Marcus Birro

Ännu en vinter. De kommer tätare nu när man blir äldre. Som spökbarn på led utanför kyrkan en disig kväll…

Högalidskyrkans urtavla försvinner i allt grått, husen som tunga domar över en tid som flytt, portarna som öppna gravar där familjerna rullar sina barnvagnar över trösklarna. Vad gör man med ännu en vinter? Den saknar dagar. Veckorna flyter samman, blir en sörja av tid bara, som en människa när hon åldras, hon lösgör sig från vem hon varit, vilket kön hon haft, vilka drömmar och förtjänster. Kvar står endast detta ogripbara, en människa.

Samma sak med vintern. En samlingspunkt att tvingas leva sitt liv i helt enkelt. Och så mörkret. Detta förbannade mörker, som en hammare i huvudet.

Det känns så mycket mer hotfullt, så mycket mer slutgiltigt nu än förr.

När jag är med barnen på en lekplats vid 15-tiden kommer mörkret som en brottsling över Riddarfjärden, tar trapporna upp från Söder Mälarstrand och söker sig som en splittring och förövare överallt. Dagarna står still. Mitt liv släpar sig fram. Advokaterna kalkylerar och räknar på sina kontor.

Mitt hörnfönster målar allting i grått. Utsikten förändras dag för dag när träden tappar alla sina löv och till sist står helt nakna. Man ser rakt in i husen på andra sidan backen, nedanför trapporna, vid Ansgariegatan. Som skelett i trä de där träden. Löven i tjocka högar överallt, kråkorna studsar frimodigt på taket tvärs över.

Jag blir sittande där på min snurrstol, bilderna kommer och går, nittiotalet känns närmare än 2012 gör, hela mitt liv är en sorts regression, jag retirerar hela tiden, bakåt, bakåt, som en film som snabbspolas åt fel håll, jag vet vad som ska hända eftersom det redan hänt, hjärtat slår allt snabbare, mitt liv som världsdelar som lösgör sig ifrån varandra.

Jag har förlorat allt det jag slogs för, mitt hem, min familj. Ändå känns det inte som jag förlorat något alls. Går det ens att styra sitt öde? Är detta förutbestämt. Fanns just den här värdelösa dagen inristad i den store Gudens bok om framtiden?

Vad gör man när livet stannat? Hur strider man mot en fiende man inte ser, som hela tiden förställer sig, förkläder sig, ljuger och bedrar?

Vem höjer man sitt vapen emot när det bara är jag här?

Jag drömmer om att krypa ur det här skalet, klä den här förbannade kroppen över skallen, snurra av mig huvudet, rulla bort skiten, kapa armarna, hugga av benen, bränna upp bålen, plantera ögonen i blomjord, krossa näsan mot skärbrädan och köra kuken i tvättmaskinen.

Utplåna, fördriva och jaga bort.

Går det kanske att som dimma och rök i denna hemska månad, likt en demon eller ett spöke, en gengångare, söka upp en ny kropp att smita in i?

Få nytt ljus i sina ögon, se nya saker, ett nytt hem, en ny vardag, nya chanser, nytt namn, Gud vad jag önskade att jag hade ett nytt namn, nya planer, en ny hustru, lång, slank, mörkhårig, hon får gärna heta Michaela. Glad, nytt lånekonto, leende arbetskamrater, en förstående chef, bowling på fredagar, badminton på tisdagar, sex fyra gånger i veckan, en sorts frid, ett annat tempo, en verklighet man kan glädjas över.

Tänk att få marschera med de övriga för en tid, bli en av alla de där jag bara blänger avundsjukt på nu. Tänk att få röra mig i deras värld, få tillträde, bli en ambassadör för den suveräna medelklassen i huvudstaden, bli lika utjämnad, lika accepterad, lika tålmodigt feg och undflyende.

Vilken oerhörd nåd det vore. Tillhörighet.. Kanske var det vad allt handlade om? Familjen, äktenskapet, till och med barnen, en sorts fribiljett till sammanhanget, en flykt undan allt det bestialiska som hotar att omänskliggöra oss om vi hemfaller åt det.

Vad jag än gjort i livet, vart jag än har hamnat, så har jag alltid haft blicken riktad, inte bakåt, utan nedåt. Jag har haft blicken riktad nedåt. Jag har längtat tillbaka till den där gropen jag kom ifrån. Det är en rätt hemsk plats, en ensam plats, men den är trygg, den är fri från ouppfyllda drömmar och ibland kan en sådan plats till och med vara värdigt. Nederlaget kan vara anständigt. Det finns en sorts renhet i misslyckandet, som jag kan tänka mig en författare kan uppleva när han öppnar ett helt nytt dokument och ser markören blinka högst upp till vänster. Bara man skriver en enda rad är det starten på något nytt. Samma sak med livet. Bara att sitta här och andas och följa skatorna och kråkornas flaxiga väg mellan hustaken är ett försök att överleva. Jag säger inte att jag överlevt eller att jag kommer fortsätta att överleva men jag andas, jag känner hunger, jag är rastlös, jag funderar på vilken väg jag ska springa lite senare och ser man det på det sättet finns ju faktiskt chansen at dessa genuina vanor så småningom kan utvecklas till någon ett liv i någon form.

Vi är samma hjärta i den här vintern. Det är en stor tröst.