiska muslimer. Nu är det så att sextio eller sjuttio procent av Iraks befolkning är shiiter. Dessa var fiender, enligt Taimour. De var inte muslimer, inte hans bröder och systrar, inte hans medmänniskor. Deras lidande betyder ingenting. På sin Facebookprofil publicerade Taimour videoklipp och artiklar som hetsade mot shiamuslimer. Shiiter var avfällingar och ”avgudadyrkare” utan att rätt att leva.

Många irakier, särskilt shiamuslimerna och de kristna, är nog mer rädda för att salafiter med Taimours mentalitet skulle ta över Irak än de är för amerikanerna. Den terrorgrupp som Taimour tillhörde, Islamiska staten i Irak som numera bara heter Islamiska staten (IS), hade redan innan kalifatet utropades 2014 begått värre övergrepp mot muslimer i Irak, särskilt shiiter, än någonsin amerikanerna. Tortyren i Abo Ghraib-fängelset var helt oacceptabel, men ändå småpotatis i jämförelse med vad Al-Qaida och IS håller på med. Dessutom var inte Abo Ghraib-tortyren sanktionerad av den amerikanska regeringen.

När Taimour var bosatt i Luton i England besökte han inte vilka moskéer som helst. Han satte aldrig sin fot i en shiamoské. Han umgicks överhuvudtaget inte med shiiter eller någon annan icke-salafitisk muslim. Han kände som sagt ingen samhörighet med muslimer i största allmänhet. Taimour höll sig endast till den salafitiska moskén i Luton. Det var där och ingen annanstans han kände sig hemma. Där var han bland likar, där fanns hans ”bröder”, där utövade man islam på ”rätt” sätt.

Denna moské, Masjid Al Ghurabaa, delade och delar fortfarande Taimours salafitiska tro. Moskén står den saudiska regimen nära och betraktar prästerskapet i Saudiarabien som förebilder och auktoriteter. Saudiska predikanter besöker ofta moskén. Moskéns imam och ledning vördar Ibn Taimiyya, en föregångare till moderna salafiterna från medeltiden, och Muhammed ibn Abd al-Wahhab, som grundade den militanta så kallade ”wahhabirörelsen” i Arabien på 1700-talet.

I boken Islam och politik (2011) förklarar den svenske islamologen Philip Halldén att: ”Ibn Taymiya är utan tvivel den mest hyllade och oftast citerade medeltida auktoriteten i den salafi-jihadistiska subkulturen efter Koranen och Muhammad.” Alla jihadister hänvisar till Ibn Taimiyyas skrifter för att rättfärdiga sina handlingar. Hans åsikter dyker upp hela i tiden i terrorsammanhang. För salafiterna är han en i praktiken ofelbar auktoritet.

Skillnaderna mellan denna Saudianknutna moskés tolkning av salafismen och Taimours är mycket liten. Salafismen kan nämligen delas upp i två huvudströmningar. Den ena är regimtrogen och följer det officiella saudiska prästerskapet som menar att man inte ska göra uppror utan lyda regimen och koncentrera sig på missionsarbete, och den andra, salafi-jihadismen, menar att man ska ta till vapen nu på en gång och kämpa för att upprätta kalifatet. Moskén i Luton hörde till den regimtrogna strömningen medan Taimour hörde till salafi-jihadismen.

Salafi-jihadismen är enligt min mening trognare Muhammed ibn Abd al-Wahhabs ursprungliga wahhabirörelse på 1700-talet än den regimtrogna varianten, som är en slags realpolitisk anpassning i religiös förklädnad. När wahhabismen, som alltså i grunden är samma sak som salafismen, blev statsbärande ideologi i Saudiarabien på 1930-talet tvingades den till vissa eftergifter. Den saudiska regimen behövde en mer pragmatisk version av wahhabismen för att klara av att bygga en modern nationalstat. Vissa grupper höll dock fast vid den ursprungliga wahhabismen. Dessa ”konservativa wahhabiter” eller ”puritanska wahhabiter” gjorde flera försök under 1900-talet att utmana den pragmatiska, statsbärande wahhabismen, en sådan grupp ockuperade till och med Mecka 1979, och det är ur denna protest-wahhabitiska miljö som salafi-jihadismen vuxit fram.

Trots klyftan mellan salafi-jihadismen och den regimtrogna salafismen, det vill säga mellan den kompromisslösa ”ur-wahhabismen” och den pragmatiska regim-wahhabismen, finns det en känsla av frändskap och sympati dem emellan. I bägge miljöerna uppfattar man sig som delar av en och samma rörelse, den sanna, rena islam som kommit för att utrota ”avgudadyrkan” och ”vidskepelse”, det vill säga alla nya idéer och tolkningar och alla inslag av folktro och lokal tradition. Man studerar vid samma skolor och har samma teologiska förebilder, såsom Ibn Taimiyya och ibn Abd al-Wahhab. Man har i stort sett samma litteratur och samma grundläggande syn på fundamentala frågor som tawhid, Guds enhet, och bida’a, nya påfund i religionen.

En annan sak som förenar de två strömningarna eller miljöerna är uppfattningen att shiiter är heretiker eller icke-muslimer som måste bekämpas och helst dödas. Bägge tror alltså på jihad mot muslimer utanför den egna gruppen, men de skiljer sig åt i synen på när jihad är lämplig och under vilka omständigheter man kan döda sina fiender och vilka metoder man får använda.

Under fastemånaden ramadan 2007 erbjöds Taimour möjlighet att predika i sin salafimoské i Luton. Det innebär att moskéledningen litade på honom. Han var en broder. Alla som har haft insyn i salafitiska miljöer vet att det är totalt omöjligt för en icke-salafit att predika i en salafimoské. Salafiterna är extremt noga med att endast det ”korrekta” salafitiska budskapet får föras fram. Minsta avvikelse föranleder snabba förmaningar och, om man står på sig, utfrysning. Taimour använde detta tillfälle till att föra fram sina jihadistiska idéer, vilket ledde till att han blev ifrågasatt av den sauditrogna moskéledningen. Man var med andra ord nöjd med hans salafism, men missnöjd med hans jihadism, det vill säga att han i sin tolkning av salafism avvek från den officiella, saudiska linjen.

Det faktum att Taimour gick till en salafitisk moské, om än med en delvis annan inriktning än hans egen, visar på den naturliga samhörighet som finns mellan olika salafitiska riktningar. Trots att han i sin predikan öppet förespråkade terrorism valde moskéledningen att inte polisanmäla honom. Solidariteten mellan salafitiska bröder överbryggar stundtals skillnaderna mellan regimtrogna salafiter och salafi-jihadister. När Taimour sökte medhjälpare, när han ville rekrytera muslimer till sin kamp, gick han till en salafitisk moské, inte till en shia- eller sufimoské. I Luton finns det en mångfald av islamiska moskéer och samfund. Det är alltså inte en slump att Taimour höll till i just denna moské och inte i shiamoskén Masjid-e-Ali som ligger i Bury Park. Han visste att han i salafimoskén skulle hitta en jordmån som var gynnsam för hans budskap. Grunden var redan lagd. Han visste att det var i den saudiskfinansierade wahhabimoskén han skulle finna sina ”bröder”, medmuslimer som förstod honom, som hade samma referensramar och samma världsbild.

Masjid Al Gurabaa är dessutom inte helt uppriktiga i sin icke-jihadistiska salafism, liksom de flesta regimtrogna salafiter som erhåller ekonomiskt stöd från Saudiarabien talar de med kluven tunga. Utåt fördömer de terrorism, men inåt har de en ursäktande attityd. En salafit kan snabbt och lätt byta från regimtrogen salafism till salafi-jihadism eller tvärtom. Det är som två dialekter av ett och samma språk. En person som har bott i både Stockholm och Malmö och behärskar bägge dialekterna kan snabbt och enkelt växla mellan dem. Han kan tala skånska lika obehindrat som han talar stockholmska och vare sig han talar skånska eller stockholmska så talar han svenska och kan bli förstådd av alla som förstår svenska. En salafit kan tala som de officiella saudiska prästerskapet ena stunden och som en salafi-jihadist den andra – han talar fortfarande ”salafitiska”.

Taimour var helt klart en salafitisk jihadist, inte en ”islamisk terrorist” i största allmänhet. Han var inte någon nationalist eller anti-imperialist som kämpade mot kolonialism eller förtryck. Han var inte heller en panislamist som stod för panislamisk solidaritet. Han var inte en irakier som motsatte sig en främmande makts ockupation av hemlandet. Han var en religiös, sekteristisk terrorist som inte hade några andra motiv förutom rent religiösa och sekteristiska. Det ska vi ha klart för oss.

Företrädare för muslimska organisationer i Sverige skyndade sig att ta avstånd från attacken, men inte från den ideologi, salafismen, som ledde fram till attacken. Man talade om symptomen, inte om sjukdomen. Det räcker inte med att ta avstånd, man måste kritiskt granska den jihadistiska terrorns ideologi. Det har – fem år senare – fortfarande inte gjorts.

I sitt avskedsbrev eller ”terrortestamente” konstaterar Taimour: ”Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta.”

Han hade helt rätt. Från 2011 och fram tills idag har ungefär 300 unga muslimer rest från Sverige till Syrien och Irak för att ansluta sig till jihadistgrupper som Islamiska staten och Al-Qaida. Mörkertalet kan vara stort. Flera av dessa har också återvänt. Vi talar alltså om hundratals taimourer, personer med Taimours mentalitet och värderingar, som finns i vårt land.